Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är “Varför då?” så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.

Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.

Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på “humör för beniko”. Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.

Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.

Om jag inte är “hej, jag är glad och får alla på bra humör”, vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så “speciellt”. Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.

Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget “du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet”. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.

Jag har skrivit det här inlägget så många gånger i huvudet under de senaste dagarna och även om jag vet att det inte kommer bli lika “bra” när jag väl skriver ner det så måste jag, för att få bort tankarna ur huvudet. Ibland önskar jag att det var möjligt att blogga bara genom att tänka på det för jag kan ha så många tankar som jag vill få ut, som bara kommer fram när jag promenerar i ensamhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova.

Idag är jag en upptagen människa med två inplanerade “möten”, ett med en av läkarna på vårdcentralen och därefter en telefonuppföljning med Mr Kirurg. Helst vill jag slippa. Av någon anledning så känns det jobbigt, inte som i att det är jobbigt att behöva åka till vårdcentralen men som i att jag inte alls är inställd på det. Som om mina tankar vore någon helt annanstans och det kommer krävas så mycket för att få mig att fokusera på något helt annat.

I tisdags såg jag något som störde mig. Helt plötsligt så märkte jag att mina underarmar såg enorma ut. Jag blev enormt förvånad för jag har alltid tyckt om mina underarmar och är stundtals maniskt rädd för att göra mig illa eftersom jag tycker att de är fina, en av de få delarna på mig som jag kan acceptera. Därför var det lite konstigt att mitt huvud helt plötsligt ansåg att underarmarna nu var omoderna. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring för samtidigt så började jag tycka om mina överarmar, vilket jag aldrig gjort förut.

Dagens känsla: Att inte ha nog med tid för att hinna med att säga allt jag vill säga.
Dagens mål: Att köpa nya päron, anjou-päronen jag köpte igår var inte särskilt delikata..
Dagens musik: Jag ska försöka vada igenom alla spelningar av Desyn Masiello för att hitta den där som har den där korta låten som är så bra. Lycka till, Per.
Dagens stress: Mig själv.