Jag har en tendens att häva ur mig en del ganska otaktiska kommentarer och inlägg då och då. Vissa är till för att provocera på ett humoristiskt sätt men de jag talar om nu är inte såna, de jag tänker på nu är när min nyfikenhet tar överhanden. Ofta vid fel tillfällen. Som exempel så lyckades jag i måndags säga att om jag fick ta med mig EN person till en öde ö så skulle jag välja Hitler. Just det, den där grabben med rolig mustasch och dålig människosyn.

Varför just Hitler? Är du nazist, Per? Nej, det är jag såklart inte. Men människor verkar så övertygade om att människor som Hitler eller Stalin ens får omnämnas utan att man avslutar meningen med “men jag skulle sååå gärna skjuta honom i huvudet!”. Jag skulle antagligen själv ha velat skjuta karln i huvudet om jag hade haft möjligheten men om jag fick ta med mig någon ut på en öde ö så skulle jag, iallafall i måndags, ha valt Hitler.

För att få veta hur han fungerade, vem han egentligen var som människa, hur vilsen han var inombords och allt det. För att få lära känna honom för att få reda på VEM han var och VARFÖR han kunde göra som han gjorde. För att vi för en gångs skull ska lära oss något av vår historia istället för att försöka sopa den under mattan och gå vidare som om inget hänt. Visst skulle det vara schysst att ta med sig en snygg tjej på ön men att ha sand överallt så fort man ska knulla känns inte helt kul. Det är klart det finns tusen andra människor som skulle vara ett bättre val än Hitler, eftersom jag och Mr Adolf knappast lär ha så mycket gemensamt (det känns som att varken han eller jag lär vika en tum när det gäller människosyn) men ändå känns det så intressant. Varför? Kan du inte ändra dig? Kan du inte bara börja måla igen?

Resten av världen antar jag skulle ta med sig någon ur sin familj eller sin käresta men eftersom jag inte har någon av dem så väljer jag Adolf.

1. Ljudet då man dammsuger och något hårt, stort och kantigt sugs upp och rasslar i slangen. Endast då vet jag att det blir rent i lägenheten. Jag ser förvisso att dammet försvinner men det känns inte rent såvida jag inte fått dammsuga något som låter och om jag inte fått suga upp någon sten eller liknande så går det alltid att vända sig till dörrmattan och suga bort allt grus därifrån. Instant satisfaction.

2. Blinkersljudet i bilen. Även om jag vet att det numera inte behövs något mekaniskt ljud för att signalera att man ska svänga så hör det ändå till. Jag körde en liten Opel en gång som inte hade det där klick-klack-ljudet utan istället ett snällt blip-blop-ljud och det var inte alls samma sak. Extra bonus om jag får vara med om att blinkersklickandet låter i takt med musiken eller blinkar i takt med andra trafikanter. Hittils har det endast hänt en gång vardera.

3. Långa stråkar, i låtars intro eller bara i allmämnhet. Det är något speciellt med stråkmusik och de där utdragna noterna är så underbara. Om man ska förföra mig (varför man nu skulle vilja det?) så är det absolut långa stråkar. Eller kanske att råka stå och dammsuga bilens blinkersspak medans musikstycken med långa stråkar spelas, någon dag när jag går förbi.

Ångest blandad med uppgivenhet.
Dåliga tankar som slutar med mig.
Lugn inombords trots allt.
Rädd för att det ska bli sämre.
Livrädd för att det ska bli bättre.

Ensammen inombords om allt det här.
Ingen aning om hur jag ska beskriva för att det ska förstås.

I brist på annat så bjuder jag på en text jag skrev för några veckor sedan:

“Det är så här det känns:

För var dag som går så tappar jag lite lust, lite gnist, lite vilja. För var dag som går så känner jag mig mer överflödig, onödig och mindre intressant än tidigare. Det kan vara en period, det borde vara en period, jag hoppas att det är en period. Jag hoppas att det går över, det måste gå över. Det finns inte så mycket kvar att ta av känns det som.

Det är inte det att jag inte känner igen mig, isåfall hade jag iallafall varit något. Nu känner jag mig bara helt tom, helt förstörd, borttynad. Grå. Som att jag kan vandra obemärkt förbi alla utan att påverka någon. Det är en otroligt frätande upplevelse, jag försöker hålla kvar vid saker så att de inte ska försvinna men det är ju inte människor eller intryck som försvinner från mig – det är jag som försvinner från dem. “

Vad gör man när det känns som att det man skriver inte kommer ut på rätt sätt? Vad gör man när man försöker att identifiera sig vid skrivkrampen men egentligen finns det massor att skriva, bara ingenting som passar? Lite som att prova kläder utan att hitta rätt plagg för just den kvällen. Kan tillägga att jag nästan alltid får ångest om jag måste prova kläder en längre stund, desto längre jag måste hålla på desto fulare blir jag.

Igår hade TV4+ fest. En kavalkad (ännu ett ord jag tycker om) i värdelösa TV-program. Program om fastighetsmäklare i Hollywood avlöstes av svenska program om övernaturliga varelser på ICA, av alla platser. På något sätt kan jag acceptera svenska tvprogram och se dem som trovärdiga så länge de inte försöker koppla allting till miljöer eller omgivningar som man känner alltför väl. Så när programledaren trampade omkring i ICA-butiken och sa att hon hade sett en våldnad vid kycklinggrillen, så bestämde jag mig för att somna istället. Hade de istället gått runt på lagret och låtit det förbli ett anonymt lagerutrymme som omnämndes endast som “ett lagerutrymme i en svensk dagligvarubutik” så hade jag köpt det med hull och hår.

Undrar hur det är att vara inköpare för TV4 eller SVT? Vilken kommité är det som bestämmer vad som ska köpas in, när det ska visas och hur många gånger? Jag kan förstå att Kanal 5 nu kommer att nöta in Matrix-filmerna i folks sinnen eftersom de lyckats köpa sändningsrättigheterna men vem är ansvarig för att köpa in t.ex Mash? Mash är ju inte ens bra längre och det sänds vid en sån tidpunkt att de generationer som är äldre än mig knappast lär sitta uppe och se repriserna på en serie som redan gått i repris i flera år nu.

Eller vem som köper in LA Ink eller Miami Ink? Kan inte såna människor ha lite GUTS och säga “Nej! Vi tänker inte visa Kat van D trots att alla kids avgudar henne! Vi vill visa att vi inte behöver följa med strömmen!”? Fast det kanske är såna människor som inte blir inköpsansvariga för serier utan hamnar i en skrubb på ekonomiredaktionen hos Aktuellt.

I skolan fick jag lära mig att man aldrig aldrig aldrig skulle skriva rubriken eller titeln innan man skrev hela texten. Detta för att man då begränsade det man skrev och höll sig inom vissa ramar istället för att låta kreativiteten flöda fritt. Jag har alltid lytt det rådet tills det kändes som att det kanske mer är en möjlighet att fokusera det man skriver så att man kan cirkla kring ett visst ämne som man annars kanske har svårt att skriva om?

Det jag skulle behöva arbeta på är att bara skriva något i huvudtaget, oftast tycker jag att det jag skrive är högtravande eller bara löjligt. Nu säger jag inte att det inte är det, men det är ju onödigt att hela tiden tycka att det man skriver är dåligt. Det lägger ribban onödigt högt.

Något annat jag skulle behöva arbeta på är att titta på tv på samma sätt som jag gjorde ikväll, då jag hade halvslumrat framför tvn och vaknade just då filmen The Insider började. Trots att den var hysteriskt dålig så orkade jag inte byta kanal utan såg minst en timme av filmen innan jag bestämde mig för att börja diska. Det var så längesen jag hade tålamod till att bara ligga och titta på tv.

Jag letade upp ännu en gammal text, skriven den 13e December förra året. Den är inte lastgammal alltså men på ett sätt känns det som att det var en evighet sen.