Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor – de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.
Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte “det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu.” men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös – så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.
Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.
Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›
Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra. Sämsta: Se den länga texten ovan. Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods. Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik. Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.
Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.
Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.
Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.
På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.
Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.
Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.
Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.
Tillbaka efter vad som till slut blev en precis likadan dag som alla andra. Ledsen för att göra er besvikna, jag kan inte producera några texter som på något sätt kvalificerar för annat än tragiskt staplande av ord i någon sorts förhoppning av att ni ska förstå hur jag mår. Det lustiga är att idag går det verkligen inte att sätta ihop meningar. Idag går det bara att skriva ner ord. Skriva ner ord och hoppas att någon ska bry sig.
Det är bara när jag går och lägger mig, när jag släpper garden, som jag känner mig riktigt ensammen. Det är först då som alla känslorna överrumplar mig. Så jag försöker med bedriften att inte lägga mig eftersom det inte är själva sovandet som utlöser allting utan hela konceptet kring att lägga sig för natten. Har jag tur så somnar jag inom en halvtimme, det är då alla mina drömmar blir klara hopplock av dagens bestyr och intryk.
Jag kan sällan låta bli att för mig själv analysera mina egna (och ofta även andras) drömmar med utgångspunkt att jag är missnöjd och besviken. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att säga till sig själv och faktiskt lyssna på vad man har att säga. Ibland är det till och med svårt att säga till.
En av de enklaste frågorna och varianten “Hur är det?” är väl antagligen en av de frågorna som ställs mest och som även är den frågan där omvärlden inte förväntar sig något utförligt svar. Alltid lika tråkigt, alltid lika belastande.
Tröttheten är enorm, jag sover väldigt dåligt och känner mig allt mer opepp på min vardag. Lite pubertalt så önskar jag att det fanns en öppning i livet som jag kunde utnyttja för att lägga om mitt liv lite.
Jag orkar inte med sånt här, inte just nu. Inte om en månad, sex månader eller ett år, heller.
Min bil är död och bilar är det tråkigaste jag vet, jag vill inte lyssna på en massa kommentarer om att det är dyrt med bilar eller att “de går bara sönder”. Det gör de inte alls, men det är fruktansvärt dyrt när de väl går sönder. Något har hänt med min bils motor och jag antar att det blir svindyrt. Inte idag, jag vill inte idag, jag orkar verkligen inte idag.
Jag vill inte vara med om saker som jag absolut inte kan påverka eller förstå mig på. Det räcker med mig själv.
Idag har jag haft min sämsta dag på så länge, iallafall om man ska räkna arbetsmässigt och eftersom jag identiferar mig väldigt mycket med ett fåtal saker däribland arbetet ingår, så svider det. Svider rejält.
Jag hatar att känna mig dålig, jag hatar att inte veta riktigt hur jag ska vara eller hur andra är. Varför verkar alla andra lösa sina problem på eleganta sätt, varför hamnar jag i en massa bråk? Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel. Jag kan inte rå för, jag kan faktiskt inte rå för, att en feberstinn arbetskamrat väljer att ta min pedagogiska (jo, det var faktiskt pedagogiskt, det underlättar arbetet) instruktion som något sorts hot och istället för att ens yppa ett ord till mig så springer han till högre ort.
Visst, det var ett missförstånd men ändå så känner jag den största bördan. Som att allt var mitt fel. Som att det var jag som gjorde fel. Gjorde jag fel? Jag är inne på min 19e dag på jobbet – i sträck. Jag är trött. I onsdags kände jag att det började räcka, att jag inte orkade mer och att allt jag kunde tänka på var marginaler, beställningar och kundönskemål. Men jag har varit noga med att hålla mig skärpt och inte låta min trötthet gå ut över någon annan – än mig själv.
Nästan tre veckor i sträck, jag är trött. Jag tycker inte det är roligt, alls. Jag hatar. Jag hatar hatar hatar att tvivla på saker som jag VET inte är mitt fel. Jag kunde inte ha gjort det på annat sätt. Vadå inte på annat sätt? Jag gjorde för fan ingenting. INGENTING. JAG GJORDE INGENTING FEL. Men ändå så bad jag om ursäkt.
Sen förstår jag inte varför jag tvingar tillbaka all gråt hela tiden. Jag känner den i strupen, halsen blir tjock. Istället för att ens våga släppa ut något så tar jag ett djupt andetag, blinkar rejält några gånger för att rensa ögonen och avslutar med att stänga ögonen en kort stund. Ungefär som att jag mentalt stänger dörren ut.
