Hej, mitt vinterland!
Det kanske låter hemskt men helt plötsligt fick min vardag lite mer sol och en mer glädjande mening. Men det blir bara så, jag kan inte rå för det. Jag ville aldrig släppa taget.
Jag har hur som helst ätit min gröt (hej ensidig kost) och väntar på att jag ska känna mig redo att gå till iksu och springa. Jag har börjat komma så långt i min träning att en mil inte längre känns riktigt värt. Igår sprang jag lite mer än 1,2 mil och då var jag långt ifrån nöjd. Jag slutade främst för att jag dels var uttråkad men också enormt stressad över att jag behövde fortsätta min nedpackning av hela lägenheten i banankartonger.
Så jag antar att jag borde öka till 1,5 mil några veckor för att därefter gå vidare till två mil. Jag får inte träningsvärk längre när jag har sprungit två mil, så jag antar att det går framåt. Om jag bara kunde bli smal samtidigt.
Jag är på väg hem, jag vill inte ha någon bil. Jag vill vara hemma och det är dit jag är på väg.
Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera - i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.
Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.
All work and no play.
Det känns som att jag inte har skrivit något på en evighet. Hela gårdagen kändes som en evighet. Efter att jag åkt från flygplatsen så tänkte jag "Alright, tiden kommer gå fort och det kommer inte bli så jobbigt" men naturligtsvis hade jag fel. Det tog bara sekunder så började det kännas. Hela gårdagen blev dessutom otroligt lång. Det kändes som att min tisdag skulle ha räckt till iallafall tre separata dagar, så lång och envis var den. Dessutom kändes det inte som att jag fick något gjort utan som att tiden bara rann iväg. Så jag räknar dagar.
Något som gjorde mig ytterliggare missnöjd igår var att jag inte kunde springa. Mina ben kändes som spaghetti hela dagen och var allmänt orkeslösa. Det brukar lösa sig framåt kvällen men igår så repade jag mig aldrig. Jag vet att det KAN gå om jag verkligen våldar och står kvar på bandet när jag mår så men det finns en stor risk att benen bara viker sig under mig och jag får gå hem, något som är betydligt mera irriterande och moralsänkande än att inte försöka i huvudtaget.
Så jag ska försöka återfå lite energi och kontroll så att jag kan springa innan jobbet idag. Annars kommer jag bara att tänka på det hela kvällen, att jag inte har sprungit och att jag antagligen håller på och förlorar alla muskler. Det är naturligtsvis inte så, men jag fungerar så. Jag är i princip bara två benmuskler just nu eftersom jag inte tränar någon styrka, men jag är ändå rädd att tappa allting. Jag blev förvånad första gången jag råkade titta mig i spegeln och inte hade några byxor på, att jag faktiskt hade enormt definerade benmuskler. Jag vet inte varför jag blev förvånad, springer man en mil varannan dag så borde det ju ge någonting.
Det är nog bäst att lägga ner skrivandet just nu, jag känner mig allmänt förvirrad inuti när jag söker orden. Jag tänker på tisdagsmorgonen om och om igen.
Något av en oberoende ensamvarg.
Det här har varit en allmänt bra dag, tror jag. Jag har varit på ganska bra humör och har dessutom hunnit göra en massa privata saker som jag hade tänkt, som att tvångsköpa en ny iPod Shuffle eftersom min röda, underbara, dog imorse. Jag hade tänkt köpa en ny röd via Apples hemsida men jag har inte tid att vänta en vecka på en ny iPod så det fick bli en silvrig från Expert istället.
Dessutom ringde Mr Kirurg till mig idag eftersom mitt recept på Tramadol är på väg att ta slut och jag vill gärna fortsätta vara smärtfri, men det är alltid lika jobbigt. Jag tycker inte om att vara vek och jag tycker absolut inte om att be om tabletter som narkotikaklassade, för även om jag verkligen behöver dem för att bli av med min värk (Diklofenak, Voltaren, Alvedon osv är som sockerpiller för mig numera) så känns det ändå jobbigt. Jag oroar mig hela tiden för att de ska tro att jag är värsta junkien som bara vill bli hög.
Hur som helst så sitter jag och peppar inför att gå till iksu och springa, idag blir det inte två mil utan min vanliga sträcka på 1 - 1,2 mil. Jag är ganska bra på att springa, har jag kommit fram till. Det tog ungefär 94 minuter att springa två mil igår och då var det med lutning 1,5. Jag måste ha lutning eftersom mina steg blir för långa annars. Jag är inte bäst på att springa men jag är enormt uthållig och har bra kondition. Om jag inte hade gjort mitt vanliga nybörjarmisstag igår, vilket är att missa att gå på toaletten innan jag ska springa, så hade jag nog utan problem plockat 2.5 mil. Det får bli nästa gång.
Jag försöker att inte säga så mycket om hur långt jag springer och så, inte för att jag tycker att det är dåligt. Tvärtom, jag är hur nöjd som helst. Men jag vill inte väcka något väsen kring den jag egentligen är, eller rättare sagt, jag har enormt svårt att ta komplimanger från personer jag inte känner. Men jag kände mig ändå hyfsat nöjd när ett antal på jobbet fick reda på hur långt jag sprungit och på vilken tid. Fast, vänta nu. Det kanske är så att alla på jobbet är dödligt långsamma och har värdelös kondition, det är bara jag som är lite lite bättre? Fan.
Igår fortsatte jag läsa den nästan sövande boken om att vara "chef och ledare" och jag lyckades komma till en del som inte var särskilt sövande. Den var faktiskt ganska användbar. Det var ett kapital som behandlade hur en grupp förändras när nya människor tillkommer eller om folk hoppar av. Det har jag lärt mig förut, att man har vissa roller som man funnit efter en prövoperiod då man lärt känna varandra. Men jag har aldrig läst några definitioner på vilka sorters roller man kan hitta i en grupp, men det fanns det alltså i den här boken. Jag fann mig själv direkt och det kunde lika gärna ha varit jag själv som skrivit definitionen:
Innovatören/idésprutan
Personer i den här kategorin står för många bra förslag och har en förmåga att lösa komplexa problem, ibland på ett oortodoxt sätt. Dessa kreatörer kan tyckas sväva lite "ovanför" de andra medarbetarna och saknar ibland kontakt med dem och verkligheten, liksom deras idéer kan sakna verklighetsförankring.
De är ofta känsliga för kritik och beröm, samtidigt som de är något av oberoende ensamvargar.
Nu är det däremot inte dags att innovera något utan nu är det dags att byta om. Tata.
Jag gör allt jag kan.
Låten Latenight Cab Driving av Trentemoller passar bra till huvudvärk och dåligt väder.
Någon dag ska jag lära mig att inte försöka skriva den "perfekta inledningen", dels eftersom mina inlägg är långt ifrån läsvärda och intressanta men också för att det är helt omöjligt för mig att någonsin anse att något jag gör är perfekt. Som bonus ska jag, den dagen då jag lärt mig att jag inte kan skriva perfekta intron, även lära mig att inte missuppfatta saker. Jag kan vara enormt snabb och korrekt i att läsa människor runt mig och deras avsikter, men så fort det handlar om hur dessa personer relaterar till mig så blir jag en total känslomässig analfabet.
Jag läser helt fel, jag uppfattar allting med en vinkling som inte tidigare fanns och hela min bild av vardagen blir skev. Det är dock ett ganska bra tag innan jag kan lära mig att inte missuppfatta allting bara för att det isåfall blir mycket mera negativt för min del. Jag är nämligen väldigt bra på att leta upp saker i vardagen som kommer att ligga i min väg och därefter blåsa upp dem. För att göra dagarna lite extra utmanande och jobbiga, som om det behövdes.
Under de senaste dagarna har jag haft en konstig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt placera den. Då och då brukar jag få en känsla av att jag "väntar på något", ungefär som att jag väntar på att livet ska börja igen så jag får stiga på. Fast nu känns det inte så, nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut. Inte som att jag väntar på att dö, det vore bara bisarrt och ganska jobbigt eftersom även om jag inte har mig själv som någon större favorit så har jag ändå tänkt leva ett bra tag till för det är ganska många saker jag vill se och vill visa.
Men (jag vet att man inte får börja meningar med ord som men eller och, men jag bryr mig inte. ok?) nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut, det är en otroligt konstig känsla. Jag har mål i livet, det är inte det men det känns som att jag just nu bara går på tomgång. Kanske för att nästa vecka har en potential att suga stenhårt, om jag får uttrycka mig så i ett försök att modernisera sättet jag skriver på. Nästa vecka, har jag redan börjat räkna ut.
Den kommer att kännas tom och ovan, ironiskt nog som när man flyttar till en ny lägenhet. Men det är inte för att jag flyttar som det kommer kännas tomt och ovant. Det är inte för att jag flyttar som det kommer vara svårt att få tiden att gå nog fort. Jag har tänkt ganska mycket på det här, men i stadier. Men det rör sig bara om en vecka, så det är ju inte ett helt liv, men ändå känns det drygt. Så pass drygt att jag försöker ignorera det så gott jag kan.
Hur som helst, klockan är 17:14 och jag ska se till att springa innan min huvudvärk exploderar till nästa stadie. Antingen är det här huvudvärk som kommer från det dåliga vädret eller så är det stresshuvudvärk, det bör vara vädret och det vore skönt om det vore det. Det var så längesen jag hade ont i huvudet av regnmoln.
Din tur att säga något.
Jag hade tänkt skriva en kort rad igår innan jag skulle sova men det gick inte, jag var hur trött som helst igårkväll. Jag låg och slötittade på Grannfejden och undrade varför folk ställer upp i såna program och ljuger inför kameran. Mina ben var helt döda igår, jag trodde någon skämtade med mig när jag klev upp på morgonen och kände att benen nästan skakade av trötthet. Det tog sig under kvällen men det blev ändå ingen löpning för allt eftersom benen blev starkare så fick jag allt mer ont i huvudet. Jag skyller på vädret, det kändes som sån huvudvärk.
Så jag gick på världens antagligen kallaste och nästan-blötaste promenad istället, den var måttligt roande. Umeå har aldrig sett så tråkigt ut som då. Fastän jag försökte krydda den lite och bestämde mig för att jag var tvungen att se på allt med ett visst tema: sommar. Allt jag såg på var jag tvungen att hitta ett sommartema på. Jag såg tre personer som var ute och sprang vilket naturligtsvis ingav lite sommarkänsla men all snö försvårade hela processen med att fantisera om en varm sommarkväll.
I helgen borde jag egentligen börja packa. Jag borde adressändra och packa mina saker samt börja städa lite smått. Men jag vill inte. Jag förtränger det allt mer, inuti mig känns det som att om jag bara ignorerar att packa så ber Bostaden om ursäkt för sitt misstag (allt är deras fel) och jag får bo kvar. Det kommer naturligtsvis inte att hända men på något sätt så hoppas jag på något liknande.
Det jag kände för att göra igår, fast hela helgen, var att ligga på soffan och zappa mellan alla olika såpor och följa dem slaviskt. Jag brukar följa Top Chef när jag springer, jag ser i princip allt som har svensk text eftersom jag lyssnar på musik och då är det svårt att följa med i program där man bara ser folk röra läpparna men hör ingenting. Men jag brukar försöka se Top Chef, av någon anledning tycker jag att det är hur bra som helst.
Gårdagen, förresten. Var bra, riktigt bra. Eftermiddagen specifikt.
Ett hopplöst försök till att förklara det viktigaste.
En kort stund funderade jag på att skriva ett Shakespear-citat som rubrik, eftersom jag lyssnat på en kvinna föreläsa om kärlek och hur intressant fenomenet är ur en kemisk synpunkt. Hon citerade bland annat Shakespear (antagligen för någon sorts intellektuell bonuspoäng) och en kinesisk poet. Den kinesiska poetens dikt var dock bara två rader så det finns en viss risk att hon försökte verka lite alternativ när hon citerade honom.
Jag var ledig igår, jobbar kväll idag och är ledig imorgon. Jag vill inte jobba idag. Jag vill inte inte inte inte. Inte alls. Jag är trött i huvudet och mina ben värker från gårdagens löpprestation som var allt annat än lugn. Jag kände direkt jag ställde mig på bandet att det aldrig skulle gå, men eftersom det då kom två stycken och ställde sig på banden runt på sidorna av mig så fick jag en sån där löjlig "jag måste visa dem hur bra jag är!"-instinkt, så jag fortsatte. Något jag lärt mig under tiden jag sprungit, men som jag glömde igår, var att aldrig springa alltför tätt inpå att jag ätit och absolut inte när jag börjar bli hungrig. Då börjar min mage krampa ihop och det blir svårt att stå upp.
Ni förstår vad som hände. Efter 36 minuter och då endast med tio minuter kvar (jag springer nästan alltid 46 minuter, ibland 47 om jag varit långsam, det är så lång tid det tar för mig att springa en mil) så började min mage göra ont. Jag reagerade inte så mycket från början eftersom jag bara minuterna innan hade fått någon sorts energiboost och kände att "fan, jag kommer nog att kunna springa i maxfart idag!", men det dröjde inte länge förräns Mr Magvärk ringde på. Det gjorde så enormt ont, det stack i magen och det kändes som att någon högg mig i njurarna.
Så jag fick, tragiskt nog, hoppa av och vila en halv minut innan jag kunde fortsätta. Fortfarande med smärta i magen men med betydligt mindre. Så istället för att springa en mil så blev det 1,2 mil, för att jag skulle "jobba in" de ynka hundra meter som passerade medans jag stod och var blödig. Förhoppningsvis lärde jag mig att kontrollera mitt ätande lite bättre när jag ska springa, jag hade rent generellt legat ganska dåligt till på kaloriintaget igår så jag kunde väl inte förvänta mig annat men jag förväntade mig inte en sån enorm smärta.
Hur som helst, struntsamma. Jag har jour ikväll och jag hade jour i helgen. Det gör inte så mycket, jag hade hellre haft jour nu i helgen som kommer men det är bara en önsketanke. Jour på onsdagar är väldigt annorlunda från helgjouren. Det är samma ansvar men betydligt mindre fokus på just ansvarsbiten eftersom det egentligen bara är en vanlig kväll, fast man jobbar till 22:30 istället för 21:00. Några fåtal gånger har jag fått ta hand om upprörda kunder som velat skicka brev med stämningar eller så har de velat predika om Maxis undergång.
Under helgjourerna så har det varit betydligt fler incidenter med kunder som jag fått tala tillrätta, personer som av en eller annan anledning velat polisanmäla butiken eller någon medarbetare i butiken. Oftast löser det sig på plats med en inte alltför irriterad kund men någon gång har jag fått avvisa personer som uppfört sig direkt olämpligt. Det mesta som jouren på onsdagar handlar om är att hjälpa kassörerna och kassörskorna när de saknar priser samt att se till att tomglasautomaterna inte blir fulla.
Mitt huvud gör ont, jag har druckit alldelens för lite de senaste två dagarna och jag vill se en katastroffilm imorgon. Det var så längsen. Jag kan alltid se filmen Volcano med Tommy Lee Jones om jag inte hittar någon annan, eftersom det är något av en favoritfilm hos mig, men det skulle förstås vara bra med en ny film. Jag har så svårt att sitta still och bara se på film eller tv numera men jag hade tänkt göra ett försök. Bäst vore det att hitta en film som ger mig den där matiné-känslan, som att jag bara vill ligga kvar under filten för evigt och att filmen aldrig ska ta slut.
Pushing too hard.
Jag tog bort del två av "laktospojken", den blev inte alls bra och jag kände det när jag lade upp den. Jag var så tankspridd när jag skrev den att det varken blev in eller ut, för den som vill så finns del ett att beskåda här.
För övrigt är jag tröttast i världen och funderar på att vila en liten stund innan jag ska tvinga iväg mig och träna, fastän mitt huvud gör enormt ont och min kropp bara vill vila efter helgen som varit. Men, nej, vila kan jag göra sen. Imorgon, kanske.
Ingen räddning för själen.
Den vanliga stresshuvudvärken hälsar på mig idag, huvudvärk hela dagen och ingen träning på grund av att jag gick dit vid precis fel tillfälle. Fyra personer stod i kö och väntade på att få ta över något av banden som fanns, suck. Sånt gör mig så arg, jag går hem direkt det är så. Det finns inget som får mig att känna mig som ett boskap som att stå och vänta på att få springa på ett band.
Så jag valde att göra en visit på Maxi för att kunna skapa nya matlådor, det känns som att jag bor på Maxi och lever på matlådor. Så nu har jag gjort ugnspannkaka med egen sylt, sen blir det färsk pasta och efter det någon sorts kycklingkompott.
Enda anledningen till varför jag skriver det här är för att det är det enda som håller mig vaken just nu, fastän jag borde sova.
Jag borde sova.
Pushing too Hard.
Min första lediga dag på en vecka och under den veckan så har jag jobbat kväll fyra dagar, tre av dessa till 22:30. Att jobba så mycket kväll fuckar med mitt huvud, jag hinner absolut ingenting eftersom jag inte är redo att somna förräns vid 12-snåret och vill gärna sova till åtta eller nio. Sover jag till nio så har jag då två timmar på mig att vakna, äta och "ha ett liv" innan det är dags att gå till jobbet igen. Sen blir dygnsrytmen helt knäpp. Men det är värt det, när jag väl stämplar in så är jag så nöjd.
Att alltid jobba 6-15 är för mig ett straff som inte ens Gud skulle dela ut, att gå till jobbet och jobba samma tider är avskyvärt. Det kan vara en faktor till att jag jobbar över så mycket som jag gör, jag vill inte känna mig bunden till ett schema och jag vill inte uppleva samma sorts kunder och sysslor varje dag. Jobbar man kväll, helg eller ändå bättre kväll på helgen så är det helt andra sorts kunder inne, det är andra saker som måste göras och det är andra människor som jobbar.
Men det fuckar ändå med mitt huvud och idag kände jag hur gärna jag ville vara ledig. Jag chockade några av mina närmaste arbetskamrater för någon dag sedan då jag pratade om att ta en veckas ledigt och åka iväg någonstans. De tyckte inte att det var likt mig och det kan jag hålla med om att det inte är, men just nu känns det som att jag har så mycket att reda ut med mig själv och så mycket jag vill åstakomma på jobbet men jag behöver kanske få lite perspektiv på vad jag egentligen vill göra. Att öka försäljningen med fem procent? Att skapa ett vattentätt system för att planera exponeringar? Eller bara trivas? Vem vet.
Jag träffade min gamla chef idag, hon är numera butikschef på Plantagen och det var skönt. Jag insåg först då hur mycket jag saknat henne och hur mycket hon egentligen finns i mitt bakhuvud, i mina drömmar gällande vad man skulle kunna förändra och förbättra. Tillsammans hade hon och jag varit ett enormt bra arbetslag med helt andra problem än de jag ställs inför idag, problem som skulle ha varit påfrestande och prövande men ändå enklare att definera än idag då allting handlar om relationer.
Igår var första dagen på fyra dagar som jag skulle få ge mig till iksu för att springa, om jag hade orken. Jag hade jobbat till 17:30 och ville egentligen inget annat än att få somna på soffan och glömma allt som gällde nyckeltal, budget, planering och lägsta nivåer. Men istället så tänkte jag på låten Pushing too Hard och valde att se hur långt jag kunde gå. Så jag åt middag och så fort jag fått i mig sista tuggan så ställde jag mig och diskade, för att inte bli så enormt trött av maten. Därefter begav jag mig till iksu, tungt är bara förnamnet.
Huvudet gjorde ont, jag kände mig stundtals yr och matt. Fast jag visste att det skulle gå bort bara jag kom dit och om det inte fungerade så var jag villig att erkänna mig besegrad, jag ville bara se hur mycket jag kunde pressa mig. Så jag hade jobbat en vecka i sträck, suttit på världens längsta ledningsmöte och därefter sprang jag lite mer än en mil. Trött i benen var jag men förutom det så var det inget, endorfinerna tog hand om både huvudvärk och yrsel. Jag är lite nyfiken på var min gräns ligger.