Ännu en natt.
Så är det dags. Dags att på ett snyggt sätt (på något vis är jag övertygad om att jag vill göra saker på ett kul eller bra sätt, även när jag är ensammen) krypa ner i sängen för att därefter snabbt sammanfatta dagen som varit. Men likt dåliga matlagningsprogram så har jag redan förberett det mesta så det blir ingen större upplevelse. Herregud, kan jag inte bara få sova. Kan jag inte bara få lägga mig utan att känna ångest?
Det är ingen stor grej. Man ligger ned. Ögonen är stängda. Kroppen vilar. Man drömmer. Allt det är helt okej, det är projektet att ta sig till den fasen som bekymrar mig. Kväll efter kväll. Jag har redan börjat fundera på hur det blir att lägga sig imorgon. Samma känsla och procedur kommer infinna sig.
Jag sätter mig vid datorn en stund och direkt lägger sig missnöjet över mig som en kall hand på min axel, medans jag borstar tänderna så inser jag att jag inte kommer att kunna sova utan musik och när jag väl lägger mig så känner jag mig totalt utlämnad och sårbar.
Är det nu jag får prestationsångest?
Oavsett hur många gånger jag lovar mig själv att inte få någon sorts prestationsångest när jag ska skriva något om mig själv så infinner sig ändå känslan av "Nej, det blir inte bra. För kort. För enkelt. För tråkigt. Varför har jag ingen humor?". Jag kanske borde börja läsa upp det jag skriver? Det är ju trots allt så att det skrivna ordet kan vara fint att se på men är så otroligt talanglöst när det gäller att framhäva en känsla.
Det är svårt det där, att beskriva något så att det inte framstår på fel sätt. Jag tänker alltid på hur omgivningen ska uppfatta det jag skriver, något som ofta resulterar i att jag struntar i att publicera hela inlägg. Men okej, när jag författar ner orden som cirklar i mitt huvud så är det oftast med en tydlig ironisk tongång fast lika ofta är den nästan desperat i sin strävan att framstå som önskvärd.
Jag skriver ofta långt, ofta alldelens för långt, i min förhoppning att cementera precis allt jag känner så att det inte kan missuppfattas men precis lika ofta som läsare tröttnar på att läsa meningar staplade på varandra så missuppfattas innebörden eftersom skummandet övergår till läsa-första-ordet-i-meningen.
Jag är en självkritisk person som nog aldrig kommer leva ett liv där jag kan sätta mig ner i en stol med min familj och säga "Åh, vad bra vi har det.", det är inte så som jag är. Jag är sällan nöjd, jag strävar alltid efter något mer, oavsett om det handlar om ett reellt mål eller bara en liten förändring och därmed kanske även förbättring.
Alltför många kvällar har jag lagt mig och funderat på varför just den kvällen avslutades så dåligt utan att egentligen reflektera över att det inte är slutet på kvällen som är dåligt utan det är hur jag valt att spendera tiden som varit den stora boven. Mer om det i framtida inlägg. Äh, varför har jag världens största säng när jag ändå inte ligger i hela?