Det är förvånansvärt hur människor, oavsett hur kreativa och påhittiga de är, kan fastna i samma nät av vardagstrassel och påhittad mystik som alla andra. För någon dag sedan slog det mig hur svårt det är att bryta sig loss ur sina invanda tankemönster eller rutiner och det gjorde mig så irriterad. Jag har inget emot att vara förutsägbar, jag trivs ganska bra med att vara en människa som hamnar i perioder då jag bara äter ångkokade morötter, kladdkaka eller dricker massor av kaffe.
Vad jag däremot inte trivs med är att märka hur jag måste tvinga mina tankar att utvecklas istället för att ta den givna och snabba vägen hela tiden. Jag hatar känslan av att vara förutsägbar när det handlar om vad jag kommer att tänka eller säga. Så mycket att det blivit lite tabu för mig att prata om väder, semestern eller vad man gjorde i helgen eftersom jag ofta förknippar det med saker man pratar om när man “inte har något att prata om”.
Dock är det så att man ibland vill prata om vädret eller semestern. Det för dock inte bara nackdelar med sig. En fördel är att om jag skulle vara med i något trolleritrick där jag ombeds tänka på en färg och säga den första färgen jag tänker på, så skulle jag ta den andra bara för att jag inte vill säga den första – eftersom alla andra antagligen sagt den. Det förstör tricket, vilket är lite skönt eftersom jag inte tycker om trollkarlar och jag slipper höra att jag säger samma saker som alla andra.
I en önskan att vara lite unik och speciell så känns min fruktan kring att aldrig bli accepterad som en motsägelse i sig.
Ibland dyker de upp, alla tankar som jag förtrycker. Jag har gett dem skepnader och kännetecken, jag har inte gått så långt att jag gett dem namn däremot. Ibland sticker de in huvudet i min tillvaro för att titta till mig. Det är konstigt hur man kan vänja sig vid de mest fruktansvärda ting och när de börjar suddas ut – börja sakna dem som om de vore en essentiel del av ens liv och existens. Ni vet vad jag talar om, eller hur? Eller? Eller är det bara jag som slåss mot mina inre demoner dygnet runt, ett konstant slagsmål som jag har svårt att vinna.
Jag vill inte vara sån som förstör stämningen men har du kommit så här långt så har du nog kommit fram till att det här inte (heller) blir ett positivt inlägg. Det var längesen jag skrev något sådant. Att jag inte gjort det beror inte på att det inte finns något positivt i mitt liv men för att jag just nu känner ett enormt behov att på ett semikontrollerat sätt få ventilera mig själv för andra.
Kan jag göra något åt det? Kortsiktigt så kan jag det. Långsiktigt? Jag vågar inte spekulera. Jag är alltför rädd att någon skall ta mina ord som lag och tvinga mig att leva efter dem fastän omständigheterna kanske förändrats sekunden efter att orden lämnat mina läppar.
Jag såg filmen Tron Revolution igår och huvudkaraktären ombads beskriva en soluppgång. Länge satt jag och tänkte för mig själv hur jag skulle beskriva en soluppgång och vad det är som gör den värdefull för mig eftersom jag trots allt inte tycker om sommar och sol. Men sol över platser, trasiga platser – övergivna platser. Omgivningar som inte är menade att befolkas, är något vackert och tillhandahåller en sådan perfekt motvikt till allt det vackra som föds ur solens strålar.
När jag tittade igenom mina dagböcker så fann jag följande, som kändes ganska talande:
Allt jag sökte stod du för, allt jag behövde kunde du ge Varje gång jag sträckte mig efter dig så fanns du inte där, när jag försökte tala så lyssnade du inte På ren automatik klandrar jag mig själv för dina brister, varje ord jag inte får yttra är mitt fel
Jag behöver berätta allt, jag behöver få yttra alla ord Inuti mig själv rasar en våldsam strid mellan mina känslor och begär För var minut som passerar känns det lite svårare, för varje dag som går lite mer hopplöst Jag har inte fått ta ett riktigt tag om verkligheten, kanske är det därför jag inte kan hålla kvar mitt grepp
Utåt försöker jag att inte ta upp plats men inuti är det snart fullt Utan någon som lyssnar eller skriker vet jag inte vad som händer När jag saknar, behöver eller stödjer så står jag ensammen
Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser. Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt. Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad. Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget. Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på. Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt. Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.” Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken.. Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.
Första dagen på semestern och jag känner mig (ännu) inte helt sysslolös. Det är faktiskt inte sysslorna som är problemet utan mest viljan att göra något. Helst skulle jag vilja somna om, fastän jag inte är trött. Helst vill jag inte skriva något i huvudtaget eftersom jag bara tänker samma tankar hela tiden.
Det har blivit en liten sport att hitta bra musikstycken på YouTube som dessutom är av bra kvalitet, denna är verkligen en klassiker för mig då jag brukar sätta igång den här i bakgrunden då och då för att dels höra en schysst mixning av Luke Fair och sen är det två bra låtar. (övergången sker vid 2:35 ungefär)
Utbildningen är över och jag känner mig lika förvirrad som vanligt. På ett sätt är jag peppad och intresserad men på ett annat så vet jag inte riktigt hur jag ska greppa alla nya känslor och all ny information när jag inte riktigt kan förstå hur alla andra hanterar det. Folk går omkring med tveksam min och vågar inte drömma eller ta en chans utan håller tillbaka lite, håller tillbaka sin fantasi.
Klockan är sent igen och jag sätter mig för att skriva om allting för fjärde gången. Det bara blir så. Jag borde gå och lägga mig men på något sätt vill jag dra ut lite på det, bara för att jag är så trött och för att det känns så skönt att lägga sig med ett leende på läpparna och en morgondag som jag verkligen ser fram emot.
