Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera – i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.

Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.

Igår lade jag upp en krönika som Tommy skrivit och den fyllde mig med lite ny energi. Dels för att det var kul att någon annan engagerade sig men också för att jag har haft den liggandes i min inbox sedan OKTOBER. Jag har alltså varit oändligt seg, men jag har sökt efter ett block ledig tid av den längre sorten för att kunna ta mig an projektet. Så igår blev det gjort, bara fyra månader sent.

Det bästa med allt är att jag fick arkivera hans mail med den bifogade filen, enligt mina regler så får jag inte arkivera mail såvida jag inte “vidtagit åtgärd”. Alltså mailat tillbaka om svar krävs, betalat om betalning förväntas eller vad det nu kan vara. Att se samma mail i sin inbox i fyra månader är påfrestande. Nu är det bara två mail kvar, ett vilket försvinner idag då jag mailat anvisningar om hur han betalar Tradera-auktionen han vann samt ett som jag får ta bort den 26e februari, jag använder min mail som påminnelse åt mig själv.

I det mailets rubrik står det “26 FEBRUARI. KOM IHÅG TELEFON PÅ JOBBET”, vilket betyder att jag ska ta med mig mobilen ner på golvet eftersom kirurgen ringer 14:30. Jag är nervös. Tidigare ville han prata om jag borde byta jobb och jag vill inte prata om sånt.

Var ska jag börja? Kvällens eviga fråga. Musiken kommer från Digweed, som vanligt.

Jag antar att jag egentligen är för trött för att skriva men ändå så vill jag, ändå så vill jag inte lägga mig och sova för det känns bara som ett enormt projekt. Det känns enklare att ligga i soffan med min laptop och bara.. ligga. Jag träffade doktorn idag. Doktorn, läkaren, farbror doktor. Jag vet inte vad jag tycker. Idag på lunchen så blev jag bara minuterna efter jag börjat äta extremt illamående och började kallsvettas, bara för att minuten efter (faktiskt, det tog inte längre än så) så började jag frysa och blev otroligt trött. Vilket signalerar för mig att det är något i min kropp som inte fungerar.

Doktorn visste inte riktigt vad han skulle tro. Han rekommenderade till slut att jag skulle börja äta oftare, vilket känns konstigt. Han vill att jag ska äta ett mindre mål varje timme. VARJE TIMME. Hur ska man kunna ha ett normalt liv om man ska äta varje timme? Sen vill han att jag ska sova mer, vilket jag ska försöka göra. Sen togs det en massa blodprover för att se om det är något egentligt fel på mig, laktosprovet kommer i januari.

Jag fick en fråga idag, om jag inte skulle komma in och jobba extra imorgon. Håll i minnet att jag självmant tagit på mig att jobba både julafton och nyårsafton, för att andra ska slippa. Men jag fick ändå frågan (jag får ingen ersättning för min övertid) för att han som frågade, som är schemalagd, inte ville jobba så länge. När jag får såna frågor så blir jag så trött. Är det mig det är fel på? Ska man gå runt som en fjortis med en nervärderande syn på sitt arbete medans man helst av allt bara vill gå hem? Varför jobbar man isåfall kvar?

Skaffa ett nytt jobb om det nu är så jobbigt. Suck.

Jag är trött och har inte kunnat träna idag eftersom jag låg och sov i soffan hela kvällen. Jag har störda vänner som helst drar elaka rasistiska skämt som inte är menade som skämt utan bara är till för att se om man håller med (nej, det gör jag inte) och jag har världens längsta önskelista på saker jag vill försöka förändra.

Det var tre dagar sedan jag skrev något och det är såklart inte meningen. Jag har tänkt på dig hela tiden och velat skriva så att du skulle veta hur jag har det och hur jag mår, även om det jag skriver oftast har en negativ vinkel. Men det bara blir så. När allting är bra och jag skiner som en sol så har jag ingen lust att skriva om det, då vill jag göra annat. Men de gånger då jag kanske inte är helt glad eller kanske bara är trött (inte helt ovanligt) så är det skönt att skriva något.

Jag läser inte nog många böcker, precis som de flesta svenskarna. Jag räddar mig lite på att jag läser mycket annat, jag läser väldigt många utredande artiklar men oftast mycket specifierade inom vissa områden. Jag missar alltså det där att sätta sig ner med en bok och bygga upp dess historia med egna bilder. Dock känner jag inte att jag saknar det, kreativiteten har jag själv ganska bra av och det kanske är därför jag tycker bäst om att läsa mer faktainriktad litteratur eller utredande artiklar.

Jag känner mig stressad. Jag har jouren i helgen och det känns som att jag inte borde ha tagit på mig den. Inte för att jag inte vill jobba men eftersom jag hade haft en möjlighet att göra andra saker på jobbet om jag inte hade haft jouren. Helt plötsligt har det hamnat en hel hög projekt på mitt bord som kräver att man sätter sig ner en stund och planerar, något som är svårt när telefonen ringer hela tiden.

Kimmo. Jag minns när han jobbade kvar. Vi brukade tävla med varandra i vem som kunde packa in mest varor eller få ut mest pall på golvet. Det skulle ha varit skönt att ha honom kvar, en person som till stor del fungerade som jag gör och ville förändra, förbättra och helst så fort som möjligt. Helst igår.

Men idag är idag och jag måste fixa vidare med tvätten. Jag har nog aldrig tvättat så mycket som jag gör idag. Jävla Bostaden som inte kan ha ett bättre system för hantering av tvättstugorna.

Jag stör mig så fruktansvärt på människor som hela tiden går just framför mig, långsammare än mig. Jag håller inget marschtempo men jag går iallafall snabbare än en snigel. Dock verkar det finnas ganska många i min omgivning som tycker att det är helt okej att hålla en snitthastighet på, ungefär, stillastående och dessa hamnar naturligtsvis just framför mig.

Vad som är ändå mer intressant är att de inte bara går just framför mig utan det är som att de är mina oönskade tvillingsjälar som lyckas synka alla sina rörelser med mig. Deras händer greppar efter saker jag vill ha, deras höfter vickar ut på sidan när jag smidigt ska tränga mig förbi och deras fötter lyckas lite magiskt sätta krokben för mig just då jag ser en öppning att gå förbi.

Bara nyss träffade jag på ett par på ICA som verkligen inte visste att det fanns andra människor i världen. Jag säger inte att man ska titta sig över axeln hela tiden för att se om det är någon som vill gå förbi (även om det skulle vara behändigt) men kan de som går i bredd iallafall hålla sig lite åt en sida så att det går att gå förbi?