Wow vad mitt liv har förändrats. Jag har fått en ny befattning som innebär väldigt mycket ansvar, väldigt många fler uttalande arbetsuppgifter och ett krav på väldigt mycket mera tid. Egentligen så gjorde jag väl det mesta innan men nu finns det på papper att det är jag som får gå direkt till fängelse utan att passera Gå om någon får en pall i huvudet.

Jag har börjat gymma istället för att bara springa, vilket är något jag aldrig trodde skulle hända. Nu är jag ingen som gymmar åtta timmar om dagen men att jag ens kan tänka tanken är ett stort steg.

Ballerina Choco är för övrigt världens godaste kaka, om de bara vore nyckelhålsmärkta.

Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Hej. Det är jag igen. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, det är forvisso inget nytt, det var ett tag sedan jag kunde känna att jag var klart förankrad i vardagen men vissa dagar känns det sämre än andra. Såna dagar då man vet att humöret kommer att spela en ett spratt och det finns inget man kan göra åt det. Såna dagar som jag gärna välkomnar bara för att sky dem som pesten minuten efter att det är försent för att backa ur. Backa ur som i att försöka ge humöret och tillvaron en lite mer positiv vinkling. Eller kanske inte ens positiv utan bara neutral eller.. ordinär. Mindre dramatik.

Det verkar som att jag inte kan acceptera min vardag riktigt, som att jag inte vill begrunda den. Därför tyckte jag att det var ypperligt att lägga sig för natten klockan 04.00 inatt. Att lägga sig klockan fyra en lördagnatt är väl inget ovanligt för många men jag gör det bara för att jag inte vill lägga mig tidigare. För vissa är det tråkigt att lägga sig tidigare, för mig är det bara jobbigt. Men det går inte riktigt att beskriva, det går inte att förklara utan att allting blir fel.

Nu ska jag servera mina virtuella maträtter i Café World och sen så ska jag bege mig till gymet där jag ska begrunda varför jag bara blir intresserad av människor som jag antingen aldrig kan få eller som inte vill ha mig. Jag återkommer när jag har ett svar jag kan stå för. Det lutar mot antingen “för att livet suger” eller “äh, allt är möjligt!”.

Jag har äntligen fått tillbaka min gamla domän miyato.net, tack tack tack. Jag ska aldrig låta den förfalla igen. Tanken är inte att göra något magnifikt av den utan eventuellt låta den ersätta beniko, som det var tidigare. Inget som kommer märkas sådär hysteriskt mycket iallafall.

Jag fortsätter min jakt på en ny cykel men det har börjat gå upp för mig att marknaden för cyklar är starkt begränsad om man inte vill följa med i modet. Det verkar fortfarande vara dirtbikes som gäller och det för mig är helt oförklarligt.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det, det är dåligt med ord men definitivt inte tomt inuti. Allt kändes helt plötsligt så svårt. När jag kom hem så byggde jag snabbt upp en svårgenomtränglig mur av idiotiska tankar och infall, så var hatet där igen. Fan. Jag måste skärpa till mig.

Snart ska jag tralla iväg och springa igen, jag känner inte alls för det men måste. Jag är egentligen alldelens för trött och utmattad för det, mina ben värker mer än vad de någonsin gjort och de värker på ett nytt sätt. De gör ont för att jag saknar energi, inte som att jag tränat för mycket och är alldelens mör av överbelastning men för att jag inte har tillfört dem nog mycket energi. Förlåt, ben.

Varje gång jag skiljs från Malin så känns det som att jag sliter bort en del av mig själv. Varje gång jag träffar henne är det som att jag får tillbaka den delen och jag klarar galant av att inte tänka på när det är dags att slita bort den igen. Jag vill så gärna vara nära henne hela tiden.

Det får jag inte riktigt än, till att börja med så kan ikea få leverera min säng. Efter många om och desto fler men så kom de med möblerna igår, förutom sängen. Som skulle komma imorgon. Fast när ikea ville boka leverans så var det helt plötsligt fredag som gällde. Så jag antar att de kommer på fredag och jag antar även att de då levererar något helt annat än vad jag ska ha, eftersom det verkar vara helt jävla omöjligt för mig att få min förbannades jävla säng. Ja, jag är frustrerad.

Egentligen så känner jag bara för att rymma härifrån en stund, det blev så mycket när jag kom hem. Allt, för mycket. Det är konstigt att saker kan komma över en så fort och ibland utan vad som tycks vara en godtycklig anledning, den här gången ingen anledning alls. Det bara blev grått och svårt.

M-ih.

Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)

Jag ligger här i soffan, igen. Denna gången med laptopen i mitt knä (det är ju därför datortypen heter just lap-top) och med ett fotoalbum på min mage. Jag har blivit ombedd att se om jag kan finna några bilder på mig själv från när jag var ung och ta med dem imorgon, jag tvekar lite, känner jag. Det är därför fotosamlingen får ligga kvar på min mage en stund till medans jag, konstigt nog, förbereder mig. För att leta upp foton. Men det är såklart inte bilderna i sig som gör att det känns jobbigt utan allt det som kommer runt omkring.

Jag vet, jag försöker skriva så kryptiskt som jag kan men det måste få vara så just nu.

I övrigt har jag haft en ganska hyfsad dag, tack vare avsaknaden av en människa som bara sprider avund och negativa känslor så var mitt humör på topp och min vilja att åstakomma saker var maxad. Tänk vad underligt, jag har så många idéer och så mycket vilja men allt läggs åt sidan på grund av en turbulent arbetsrelation. Jag blir så trött av att hela tiden tänka på det vilket till slut påverkar mitt sätt att arbeta. Jag får ungefär lika stor mängd sysslor utförda men jag glömmer att ha roligt samtidigt, jag reflekterar inte över vad jag gör utan tuggar samma tankar och känslor inom mig hela tiden.

Det är väl antagligen en av mina sämsta förmågor, att hela tiden fastna på dåliga känslor och älta sönder dem.

Efter jobbet fortsatte den minst sagt positiva dagen med att jag blev helt klar med presentationen, fick den godkänd (och känner mig dessutom ganska självsäker i hur jag ska presentera det hela, det är ett plus eftersom det alltid är jag som får redovisa, av någon anledning.. ahem) och jag har hunnit springa innan jag började bråka med diverse kartonger i lägenheten. Det var en sån där dag då jag hade kunnat stå på bandet precis hur länge som helst, allt klaffade. Jag blev inte trött, tiden gick fort, benen sprang av sig själva och jag hade mest fridfulla tankar i huvudet.

Men jag hade ingen tid till att stå hela kvällen, så jag fick bistert avbryta efter 1.1 mil. Sen dess har jag alltså grottat ner mig i lägenheten och jag fick äntligen en ordentlig start så att jag kunde uträtta något. Allför många dagar har jag bara gått omkring och småplockat lite här och där i ren förvirring över vad jag egentligen borde göra. Så jag har burit bort massor av kartonger och två möbler som jag inte kommer att använda.

Så nu ska jag bara fixa med lite småprylar och sen kan jag inte göra så mycket förräns mina möbler från IKEA har kommit, möbler som jag inte kommit ihåg att beställa än men som ska beställas ikväll.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Speciellt inte 10:30 – 11:20. Fan fan fan fan.

Bilden ovan är en av några få som jag sparat där det faktiskt finns människor med. Det är sällan jag sparar bilder innehållandes människor. Jag tror inte jag har mer än tio styckna. En av dem som jag sparat som jag dessutom använt i ett blogginlägg finns här, jag tycker den är fenomenalt vacker. Den bilden som finns i det här inlägget är en av många från en dansk fotograf som specialserat sig på kort med människor som alla har något gemensamt. I den här bilden så är det en stor andel som är poliser/vakter, i en annan bild håller alla något i sin högra hand eller så kanske alla har paraply. Detta på New Yorks gator, det krävs alltså lite planering. Hans site finns här, fast nu verkar den vara död.

Jag verkar ha gjort något bra i mitt liv trots allt, det här har också varit en otroligt bra dag. Solen har värmt mig fastän jag inte brukar tycka om sol, jag har pratat om saker som jag inte brukar vilja erkänna och jag har kramats och hållt handen. Åh, så bra.

Om några timmar är auktionen för min spelsite slut, jag säljer pixeldave.se som jag skapade under 2007 då jag låg hemma och var sjukskriven. Jag brukade skriva för en site som hette spelforum.nu men tröttnade för att de dels blev uppköpta av ett stort och värdelöst företag men också för att plattformen som användes för spelforum.nu var så föråldrad att man inte ens kunde infoga ett filmklipp. Just nu är budgivningen uppe i hela enorma (ironi) 700:- men det känns bättre det än att jag låter den dö på grund av tidsbrist. Det ockuperar nämligen mellan en och tre timmar per dag att söka reda på nyhetsartiklar, tid som jag inte har just nu.

Jag har ätit upp min sallad och ätit massor av bananer, det känns som att min mage kommer att explodera vilken sekund som helst. Förhoppningsvis går det ner sig lite så att jag kan springa igen, jag känner mig ganska otillfredställd på den punkten. Andra punkter som är otillfredställda är:

• Plocka blåbärs-punkten
• Åka till IKEA-punkten
• Åka bort över en helg bara för att det är bra-punkten
• Se på House-punkten

Utan att skryta så kan jag även meddela att jag antagligen är den segaste som finns i världen på att packa inför flytten.

Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.

När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.

Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.

Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara “rolig och underhållande” för alla.

Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.

Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.

Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.

… och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..