JAG GILLAR

• Att lyssna på P1 Kaliber, P3 Dokumentär eller liknande program för att få veta mer om vilket samhälle vi lever vi. Det gör mig arg och ledsen men hellre det än lyckligt ovetandes.
• Kakor. Jag kommer nog att bli en tjock, tunnhårig gubbe när jag blir gammal.
• Musik. Idag fick jag den ultimata Pest eller Kolera:n, skulle du välja att vara utan musik eller sex? Jag kan inte bestämma mig men jag lutar mot att vara utan sex. Vad är livet utan musik? Vad är livet utan upptäckterna, hålen musiken täpper till och skapandet man får uppleva?
• Textraden “Don’t need no one, you’re no good for me”
• Att få veta att det är okej.
• Dana Bergquist.
• Att få lära mig saker. Att titta på Jackass, Miami Medical eller Oprah är en sak och är helt okej när jag inte känner för att engagera mig i något annat. Men jag vill varje dag lära mig något nytt, eller förfina mina kunskaper inom något. Att se dokumentärer om andra världskriget, fast färglagda, är underbart. Att lyssna på podcasts där de förklarar hur man säkrast kör i snö är lite av ett nödfall men ändå något som säkert kan vara bra. Jag är nyfiken.
• Att bli kysst på halsen.
• Ryssland.
• Att få ha hemligheter med människor.
• Att känna mig levande.

Han är min hjälte, Per Moberg. Jag hatade honom från början, precis som alla andra. Men nu har jag vant mig och börjat uppskatta allt han hittar på, ibland påminner det han gör så mycket om saker jag skulle kunna göra och ibland är han bara så underbart normal. Det är inte normalt att stå som kock och göra helt perfekta måltider och endast prata torrt om ingridienser och jäsningstid, det är normalt att göra fel och improvisera.

Så jag har planerat min söndag enligt Mr Moberg. Klockan 18.00 till 19.00 ska jag se nästa två kapitel i hans kulinariska projekt och jag kan knappt vänta, han är ju helt underbar! Kan hända att jag ser Leilas matprogram som visas innan, bara för att få kontrasten av värdelöst och underbart.

Vad gör man när det känns som att det man skriver inte kommer ut på rätt sätt? Vad gör man när man försöker att identifiera sig vid skrivkrampen men egentligen finns det massor att skriva, bara ingenting som passar? Lite som att prova kläder utan att hitta rätt plagg för just den kvällen. Kan tillägga att jag nästan alltid får ångest om jag måste prova kläder en längre stund, desto längre jag måste hålla på desto fulare blir jag.

Igår hade TV4+ fest. En kavalkad (ännu ett ord jag tycker om) i värdelösa TV-program. Program om fastighetsmäklare i Hollywood avlöstes av svenska program om övernaturliga varelser på ICA, av alla platser. På något sätt kan jag acceptera svenska tvprogram och se dem som trovärdiga så länge de inte försöker koppla allting till miljöer eller omgivningar som man känner alltför väl. Så när programledaren trampade omkring i ICA-butiken och sa att hon hade sett en våldnad vid kycklinggrillen, så bestämde jag mig för att somna istället. Hade de istället gått runt på lagret och låtit det förbli ett anonymt lagerutrymme som omnämndes endast som “ett lagerutrymme i en svensk dagligvarubutik” så hade jag köpt det med hull och hår.

Undrar hur det är att vara inköpare för TV4 eller SVT? Vilken kommité är det som bestämmer vad som ska köpas in, när det ska visas och hur många gånger? Jag kan förstå att Kanal 5 nu kommer att nöta in Matrix-filmerna i folks sinnen eftersom de lyckats köpa sändningsrättigheterna men vem är ansvarig för att köpa in t.ex Mash? Mash är ju inte ens bra längre och det sänds vid en sån tidpunkt att de generationer som är äldre än mig knappast lär sitta uppe och se repriserna på en serie som redan gått i repris i flera år nu.

Eller vem som köper in LA Ink eller Miami Ink? Kan inte såna människor ha lite GUTS och säga “Nej! Vi tänker inte visa Kat van D trots att alla kids avgudar henne! Vi vill visa att vi inte behöver följa med strömmen!”? Fast det kanske är såna människor som inte blir inköpsansvariga för serier utan hamnar i en skrubb på ekonomiredaktionen hos Aktuellt.

Jag söker det perfekta introt och har gjort det sedan 19:30 men ger till slut upp för att istället påbörja allting med en summering av mitt misslyckande.

Idag fick jag ett paket. Det var från PC City och innehöll tre stycken högtalare och en förstärkare. Jag har nämligen tröttnat på alla hemmabiopaket som innehåller minst fem högtalare och en subwoofer samt meter på meter av kablar. Jag vill inte ha kablar överallt, jag vill ha det snyggt. Dessutom har jag aldrig haft ett vardagsrum som varit nog bra för att surroundljud skulle ge något. Så nu fick det bli ett paket med väldigt bra ljud som har två högtalare och en subwoofer, tack tack.

Mindre tack tack blev det när paketet väl levererades idag och det vägde 27 kilo. 27 kilo, för tre högtalare och en förstärkare? Dessutom i en otymplig förpackning. Det gick, jag spände alla muskler jag hade för att inte lyfta med ryggen och bestämde mig sen för att det SKA gå och det gick, men hela tiden undrade jag vem på Sony som hade fått i uppdrag att designa systemet.

Jag ligger och funderar över när jag ska bli trött och om jag kommer att få drömma lika bra inatt som jag gjorde natten mot idag. Det är knepigt det där med drömmar, oftast minns jag ingenting och när jag väl minns dem så är det sällan något bra utan det handlar så gott som alltid om att jag gör någon besviken eller att jag misslyckas med något (hej taskig självbild, heh) men ibland verkar det som att huvudet lyckas. Verkligen lyckas.

Kanske är det ett tecken på att man verkligen vill något, verkligen saknar något. Verkligen önskar något. Jag har inte tänkt skriva ner hela min dröm men den handlade om mig och Malin, det enda vi egentligen gjorde var att kramas och jag talade om för henne att hon inte bara dög utan att hon var perfekt. Det var fint att inte bara tänka det utan även att drömma det.

Nu har jag bestämt mig för att bli trött och somna till “Really Big Things” på Discovery, programledaren är i sig ganska stor och stundtals sådär barnsligt förtjust i stora maskiner på ett sätt som smittar av sig.

I skolan fick jag lära mig att man aldrig aldrig aldrig skulle skriva rubriken eller titeln innan man skrev hela texten. Detta för att man då begränsade det man skrev och höll sig inom vissa ramar istället för att låta kreativiteten flöda fritt. Jag har alltid lytt det rådet tills det kändes som att det kanske mer är en möjlighet att fokusera det man skriver så att man kan cirkla kring ett visst ämne som man annars kanske har svårt att skriva om?

Det jag skulle behöva arbeta på är att bara skriva något i huvudtaget, oftast tycker jag att det jag skrive är högtravande eller bara löjligt. Nu säger jag inte att det inte är det, men det är ju onödigt att hela tiden tycka att det man skriver är dåligt. Det lägger ribban onödigt högt.

Något annat jag skulle behöva arbeta på är att titta på tv på samma sätt som jag gjorde ikväll, då jag hade halvslumrat framför tvn och vaknade just då filmen The Insider började. Trots att den var hysteriskt dålig så orkade jag inte byta kanal utan såg minst en timme av filmen innan jag bestämde mig för att börja diska. Det var så längesen jag hade tålamod till att bara ligga och titta på tv.

Jisses, jag kanske är gammal som är 28. Det är ett program på SVT nu där de pratar med ungdomar om sina hobbyer och en av personerna, en 18årig tjej, håller på med aktier. Hennes strävan är att vara ekonomiskt oberoende när hon är 28, vilket kan vara ett schysst mål. Men så kom hennes följdkommentar.

Ja, det är mitt mål att bli ekonomiskt oberoende när jag är 28. Om jag har hälsan kvar. Sen, kanske bilda familj?

HERRE. “Om jag har hälsan kvar”, tror hon att man ingår ett terminalt skede i livet när man fyller 28?

Jag har, i brist på sömn, lyckats gräva fram tio fakta om mig själv som få eller inga vet. Vi börjar på nummer ett!

1. Om jag råkar trycka för hårt med tandborsten så att tandköttet blöder så måste jag borsta om munnen minst två gånger till, det blir nästan alltid två gånger så att det totalt blir tre gånger. Tre.

2. Jag är oftast väldigt noga med att diska undersidan på tallrikar och blir irriterad när jag ser att det blivit fläckar från diskmedlet på undersidan när tallrikarna torkat.

3. Jag staplar oftast min disk på ett ganska invecklat sätt vilket rymmer ofantliga mängder disk men som bidrar till att diskstället endast går att tömma på ett sätt.

4. Om jag ska byta kanal så försöker jag göra det när en person inte pratar. Oftast när de andas in i meningar eller någon annan ska säga något, allt för att inte flödet av ord ska brytas på ett onaturligt sätt. Uppstod från att jag låg i soffan sjukskriven och tävlade med mig själv för att se om jag kunde få programledarna på MTV att inte bli “avbrutna” av mitt zappande.

5. Jag tänker så gott som aldrig igenom vad jag ska skriva, oavsett om det rör sig om ett examensarbete, arbetsansökan eller handlingslista. Allting går på impuls eller improvisation. Vilket ledde till en enorm mängd kasserade papper när jag skulle söka jobb på Maxi. Detta eftersom jag vill skriva för hand när jag skriver personliga brev, annars är de inte personliga. Get it?

6. Jag har blivit biten av en bulldog (eller liknande hundras, jag minns inte) bara millimeter ovanför ett av mina ögon. Jag var väldigt liten och hade en fruktansvärd tur som inte miste synen på ena ögat.

7. Jag har ätit middag med Staffan Ling. Han har enorma framtänder. Hej Staffan!

8. Jag har aldrig kört eller åkt skoter, jagat älg eller andra djur och jag har aldrig mekat med bilen.

9. Jag spenderar det mesta av min vakna tid till fantasier, allt annat tråkar ut mig och när jag är uttråkad så blir jag på dåligt humör.

10. Jag är bra på att minnas konversationer med folk, ofta minns jag stora delar helt ordagrant.