Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har “informerat” om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.

Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.

Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.

Jag ska inom några minuter fylla i en undersökning kring min kropp, en som behandlar den fysiska delen. Hur jag mår, om jag har smärta någonstans, om jag kan förändra mitt synsätt på något osv. Normalt sett så älskar jag undersökningar där jag känner att jag kan delta och göra en skillnad men det är svårt när det gäller mig själv, att låta någon annan bidra med förändringen. Att släppa in någon annan, som man bara träffar en gång per vecka. Att hälsa denne person välkommen och dedikera sig när jag ofta tänker att jag bara är en siffra i statistiken.

Det är ganska ofta som jag tänker att jag bara är en del av den stora massan, att det jag gör sällan spelar någon större roll. Att det jag gör kanske ändrar utgången på något temporärt men det ger inte mig personligen något. Naturligtsvis har jag fel, det är bara det att man aldrig kommer ihåg det som är bra för en själv.

Dagens känsla: “det är något fel”
Dagens önskan: att jag hade tagit mig mer tid förut till att må bättre, så kanske jag inte hade varit så ivägen nu.
Dagens saknad: regn.
Dagens rädsla: mobilsvar.

Are YOU gonna leave me now?

Alla säger det någon gång, att man aldrig stannar upp och andas in verkligheten på riktigt utan att man bara springer på utan att tänka sig för. Bara för att “alla” säger det så behöver det inte vara sant men jag är rädd att det stämmer för mig i det här fallet. Var tog allting vägen? Jag vill minnas allting! Jag vill minnas varenda skratt, varenda tår, varje klockslag där jag tänkt “Oj, är den inte mer?” och varje gång jag blinkat när det varit sådär ohyggligt kallt utomhus.

Istället minns jag marginaler, intäkter och veckonummer då kampanjer ägt rum. Utan att det har någon mening. Vad är det som har mening? Jag byggde om en liten skrutthylla igår och jag blev så stolt och nöjd. Det är antagligen bara jag som lagt märke till det och tänkt igenom hur den blev – då skulle man se att den var byggd på känsla och inte efter hårda siffror som säger att något säljer ditt eller datt. Men varje gång jag tittat på den lilla hyllan så har jag blivit glad inuti, jag har tillåtit mig att bli glad. Det händer sällan.

Vad önskar jag mig i julklapp? Att få leva i ett samhälle där man behandlas med respekt. Det är allt. Jag bryr mig inte om ifall människor inte tycker om mig av någon speciell anledning men jag bryr mig om när de väljer att ignorera vad jag säger bara för att de har bildat någon sorts påhittad elitgrupp. Jag bryr mig när guld och gröna skogar utlovas utan att jag blir varken kung eller president.

Det är något fel på mig, idag slog det mig att jag kanske får tillbaka min magkatarr igen. Varje gång jag ätit så mår jag otroligt dåligt, riktigt dåligt. Som att jag nästan kommer att kräkas-dåligt. Plus att jag blir fruktansvärt trött så fort jag ätit. Jag vill inte ha magkatarrr. Dels låter det äckligt (känn på ordet: katarr, säg det några gånger högt så förstår du) och sen är det riktigt otrevligt.

Jag försökte avsluta med att skriva vad jag vill återfödas som men jag kunde inte komma på vad det kunde vara. Antingen så har jag inte nog bra karma för att kunna se min väg framåt eller så finns det ingen. Kämpigt. Lägg till att jag har känt mig som en besvikelse hela dagen. Bra dag, jajemen.

Jag kan inte bromsa alla tankar jag har inombords och hur de påverkar mig. Jag avundas alla som kan säga “nu tänker vi inte mer på det” när jag i själva fallet inte kan släppa någonting. Ältar och funderar. Vrider och vänder, allt har en baksida och det handlar bara om att finna den.

Det finns alltför många klyschor i vår värld. Allt man säger och skriver måste man vakta för att se till att det inte är en omedveten klyscha som får lyssnaren att fokusera på det istället för på vad man egentlgien skriver eller säger. Jag är trött och sliten. Inte som i att jag festat en vecka i sträck (jag vet iofs inte hur det känns, om det nu är något att sakna i sin repertoar) och inte som att jag varit vaken en hel helg men som att jag fortfarande inte lyckats återhämta mig.

Som att energin jag saknat så länge vägrar infinna sig trots bättre kosthållning, mera sömn och stundtals positiva tankar. Den är som bortblåst. Den själsliga energin går på tomgång och det finns inget jag kan göra åt det.

Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Det är konstigt att se världen hetsa förbi i god ro utan att uppvisa några större störomål, som om deras liv var ganska bra ändå förutom att de kanske måste skaffa nya vinterdäck till bilen eller att att de inte vet om de ska fira jul på sin fars eller mors sida när julafton väl infaller. Det känns som att jag står på sidan om och bara ser alla försvinna förbi, vissa drar i mig i frågor men oftast är det inte aktuellt.

Det börjar kännas som att jag upprepar samma misstag gång på gång utan att lära mig någonting av vad jag håller på med. Eller rättare sagt så vet jag vad jag gör för fel men jag vågar inte göra något åt det. Feg som jag är. Visst är det underligt att man kan låta sig må dåligt bara för att man inbillar sig om att man kanske någon gång kan må bra av det?

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Jag känner mig både konstigt labil och defensiv på samma gång, i huvudet förbereder jag motangrepp till kommentarer jag inte kommer få medans jag försöker hålla huvudet ovanför min påhittade vattenyta. Kanske är jag bara trött. Jag sov inte nog mycket inatt.

Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte hör av mig mer. Eller att jag ser lika glad ut, att jag springer lika mycket, att jag är lika principfast, att jag är lika tävlingsinriktad, att jag är lika kreativ eller att jag försöker in i det sista. Förlåt för att jag hela tiden tjatar om att jag inte räcker till, för jag vet att det till slut blir en självuppfyllande profetia.

Snälla godta mina ursäkter även om de verkar veka och klyschiga, onödiga eller töntiga. De är de enda jag har, de kanske är ord i dina öron men i mig är det sanningen och det är det enda jag kan erbjuda just nu.

En dag då jag inte kan hitta något intressant, kreativt, intressant eller positivt i huvudtaget. En söndag utan syfte, en dag utan mening.

Dagens tema: (jag skriver om hur jag mår någon annanstans, det passade sig inte här insåg jag)

• Matångest
• Medicin-trötthet
• Ointresserad
• Uppgiven
• Närhetssugen utan krav på att behöva göra tusen saker.