All tid.
Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.
Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.
Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.
Alla dessa självklarheter.
Alla dessa onödiga Facebook-grupper med självklara namn som folk vill att man ska gå med i. "Vi som hatar peodfiler", "Vi som är emot djurplågeri" eller "Alla som vill stoppa kriget gå med här", jag blir så trött av dem. Inbjudningarna till att gå med i dem haglar in, en efter en och jag ignorerar alla. Det känns så meningslöst, är det verligen något man måste förmedla till sina nära och kära, att man hatar pedofiler? Är inte det något man tar för givet?
Problemet blir om man går med i en grupp så måste man gå med i alla, så ser jag det iallafall. Fast antagligen är det väl bara mitt tvångsmässiga beteende som avspeglar sig. Men det känns som att om jag går med i en grupp och hatar djurplågeri så måste jag även gå med i grupperna som fördömer människor som skräpar ner, annars är jag ju bara emot djurplågeri men för nedskräpning. Det skulle ju bli tusentals grupper att vara med i bara för att förmedla något så självklart?
Vi som hatar gnälliga pensionärer, Vi som hatar alla som inte återvinner, Vi som tycker att det behövs mera folkvett, Alla som hatar människor som utnyttjar andra, Alla som kräver billigare tandvård, En grupp för ni som drömmer om evig lycka, Vi som önskar att vi uppfyllde fler av våra drömmar, Vi som önskar att vi levde nyttigare.
Facebookgruppen för alla med ångest inför att prata offentligt, Vi som vill bo i Spanien under vintermånaderna (låt alla som vill jobba "hemifrån"!!!!), Vi som vill förkorta arbetsveckan men ändå behålla hela lönen, Vi som tycker att politikerna ska sluta ljuga, Gruppen för de som vill få frukost på sängen varje morgon, Vi som hatar att få hår i maten, Vi som hatar tåg och bussar som är försenade, FB-gruppen för alla som fördömer Al Qaida, Vi som minns 9/11-offren, Vi som kräver mer pengar till skolan och sjukvården, Vi som...
Nio timmar är fem timmar för mycket.
Jag läste att järnladyn Margaret Thatcher klarade sig på så lite som fyra timmars sömn per natt, hon drack stora mängder alkohol och åt i snitt 24 ägg per vecka. Förutom alkoholen och äggen så är jag och järnladyn själsfränder. Jag klarar mig också på väldigt lite sömn.
På sistonde har det förvisso blivit alldelens för lite sömn, ner mot två eller tre timmar per natt men normalt sett så brukar jag sova ungefär fyra timmar och fungera ypperligt på det. Sover jag mer så känner jag inte att jag får ut lika mycket av dagen som jag borde få och sover jag mindre så blir jag till slut väldigt trött. Så jag borde antagligen försöka öka min sömn från 2,5 - 3 timmar till iallafall fyra. Kanske 4,5?
Äggen lär jag nog inte börja äta för även om äggmackor med kaviar är enormt gott så är det för mycket jobb för mig att koka ägg och jag tycker inte att Kalles Kaviar med ägg i är en särskilt bra ersättare. Alkoholen lär jag inte dricka även om jag funderat på att iallafall testa mina gränser för att se hur mycket jag klarar av p ga alla mediciner.
Men innan jag gör det så ska jag lyssna klart på Orbital och se om det finns energi kvar till att laga mat. Just i helgen har det känts otroligt omständigt.
Okej, alla skämt kanske borde förbli just det – skämt.
Jag har spenderat natten fullt upptagen - med drömmar. Jag lade mig inte för att försöka sova förräns lite efter tre, då var det lite mer än en timme kvar tills jag hade varit vaken 24 timmar, något som förr inte var några problem men som börjat bli allt jobbigare märker jag. Sen är det kanske lite skillnad på att vara vaken ett dygn om man har sommarlov mot att vara vaken ett dygn efter att man jobbat en hel dag.
Hur som helst så har jag drömt precis hur mycket som helst. Jag har lyckats förolämpa en avdelningschef (med ett skrattande stöd från alla andra chefer), jag har hunnit irritera mig på att ett ledningsmöte drog ut på tiden eftersom en dietist skulle prata om hur vi levde våra liv, jag har hunnit springa hem i regnet för att byta jobbskjorta, jag har hunnit hämta motorvärmarkablar åt alla mina arbetskompisar (jag hämtade dem EN och EN istället för alla på en gång, trots att de alla låg på samma ställe) och jag har hunnit knulla med en kompis som även är en arbetskompis.
Det sista är det som stör mig mest. Jag är expert på att analysera alla mina drömmar med en vinkling mot det tveksamma eller negativa och att ha sex med en arbetskompis ger mig inga bra signaler, oftast är det bara lite lustigt men den här gången känns det bara jobbigt. Om man ska teorisera lite så kanske springandet efter kablarna är mitt eviga försök att ställa upp för andra och fylla mitt liv med mening, kommentaren till avdelningschefen kan vara ett uttryck för mitt missnöje över hur jag har det och sexet är bara ett dåligt bevis på att jag känner mig ganska vilsen i hur jag ska kunna må bra. (oj vad jag skulle kunna förklara saker här)
Eller så kanske det bara betyder att jag saknar att ha sex, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta reda på det.
Per, ge inte upp.
Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.
Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.
Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.
Hej hopplöshet.
På TV utspelar sig ett antagligen ganska kreativt ihopklippt program om svenska restauranger i nöd, en klar ripoff av Gordon Ramsey fastän kocken i programmet i en artikel bedyrade att han inte alls kopierat Mr Ramsey. Sen lade han till att Gordon inte var särskilt elak. Nej, eller hur.
I soffan utspelar sig en betydligt mindre kreativ scen på alla sätt, jag har varit med om att gå från ett ganska bra humör till ett läge som jag känner så väl. Det går inte att beskriva med ord, mest för att jag inte orkar. Jag har inte orden i huvudet idag och ärligt talat så vet jag inte på vilket sätt det skulle förbättra något.
Erbjud dig, offra dig. OFFRA DIG.
Tillbaka efter vad som till slut blev en precis likadan dag som alla andra. Ledsen för att göra er besvikna, jag kan inte producera några texter som på något sätt kvalificerar för annat än tragiskt staplande av ord i någon sorts förhoppning av att ni ska förstå hur jag mår. Det lustiga är att idag går det verkligen inte att sätta ihop meningar. Idag går det bara att skriva ner ord. Skriva ner ord och hoppas att någon ska bry sig.
Ensammen, besviken, obesluten, överbliven, udda, ojämn, strukturerad, uppgiven.
Ikväll hatar jag.
Radera alla spår.
Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?
Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att "strunta i allt" men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.
Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.
Mitt “svarta bagage”.
Kanske behöver jag ett nattjobb, så slipper jag hela problematiken med att gå och lägga mig. Som det är nu så är det nästan omöjligt för mig att lägga mig inom en rimlig tid på kvällarna, det känns bara inte bra. Det går inte, jag vill inte. Huvudet vill inte. Så om jag hade ett nattjobb så kunde jag lägga mig när det var ljusare ute och människor var i rörelse, så skulle inte kvällarna/nätterna kännas lika ensamma.
Jag har inte hunnit laga matlåda (hunnit = inte haft lust), jag har inte hunnit diska (hunnit = inte brytt mig), jag har inte velat skotta min balkong (velat = -18 grader) och jag borde sova nu. (borde = måste)
Hur mår du?
En av de enklaste frågorna och varianten "Hur är det?" är väl antagligen en av de frågorna som ställs mest och som även är den frågan där omvärlden inte förväntar sig något utförligt svar. Alltid lika tråkigt, alltid lika belastande.
Tröttheten är enorm, jag sover väldigt dåligt och känner mig allt mer opepp på min vardag. Lite pubertalt så önskar jag att det fanns en öppning i livet som jag kunde utnyttja för att lägga om mitt liv lite.