Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

Jag möter ytterst liten förståelse för mitt intresse av staden Pripyat och Tjernobyl-området. Tommy är väl den enda jag säkert vet är intresserad av hela händelsen men han säger sig ha sett så många dokumentärer att han är nöjd för en livstid och lite mer. I övrigt så är det något som folk inte har tid eller lust att engagera sig i, inte för att jag förväntar mig att omvärlden ska slänga sig in och visa att de bryr sig, för det är inte det som det handlar om.

Det handlar inte om att läsa in sig på vad som hänt och sen försöka påverka ryska politiker att snabba på återuppbyggnaden av sarkofagen kring reaktorn. För även om det är viktigt så har jag mycket sällan en sådan agenda och sällan ett sånt intresse. Vad som lockar är istället hela tanken på en stad, tömd och övergiven på bara några dagar för att därefter aldrig återfå sitt gamla jag.

Jag finner det nästan lite romantiskt, att se på bilderna som visar väderbitna hus som förfallit i takt med att naturen åter gjort anspråk på marken. Det går att gå in i husen och kunna andas in atmosfären från de som tidigare bodde där. I vissa lägenheter står maten kvar på bordet (men knappast ätbar, förstås), kläder hänger på tork och stadens ögonstenar såsom pariserhjulet eller simhallen står stolt kvar.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fylls av sån lust att vilja utforska staden och mer därtill. Jag pratar inte om att åka dit och spendera några veckor där, då ser strålningen till att underbart är kort. Vad jag menar är att åka dit, utforska staden under en dag och bara andas in alla intryck. Reaktorn är inte så viktig, jag vill se staden, husen, asfalten. Jag vill känna hur allting känns. Jag vill inte åka till någon jobbig turistort där man gör turistsaker dagarna i ända, det är inte min grej.

Pripyat känns lite magiskt och samtidigt som jag förstår att det inte är något vanligt resemål så förstår jag inte alla som höjt på ögonbrynen åt mig ungefär som om jag vore galen. Vill inte alla utforska sina omgivningar och se saker som så få har sett tidigare? Ja, området är radioaktivt men du är inte i farozonen såvida du inte trampar omkring på gräset hela tiden. Om du går längs stadens gator och håller dig från naturen så utsätts du för lika mycket strålning som under en längre flygning.

Så, vad är det med mig och Pripyat? På något sätt känns det som ett mål och nästan som ett tvång, något jag verkligen vill göra men bör planera inför först. Vad kommer efter det? Tja, jag har alltid velat åka med Transsibiriska järnvägen. Men jag har hört att det blir ganska ensamt att åka den själv.