Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.

Jag måste skriva något nu. Jag måste.

Det är hemskt svårt, jag kan i princip inte skriva när jag har huvudet fullt av saker att tänka på. Det är förstås normalläge men med jämna mellanrum så blir det lite för fullt och jag kan bara fokusera på tankarna i huvudet och inte på att få ner dem i ord.

Jag har sovit till 10.00, för första gången på väldigt länge och även om jag säkert behövde det (hej tvspelande till 03.30 på natten) så känns det helt ovärt nu, nu har jag tappat minst en timme av min dag och även om det bara är en timme så är det ändå en timme som jag inte kan tjäna in oavsett vad jag gör idag. Jag har börjat tänka så mer och mer när det gäller tid, att det är något jag inte kan styra över och att jag inte vill låta någon annan stjäla min tid som jag faktiskt behöver själv. Naturligtsvis går det.. sådär.

Att lyssna på Digweed prata är magiskt. Han är verkligen så engelsk. Han säger inte “Twitt-er” som alla andra utan säger “Twitt-ah”. “Ban-an-ah” åt banana, “Port-ah” åt Porter och så vidare. Det är så underbart, hans röst gör mig glad även om hans musikval ibland suger. Ledsen att behöva säga det Digweed, men du var som bäst för fyra år sedan.

Jag ska försöka hinna ikapp min dag genom att sträcka på benen i soffan, träna lite och därefter städa. Min dag ser alltså enormt intressant ut..