Något av en oberoende ensamvarg.
Det här har varit en allmänt bra dag, tror jag. Jag har varit på ganska bra humör och har dessutom hunnit göra en massa privata saker som jag hade tänkt, som att tvångsköpa en ny iPod Shuffle eftersom min röda, underbara, dog imorse. Jag hade tänkt köpa en ny röd via Apples hemsida men jag har inte tid att vänta en vecka på en ny iPod så det fick bli en silvrig från Expert istället.
Dessutom ringde Mr Kirurg till mig idag eftersom mitt recept på Tramadol är på väg att ta slut och jag vill gärna fortsätta vara smärtfri, men det är alltid lika jobbigt. Jag tycker inte om att vara vek och jag tycker absolut inte om att be om tabletter som narkotikaklassade, för även om jag verkligen behöver dem för att bli av med min värk (Diklofenak, Voltaren, Alvedon osv är som sockerpiller för mig numera) så känns det ändå jobbigt. Jag oroar mig hela tiden för att de ska tro att jag är värsta junkien som bara vill bli hög.
Hur som helst så sitter jag och peppar inför att gå till iksu och springa, idag blir det inte två mil utan min vanliga sträcka på 1 - 1,2 mil. Jag är ganska bra på att springa, har jag kommit fram till. Det tog ungefär 94 minuter att springa två mil igår och då var det med lutning 1,5. Jag måste ha lutning eftersom mina steg blir för långa annars. Jag är inte bäst på att springa men jag är enormt uthållig och har bra kondition. Om jag inte hade gjort mitt vanliga nybörjarmisstag igår, vilket är att missa att gå på toaletten innan jag ska springa, så hade jag nog utan problem plockat 2.5 mil. Det får bli nästa gång.
Jag försöker att inte säga så mycket om hur långt jag springer och så, inte för att jag tycker att det är dåligt. Tvärtom, jag är hur nöjd som helst. Men jag vill inte väcka något väsen kring den jag egentligen är, eller rättare sagt, jag har enormt svårt att ta komplimanger från personer jag inte känner. Men jag kände mig ändå hyfsat nöjd när ett antal på jobbet fick reda på hur långt jag sprungit och på vilken tid. Fast, vänta nu. Det kanske är så att alla på jobbet är dödligt långsamma och har värdelös kondition, det är bara jag som är lite lite bättre? Fan.
Igår fortsatte jag läsa den nästan sövande boken om att vara "chef och ledare" och jag lyckades komma till en del som inte var särskilt sövande. Den var faktiskt ganska användbar. Det var ett kapital som behandlade hur en grupp förändras när nya människor tillkommer eller om folk hoppar av. Det har jag lärt mig förut, att man har vissa roller som man funnit efter en prövoperiod då man lärt känna varandra. Men jag har aldrig läst några definitioner på vilka sorters roller man kan hitta i en grupp, men det fanns det alltså i den här boken. Jag fann mig själv direkt och det kunde lika gärna ha varit jag själv som skrivit definitionen:
Innovatören/idésprutan
Personer i den här kategorin står för många bra förslag och har en förmåga att lösa komplexa problem, ibland på ett oortodoxt sätt. Dessa kreatörer kan tyckas sväva lite "ovanför" de andra medarbetarna och saknar ibland kontakt med dem och verkligheten, liksom deras idéer kan sakna verklighetsförankring.
De är ofta känsliga för kritik och beröm, samtidigt som de är något av oberoende ensamvargar.
Nu är det däremot inte dags att innovera något utan nu är det dags att byta om. Tata.
Det är skönt att vara nära.
Lätt påverkad av all medicin (trött) och allmänt osugen på att jobba, så är mitt allmäntillstånd just nu.
Veckan som gått har varit konstig och ovanlig, jag har bara jobbat två dagar på hela veckan och konstigt nog har jag känt att det är precis det jag behövt för att få komma igen lite och inte bara stressa fram och tillbaka till jobbet hela tiden. Jag brukar oftast behöva komma ifrån lite då och då för att få tillbaka mitt intresse och för att kunna hålla lite perspektiv på vad jag gör. Om jag bara jobbar, jobbar och jobbar så blir jag till slut bara en sur och odräglig människa som muttrar om allt.
Min söndag har varit riktigt, riktigt bra. Jag och Malin har gjort ett besök på K-Rauta, vilket är en butik jag aldrig någonsin besökt. Innan det så körde vi omkring i en förhoppning att vi skulle kunna hitta till EM-möbler, vad vi inte visste var att de hade flyttat. Så efter många om, men och mil därimellan så anlände vi till slut till EM. Det gick ganska fort att gå igenom den butiken, det mesta var dyrt och även om de hade ett par sköna soffor så var det knappast värt det.
Därefter har jag hunnit säga hejdå till Malin för dagen (vilket jag inte ville), springa 2.05 mil (i hyfsat högt tempo) och sälja min säng. Så nu bäddar jag i soffan tills det att IKEA kommit med en ny säng åt mig. Det blir inte så stor skillnad mot förut, jag har haft såna enorma problem med att sova i min säng så jag har hellre slumrat på soffan hela nätterna.
Gud, vilket otroligt osammanhängande inlägg det här blev. Men vi kan sammanfatta allting:
Jag har haft en riktigt bra dag och är mycket trött.
Jag gör allt jag kan.
Låten Latenight Cab Driving av Trentemoller passar bra till huvudvärk och dåligt väder.
Någon dag ska jag lära mig att inte försöka skriva den "perfekta inledningen", dels eftersom mina inlägg är långt ifrån läsvärda och intressanta men också för att det är helt omöjligt för mig att någonsin anse att något jag gör är perfekt. Som bonus ska jag, den dagen då jag lärt mig att jag inte kan skriva perfekta intron, även lära mig att inte missuppfatta saker. Jag kan vara enormt snabb och korrekt i att läsa människor runt mig och deras avsikter, men så fort det handlar om hur dessa personer relaterar till mig så blir jag en total känslomässig analfabet.
Jag läser helt fel, jag uppfattar allting med en vinkling som inte tidigare fanns och hela min bild av vardagen blir skev. Det är dock ett ganska bra tag innan jag kan lära mig att inte missuppfatta allting bara för att det isåfall blir mycket mera negativt för min del. Jag är nämligen väldigt bra på att leta upp saker i vardagen som kommer att ligga i min väg och därefter blåsa upp dem. För att göra dagarna lite extra utmanande och jobbiga, som om det behövdes.
Under de senaste dagarna har jag haft en konstig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt placera den. Då och då brukar jag få en känsla av att jag "väntar på något", ungefär som att jag väntar på att livet ska börja igen så jag får stiga på. Fast nu känns det inte så, nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut. Inte som att jag väntar på att dö, det vore bara bisarrt och ganska jobbigt eftersom även om jag inte har mig själv som någon större favorit så har jag ändå tänkt leva ett bra tag till för det är ganska många saker jag vill se och vill visa.
Men (jag vet att man inte får börja meningar med ord som men eller och, men jag bryr mig inte. ok?) nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut, det är en otroligt konstig känsla. Jag har mål i livet, det är inte det men det känns som att jag just nu bara går på tomgång. Kanske för att nästa vecka har en potential att suga stenhårt, om jag får uttrycka mig så i ett försök att modernisera sättet jag skriver på. Nästa vecka, har jag redan börjat räkna ut.
Den kommer att kännas tom och ovan, ironiskt nog som när man flyttar till en ny lägenhet. Men det är inte för att jag flyttar som det kommer kännas tomt och ovant. Det är inte för att jag flyttar som det kommer vara svårt att få tiden att gå nog fort. Jag har tänkt ganska mycket på det här, men i stadier. Men det rör sig bara om en vecka, så det är ju inte ett helt liv, men ändå känns det drygt. Så pass drygt att jag försöker ignorera det så gott jag kan.
Hur som helst, klockan är 17:14 och jag ska se till att springa innan min huvudvärk exploderar till nästa stadie. Antingen är det här huvudvärk som kommer från det dåliga vädret eller så är det stresshuvudvärk, det bör vara vädret och det vore skönt om det vore det. Det var så längesen jag hade ont i huvudet av regnmoln.
Din tur att säga något.
Jag hade tänkt skriva en kort rad igår innan jag skulle sova men det gick inte, jag var hur trött som helst igårkväll. Jag låg och slötittade på Grannfejden och undrade varför folk ställer upp i såna program och ljuger inför kameran. Mina ben var helt döda igår, jag trodde någon skämtade med mig när jag klev upp på morgonen och kände att benen nästan skakade av trötthet. Det tog sig under kvällen men det blev ändå ingen löpning för allt eftersom benen blev starkare så fick jag allt mer ont i huvudet. Jag skyller på vädret, det kändes som sån huvudvärk.
Så jag gick på världens antagligen kallaste och nästan-blötaste promenad istället, den var måttligt roande. Umeå har aldrig sett så tråkigt ut som då. Fastän jag försökte krydda den lite och bestämde mig för att jag var tvungen att se på allt med ett visst tema: sommar. Allt jag såg på var jag tvungen att hitta ett sommartema på. Jag såg tre personer som var ute och sprang vilket naturligtsvis ingav lite sommarkänsla men all snö försvårade hela processen med att fantisera om en varm sommarkväll.
I helgen borde jag egentligen börja packa. Jag borde adressändra och packa mina saker samt börja städa lite smått. Men jag vill inte. Jag förtränger det allt mer, inuti mig känns det som att om jag bara ignorerar att packa så ber Bostaden om ursäkt för sitt misstag (allt är deras fel) och jag får bo kvar. Det kommer naturligtsvis inte att hända men på något sätt så hoppas jag på något liknande.
Det jag kände för att göra igår, fast hela helgen, var att ligga på soffan och zappa mellan alla olika såpor och följa dem slaviskt. Jag brukar följa Top Chef när jag springer, jag ser i princip allt som har svensk text eftersom jag lyssnar på musik och då är det svårt att följa med i program där man bara ser folk röra läpparna men hör ingenting. Men jag brukar försöka se Top Chef, av någon anledning tycker jag att det är hur bra som helst.
Gårdagen, förresten. Var bra, riktigt bra. Eftermiddagen specifikt.
funky summa.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva någonting. Det snöar fastän jag hade bestämt mig för att det var dags att få vårkänslor. Det var trivsamt att vara på jobbet idag och jag kände att jag verkligen börjar växa in i ledarrollen, jag lyckades sporra mina medarbetare otroligt mycket och vi höll en takt som räknat i procent säkert var en ökning på 400%.
Jag var så nöjd hela eftermiddagen, vilket är ovanligt för mig, så nöjd att jag gick och tog alla på avdelningen i hand och tackade för en underbar dag och önskade dem trevlig helg. Det är en ovanlig känsla, iallafall för mig, eftersom jag är van att alltid vara missnöjd.
Klockan är sex och jag funderar på att springa, jag har tråkigt och har vilat från löpningen så länge nu. Det känns som att mina muskler förtvinar lite mer för var sekund som går. Men min kropp är ganska trött och mitt huvud är definitivt trött, så jag borde nog vila. Men, det är ju så tråkigt?
Sluta drömma, Per.
Jaha. Jag antar att det här kommer bli en ganska turbulent dag. Dagen började bra med en alldelens för kort åktur och därefter har jag räknat minuterna, på något sätt har tiden gått så långsamt. Jag hade tänkt springa efter jag ätit lunch men insåg att jag isåfall skulle få vänta minst tre timmar och det kändes som rent slöseri på tid. Så jag gav mig iväg och sprang, de första sju kilometrarna gick bra men sen blev det tungt, riktigt tungt.
De sista minutrarna innan jag nådde en mil var så tunga och jag kände hur min kropp liksom försökte stänga av delar av sig som tog onödig energi, jag blev tröttare och mera fumlig, som om jag höll på att somna medans jag sprang. Jag antar att det var lite väl optimistiskt att tro att jag kunde springa nu utan att egentligen ha fått återhämta mig från jourhelgen.
Varför kommer det att bli en turbulent dag? Kanske för att jag har tittat på bilder som egentligen borde göra mig glad men som istället fick mig att känna mig liten, missanpassad och som en drömmare utan en realistisk syn på min vardag. Som de få dagarna då jag känner mig smal, då kommer någon och skämtar om att jag har gått upp i vikt och direkt så anser jag att jag har gått upp i vikt. Ungefär så, saker börjar bra men vänds direkt till något dåligt. Nu när jag skriver om det känns det bara sämre, egentligen borde jag sova bort hel dagen. Sova bort hela jävla veckan. Suck, Per.
Dessutom lyckades jag tappa ner mina glasögon från skrivbordet och den här gången, till skillnad från alla tidigare gånger de hänt, så lossnade ett glas. Så även om jag nu skulle vilja lägga mig i ett hörn och bara vänta ut tiden så kan jag inte för jag vill gärna få glaset fastskruvat innan min huvudvärk blir ändå värre.
Hittils.
Ett urval av vad dagens tankar hittils handlat om:
- Det finns inget gott i mänskligheten.
- Tog jag min medicin eller inte?
- Ja, det gjorde jag nog.
- Nej, eller?
- Varför har jag inte hört DJ Inc förut?
- Gud, jag måste beskriva den här låten för någon. Men vem bryr sig?
- Jag undrar om jag kan få mina vener att stå ut ändå mer?
- Jag måste sluta äta bröd.
- Jag måste sluta äta bananer.
La serenissima.
Jag gör såna nybörjarmisstag med min löpning hela tiden, jag fattar inte hur jag aldrig kan lära mig. Den här gången så bestämde jag mig för att ge mig av till gymet vid 15-tiden, vilket är en bra tid med tanke på att man är där före alla bufflar som vill lyfta skrot inför alla bimbos kommer och man hinner gå innan alla bimbos som vill se bufflar pumpa skrot kommer.
Vad jag inte tänkte på var att min kropp går efter ett numera mycket intränat schema vilket säger att vid 15:30 vill jag ha mat, annars dör jag litegrann inombords. Om jag är hemma så äter jag middag då och är jag på jobbet så måste jag stämpla ut och äta NÅNTING bara för att inte sakta tyna bort. Men 15:30 idag så stod jag på bandet och sprang som bäst när min mage glatt meddelade att det skulle bli kramper och stark smärta den resterande tiden av löpturen.
VARFÖR kan jag inte lära mig? VARFÖR glömmer jag bort sånt här hela tiden! Om jag var en gnällspik som lipade varje gång jag fick en sticka i foten så hade jag säkert lärt mig första gången det hände men det här händer så ofta att jag tappat räkningen. Det här är dessutom bara ett av alla olika sorters nybörjarmisstag jag gör.
Hur som helst så har jag jouren i helgen, jag mer eller mindre tvingade min chef att ge den till mig. Inte för att jag ville jobba (ojämna helger är mina jourhelger och så vill jag ha det) men för att han inte skulle klara av det eftersom han är mer eller mindre sjukskriven. Det verkade som han hade tänkt köra en fuling och säga till mig dagen innan att han inte kunde jobba men jag underlättade för både honom och mig själv genom att befria honom från sin helg utan att han behövde be om det.
Så. Imorgon börjar jag 14, lördag och söndag börjar jag 11 men det är sällan man orkar stämpla in 11 på lördag eller söndag då man jobbat till 22:30 dagen innan.