Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Jag läste att järnladyn Margaret Thatcher klarade sig på så lite som fyra timmars sömn per natt, hon drack stora mängder alkohol och åt i snitt 24 ägg per vecka. Förutom alkoholen och äggen så är jag och järnladyn själsfränder. Jag klarar mig också på väldigt lite sömn.

På sistonde har det förvisso blivit alldelens för lite sömn, ner mot två eller tre timmar per natt men normalt sett så brukar jag sova ungefär fyra timmar och fungera ypperligt på det. Sover jag mer så känner jag inte att jag får ut lika mycket av dagen som jag borde få och sover jag mindre så blir jag till slut väldigt trött. Så jag borde antagligen försöka öka min sömn från 2,5 – 3 timmar till iallafall fyra. Kanske 4,5?

Äggen lär jag nog inte börja äta för även om äggmackor med kaviar är enormt gott så är det för mycket jobb för mig att koka ägg och jag tycker inte att Kalles Kaviar med ägg i är en särskilt bra ersättare. Alkoholen lär jag inte dricka även om jag funderat på att iallafall testa mina gränser för att se hur mycket jag klarar av p ga alla mediciner.

Men innan jag gör det så ska jag lyssna klart på Orbital och se om det finns energi kvar till att laga mat. Just i helgen har det känts otroligt omständigt.

Jag har spenderat natten fullt upptagen – med drömmar. Jag lade mig inte för att försöka sova förräns lite efter tre, då var det lite mer än en timme kvar tills jag hade varit vaken 24 timmar, något som förr inte var några problem men som börjat bli allt jobbigare märker jag. Sen är det kanske lite skillnad på att vara vaken ett dygn om man har sommarlov mot att vara vaken ett dygn efter att man jobbat en hel dag.

Hur som helst så har jag drömt precis hur mycket som helst. Jag har lyckats förolämpa en avdelningschef (med ett skrattande stöd från alla andra chefer), jag har hunnit irritera mig på att ett ledningsmöte drog ut på tiden eftersom en dietist skulle prata om hur vi levde våra liv, jag har hunnit springa hem i regnet för att byta jobbskjorta, jag har hunnit hämta motorvärmarkablar åt alla mina arbetskompisar (jag hämtade dem EN och EN istället för alla på en gång, trots att de alla låg på samma ställe) och jag har hunnit knulla med en kompis som även är en arbetskompis.

Det sista är det som stör mig mest. Jag är expert på att analysera alla mina drömmar med en vinkling mot det tveksamma eller negativa och att ha sex med en arbetskompis ger mig inga bra signaler, oftast är det bara lite lustigt men den här gången känns det bara jobbigt. Om man ska teorisera lite så kanske springandet efter kablarna är mitt eviga försök att ställa upp för andra och fylla mitt liv med mening, kommentaren till avdelningschefen kan vara ett uttryck för mitt missnöje över hur jag har det och sexet är bara ett dåligt bevis på att jag känner mig ganska vilsen i hur jag ska kunna må bra. (oj vad jag skulle kunna förklara saker här)

Eller så kanske det bara betyder att jag saknar att ha sex, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta reda på det.

Hej. Det är jag igen. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, det är forvisso inget nytt, det var ett tag sedan jag kunde känna att jag var klart förankrad i vardagen men vissa dagar känns det sämre än andra. Såna dagar då man vet att humöret kommer att spela en ett spratt och det finns inget man kan göra åt det. Såna dagar som jag gärna välkomnar bara för att sky dem som pesten minuten efter att det är försent för att backa ur. Backa ur som i att försöka ge humöret och tillvaron en lite mer positiv vinkling. Eller kanske inte ens positiv utan bara neutral eller.. ordinär. Mindre dramatik.

Det verkar som att jag inte kan acceptera min vardag riktigt, som att jag inte vill begrunda den. Därför tyckte jag att det var ypperligt att lägga sig för natten klockan 04.00 inatt. Att lägga sig klockan fyra en lördagnatt är väl inget ovanligt för många men jag gör det bara för att jag inte vill lägga mig tidigare. För vissa är det tråkigt att lägga sig tidigare, för mig är det bara jobbigt. Men det går inte riktigt att beskriva, det går inte att förklara utan att allting blir fel.

Nu ska jag servera mina virtuella maträtter i Café World och sen så ska jag bege mig till gymet där jag ska begrunda varför jag bara blir intresserad av människor som jag antingen aldrig kan få eller som inte vill ha mig. Jag återkommer när jag har ett svar jag kan stå för. Det lutar mot antingen “för att livet suger” eller “äh, allt är möjligt!”.

Klockan är 09:45 och jag har redan börjat känna hur jag inte vill jobba idag. 11 – 22:30, mina ben är som spaghetti på grund av långa promenader, löpning och betydligt mindre näring än de skulle önska. Jag försöker bli bättre på hur jag arbetar, men det är svårt. Som det är just nu så blir jag stressad när jag märker att någon eller några av mina avdelningar inte går bra. Då försöker jag göra en insats och hjälpa upp allting bara för att jag känner ett sånt stort ansvar för att allting ska fungera.

När jag istället borde släppa taget om vissa delar och låta andra ta hand om dem. Jag försöker bli bättre på det men det är svårt. Det kommer i stötar. Därför tycker jag bättre om att jobba utan schema, då känner jag inte samma krav på ansvar och känner inte att allt vilar på mina axlar. Jag antar att problemen med min rygg kan bli en avgörande del i hur jag lär mig samarbeta med människor, men just nu har jag inte helt lyckats förstå det.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Det känns bara tröttsamt. Dessutom ska jag köra truck mest hela kvällen och det är så tråkigt. Jag är hyfsad, jag är oftast snabbare än de flesta på att köra ut pall och kör ganska aggressivt – jag vet hur mycket man kan göra med rent våld innan saker går sönder. Så jag brukar vara en av de snabbaste men jag är också den som tycker det är tråkigast. Jag vill inte stå på en platta och köra fraaaam och tillbaaakaaa, det tråkar ut mig och låter mig inte känna att jag gör något.

Natten började som vanligt med mardrömmar. Denna gången handlade de än igen om att jag höll på att kvävas och det var så verkligt, jag fick verkligen inte luft. Paniken konsumerade mig, när jag vaknade så var det sista jag ville göra att somna om. Så jag är lite lätt sliten idag.

Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.

När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.

Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.

Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara “rolig och underhållande” för alla.

Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.

Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.

Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.

… och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..

Det känns som att något är fel. Jag är så ohyggligt trött och var det även igår. Igår när jag skulle traska iväg och hämta bilen på Maxi så kändes det som att jag inte skulle orka gå hela vägen, jag gick långsammare och långsammare. Idag är ungefär likadan, jag la mig i soffan direkt efter jag ätit frukost och somnade där. Fredagen var förvisso riktigt påfrestande men det känns ändå som att två dagar är en lång tid för återhämtning.

Hur som helst så hoppas jag att min kropp lyder mig nu när den fått sin vila för jag måste fortsätta packa ihop saker och träna. Jag lär inte klara två mil idag men en mil ska inte vara något problem. (ta i trä) Jag har börjat komma ihåg väldigt många drömmar, eller rättare sagt så kommer jag ihåg att jag drömt något och kan minnas en övergripande känsla från drömmen men jag kommer inte ihåg särskilt många detaljer. Förut så brukade jag inte komma ihåg att jag hade drömt något i huvudtaget.

Men jag hade nog gärna sluppit för jag drömmer mestdels mardrömmar just nu. Igårkväll var inget undantag utan jag drömde att någon satt på min bröstkorg och tyngde ner mig så jag kunde inte resa mig upp från soffan. Det jobbigaste är att jag alltid är vaken när jag drömmer sånt, jag är precis i mellanlandet mellan vaket tillstånd och sömn. Det gör drömmarna så mycket mer otrevliga att vara med om. När jag väl kunde sätta mig upp så försökte jag lägga mig bekvämt i en annan ställning men drömmen började om. Så fortsatte det i ungefär en timme tills jag helt bytte plats i soffan, då kunde jag sova, konstigt nog.

Gud, vilket dåligt inlägg det här blev. Det blir så ibland då jag har en mängd känslor och intryck att sortera som jag behöver skriva ner men inte kan skriva så mycket om.

Var ska jag börja? Kvällens eviga fråga. Musiken kommer från Digweed, som vanligt.

Jag antar att jag egentligen är för trött för att skriva men ändå så vill jag, ändå så vill jag inte lägga mig och sova för det känns bara som ett enormt projekt. Det känns enklare att ligga i soffan med min laptop och bara.. ligga. Jag träffade doktorn idag. Doktorn, läkaren, farbror doktor. Jag vet inte vad jag tycker. Idag på lunchen så blev jag bara minuterna efter jag börjat äta extremt illamående och började kallsvettas, bara för att minuten efter (faktiskt, det tog inte längre än så) så började jag frysa och blev otroligt trött. Vilket signalerar för mig att det är något i min kropp som inte fungerar.

Doktorn visste inte riktigt vad han skulle tro. Han rekommenderade till slut att jag skulle börja äta oftare, vilket känns konstigt. Han vill att jag ska äta ett mindre mål varje timme. VARJE TIMME. Hur ska man kunna ha ett normalt liv om man ska äta varje timme? Sen vill han att jag ska sova mer, vilket jag ska försöka göra. Sen togs det en massa blodprover för att se om det är något egentligt fel på mig, laktosprovet kommer i januari.

Jag fick en fråga idag, om jag inte skulle komma in och jobba extra imorgon. Håll i minnet att jag självmant tagit på mig att jobba både julafton och nyårsafton, för att andra ska slippa. Men jag fick ändå frågan (jag får ingen ersättning för min övertid) för att han som frågade, som är schemalagd, inte ville jobba så länge. När jag får såna frågor så blir jag så trött. Är det mig det är fel på? Ska man gå runt som en fjortis med en nervärderande syn på sitt arbete medans man helst av allt bara vill gå hem? Varför jobbar man isåfall kvar?

Skaffa ett nytt jobb om det nu är så jobbigt. Suck.

Jag är trött och har inte kunnat träna idag eftersom jag låg och sov i soffan hela kvällen. Jag har störda vänner som helst drar elaka rasistiska skämt som inte är menade som skämt utan bara är till för att se om man håller med (nej, det gör jag inte) och jag har världens längsta önskelista på saker jag vill försöka förändra.

Dana Bergqvist, favorit i repris..

Jag måste skärpa mig med sömnen, inatt somnade jag inte förräns halv tre. Det fungerar inte i längden. Dock ville jag inte vara vaken, det blev bara fel och jag ska rätta till det. Just när jag skulle lägga mig och sova, vilket säkert var vid ett någon gång så kom jag ihåg att jag hade glömt göra en checklista som skulle delas ut på jobbet och är det någonting som tar lång tid när jag inte känner mig intresserad så är det att göra saker i Word / Pages..

Appropå jobbet så har jag lite problem att identifiera mig i min roll där. Jag funderar lite på om det är rätt ställe att vara på, om de behöver mig och om jag ens gör ett bra jobb. Allting är enklare när man hatar en chef än när man hatar sig själv, när man gör det sistnämnda så blir det så intensivt.

En del i problemet är min personlighet. Jag vill att saker ska gå snabbt. Det ska vara kort och koncist, effektivt och energirikt. Om någon har en fråga så ställer man den och får ett svar som täcker upp frågan eller så ber man om mer tid. Om det är något som ska göras så arrangerar man det så fort som det bara går. Man säger ALDRIG saker som “det kan vi göra sen” eftersom det alltid glöms bort och man säger ALDRIG “det är inte vårt ansvar” eftersom det verkligen betyder att man ska glömma bort det.

Ta tag i allt, gör det nu. Lös problemen. Utvecklas lite på kuppen, vetja. Jag hatar det semi-byråkratiska samhället som man alltid verkar hamna i oavsett om man sitter som suppleant i en idrottsklubb eller om man jobbar som stf fc på ICA Maxi. Alltid är det någon som känner att saker och ting inte är så viktiga eller måste gå en speciell väg. Det hatar jag.

Arbetsdagen är över och jag är trött, så trött. Jag är sådär trött inuti så att jag känner att även om jag har lite energi kvar i kroppen så saknas det inom mig. Jag andas med korta och försiktiga andetag, långa och djupa andetag får min kropp att sukta efter vila och det hade inte jag tänkt mig just nu.

Kvällen går klädd i mjuk sammet och försiktiga frågor om intima detaljer, en välkommen förändring som pågått i några veckor nu. För någon månad eller två sedan så var varje klädd synonym med en antracitfärgad fasad som inte gav mig annat än bekymmer.

Så här är det. Jag fick frågan när jag hade slutat om jag kunde nämna några fler tvserier som jag tyckte var bra förutom House. Jag kunde inte det. Inte för att jag inte har några andra serier som jag tycker om men för att mitt huvud var helt inställt på att åka hem. Bara åka hem. Jag ville inget annat och hade inga ambitioner till att kallprata bort den korta tiden som jag var tvungen att spendera väntandes på att få lämna jobbet.

Det är lustigt hur huvudet ibland kan bli hur segt som helst och det kan ta en mindre evighet att vakna upp från dvalan för att svara på den enklaste frågan.