Mer tabletter.
Jag är så trött på att äta mediciner. Fastän jag bara äter tre olika så är jag ändå trött på att känna mig som en inkomplett människa. Men, jag ska inte klaga. Det finns de som äter betydligt fler än mig varje dag. Men ibland vill jag bara sluta med alla.
Något av en oberoende ensamvarg.
Det här har varit en allmänt bra dag, tror jag. Jag har varit på ganska bra humör och har dessutom hunnit göra en massa privata saker som jag hade tänkt, som att tvångsköpa en ny iPod Shuffle eftersom min röda, underbara, dog imorse. Jag hade tänkt köpa en ny röd via Apples hemsida men jag har inte tid att vänta en vecka på en ny iPod så det fick bli en silvrig från Expert istället.
Dessutom ringde Mr Kirurg till mig idag eftersom mitt recept på Tramadol är på väg att ta slut och jag vill gärna fortsätta vara smärtfri, men det är alltid lika jobbigt. Jag tycker inte om att vara vek och jag tycker absolut inte om att be om tabletter som narkotikaklassade, för även om jag verkligen behöver dem för att bli av med min värk (Diklofenak, Voltaren, Alvedon osv är som sockerpiller för mig numera) så känns det ändå jobbigt. Jag oroar mig hela tiden för att de ska tro att jag är värsta junkien som bara vill bli hög.
Hur som helst så sitter jag och peppar inför att gå till iksu och springa, idag blir det inte två mil utan min vanliga sträcka på 1 - 1,2 mil. Jag är ganska bra på att springa, har jag kommit fram till. Det tog ungefär 94 minuter att springa två mil igår och då var det med lutning 1,5. Jag måste ha lutning eftersom mina steg blir för långa annars. Jag är inte bäst på att springa men jag är enormt uthållig och har bra kondition. Om jag inte hade gjort mitt vanliga nybörjarmisstag igår, vilket är att missa att gå på toaletten innan jag ska springa, så hade jag nog utan problem plockat 2.5 mil. Det får bli nästa gång.
Jag försöker att inte säga så mycket om hur långt jag springer och så, inte för att jag tycker att det är dåligt. Tvärtom, jag är hur nöjd som helst. Men jag vill inte väcka något väsen kring den jag egentligen är, eller rättare sagt, jag har enormt svårt att ta komplimanger från personer jag inte känner. Men jag kände mig ändå hyfsat nöjd när ett antal på jobbet fick reda på hur långt jag sprungit och på vilken tid. Fast, vänta nu. Det kanske är så att alla på jobbet är dödligt långsamma och har värdelös kondition, det är bara jag som är lite lite bättre? Fan.
Igår fortsatte jag läsa den nästan sövande boken om att vara "chef och ledare" och jag lyckades komma till en del som inte var särskilt sövande. Den var faktiskt ganska användbar. Det var ett kapital som behandlade hur en grupp förändras när nya människor tillkommer eller om folk hoppar av. Det har jag lärt mig förut, att man har vissa roller som man funnit efter en prövoperiod då man lärt känna varandra. Men jag har aldrig läst några definitioner på vilka sorters roller man kan hitta i en grupp, men det fanns det alltså i den här boken. Jag fann mig själv direkt och det kunde lika gärna ha varit jag själv som skrivit definitionen:
Innovatören/idésprutan
Personer i den här kategorin står för många bra förslag och har en förmåga att lösa komplexa problem, ibland på ett oortodoxt sätt. Dessa kreatörer kan tyckas sväva lite "ovanför" de andra medarbetarna och saknar ibland kontakt med dem och verkligheten, liksom deras idéer kan sakna verklighetsförankring.
De är ofta känsliga för kritik och beröm, samtidigt som de är något av oberoende ensamvargar.
Nu är det däremot inte dags att innovera något utan nu är det dags att byta om. Tata.
Ett samtal bort.
Jag vet inte varför men jag finner krossat glas så intressant och fint, bilden ovan är en ny favorit. Fast favoritbilden är den tagen i Pripyat, jag kan visa den någon gång.
Jag har ringt Ortopedmottagningen och deras mycket trevliga och mycket automatiska telefonsvarare lovade att ringa upp för tio minuter sen, tiden kanske går långsammare där än vad den gör hos mig. Mina piller är på väg att ta slut och jag har dumt nog väntat till sista sekund med att ringa. Det skulle däremot vara skönare om ansvaret för att skriva ut smärtstillande lades ut på min allmänläkare eftersom man kan få tag på honom iallafall tre gånger av fem då man ringer, istället för min kirurg som det brukar vara minst en månads väntetid till.
Gårdagen var svår och hård, jag spenderade mycket tid innesluten i mina egna tankar, långt bort ifrån verkligheten. Det hela utlöstes av ett mail, ett elakare mail än vanligt. Jag hatar att hela min familjesituation är trasig. Jag hatar att skämmas över den och jag hatar att bli utnyttjad av den. Det var svårt att hålla ihop mig själv igår och oavsett hur mycket jag önskade och bad inom mig själv så fann jag ingen alternativ väg att gå för att slippa fundera.
I huvudet skrev jag sida upp och sida ner av arga tankar och elaka kommentarer om min omgivning, jag var så arg. Jag var så utelämnad och känslan av att jag bara hade mig själv presenterade sig än en gång och jag hatade att tvingas omfamna denna oönskade vän.
Trött, tröttare, uppgiven.
Det kan ju omöjligt vara effektivt att schemalägga oss som jobbar helg att jobba 11 - 22:30. 14 - 22:30 på fredag för att därefter jobba lördag och söndag 11 - 22:30. Sista timmen var jag så trött så jag inte kunde prata rent. Ibland undrar man varför det alltid är människor som inte drabbas av såna här beslut, som får ta dem.
Fikon, dadlar eller plommon.
Dagen började aningens förvirrat. När jag hade ätit min frukost så tänkte jag att jag inte skulle glömma att ta min medicin och det gjorde jag inte, jag kunde bara inte bestämma mig för om jag hade tagit min tablett eller inte. Hade jag inte gjort det och kommit till jobbet så hade jag kunnat ta den där men eftersom jag nu inte kunde vara helt säker på att jag hade tagit någon tablett så var det ju bara att vänta och se hur det blev.
Den huvudvärken som kom sen. Min kropp tyckte såklart att det var tråkigt att vara utan opiater och reagerade genom att ge mig den mest underliga huvudvärk någonsin. Den gjorde så ont men samtidigt var det en "lätt" huvudvärk som inte tyngde ner mig i sinnet, ett sinne som var oväntat glatt och lättsamt. Jag har varit på så enormt bra humör idag, konstigt nog. Jag hade inte väntat mig det efter igårkväll då jag var allt annat än munter och nöjd.
Jag känner även att jag skriver aningens förvirrat, meningarna kommer lite huller om buller och jag kan inte riktigt välja vilka bindeord jag ska använda. Kanske är det för att jag har haft huvudvärk och ont i ryggen hela kvällen, denna gång den där sortens huvudvärk som kan utvecklas till något dåligt. Eller så beror det på att jag tuggar tuggummi men helt har tappat rutinen för hur man tuggar tuggummi och därför tuggar upp en påse på max en halvtimme.
Inget riktigt vinterkrig.
Det känns halvtungt, just nu. Det beror nog på att tabletten sedan länge har börjat avta och i takt med att det börjar göra ont så börjar jag även tycka allt mindre om min tillvaro. Det var inte så här innan. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker, som att vara helt smärtfri. Innan jag började äta Tradolan igen så var jag van att alltid ha ont och även om livet inte var peachy så var det på en jämnare nivå, nu är det som att åka en känslomässig berg-och-dalbana.
Jag somnade framför tvn igårnatt, det var ett bra val. Jag har haft ganska svårt för att lägga mig på sistonde och haft ändå svårare för att somna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, jag säger att det beror på att min säng är så stor så att jag känner mig ensammen och det är väl delvis rätt men det känns också bara jobbigt att sova. Jag drömmer inga mardrömmar men det är bara jobbigt. Men det gick alltså mycket lättare att somna i soffan, jag somnade på bara några minuter efter att jag börjat titta på något mindre bra program som gick på Discovery. Jag vaknade en timme senare och då kunde jag utan problem lägga mig i sängen.
Nu har jag lagt upp min Macbook Air på Tradera. Det känns lite vemodigt. Men det är för att jag vill sälja den och köpa en ny Macbook istället. Airen har ända från början känts lite slö och varit tämligen stympad med tanke på att den bara har en usbport och knappt orkar driva något man stoppar in. Så, det blir nog bra. Så, nog med nörderi.
Promenad, nu?
Kanske alltid, tusen alltid.
Det var ännu en sån där natt, jag kunde inte sova och jag vaknade helt nedsvettad. Jag vaknade första gången halv fyra, tror jag det var. Kändes som att jag inte kunde sova och alldelens rastlös. Inte nog med att jag hade vaknat mitt i natten, jag la mig inte förräns vid halv två och då tog det säkert en halvtimme innan jag somnade till att börja med. Sen vaknade jag gång på gång tills att jag vaknade helt nedsvettad, precis som natten innan.
Varför händer det? Var det en dröm som fick min kropp att helt plötsligt tro att det var dags att paniksänka min kroppstemperatur eller blir det helt plötsligt varmt i lägenheten mellan 02-04 på nätterna? Hade gärna sett att Bostaden såg till att det var varmt vid 22-00 istället, det är då jag brukar frysa som värst.
Jag var enormt duktig igår, jag gjorde fyra PowerPoint-presentationer som inte bara redovisade ett bra resultat men som också såg bra ut. En av mina arbetskollegor, som inte bryr sig så mycket, brukar visa upp ett excelark som han sen står och läser ifrån. Det är inte min grej precis, jag är mer en person som pratar. Så mina presentationer innehåller ganska få slides där jag ser till att det finns bilder att kika på och rubriker med det jag vill prata om. Jag anser inte att man ska skriva ner all text i sin presentation och därefter ha högläsning, då kan man lika gärna lämna ut en stencil.
Så idag ska jag bara ta några kort samt sammanställa en mindre presentation om hur det gått för oss ekonomiskt, något som jag hade missat. Sen är jag redo!
Dagens benstatus: Trötta, blir antagligen ingen löpning idag även om jag vill.
Dagens medicinstatus: Blir bara vanliga värktabletter idag om det behövs.
Dagens musikstatus: Min gamla mix PMX, som jag spelat sen igår. Times.
Dagens humörstatus: Sprättig, sprallig, otålig. Sovit för lite, antagligen.
Allt jag vill säga till dig ryms inte i en liten rubrik.
Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.
Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.
Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.
Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.
Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med "vid behov" är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.
Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.
Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.
Bryt med allt.
Justja. Jag hade sex sms i min inkorg imorse från Google Calendar som påminde mig om att "ta med telefonen på jobbet!", vilket var mitt sätt att påminna mig själv om att hela tiden ha mobilen på mig under dagen. Jag lade in påminnelsen för någon månad sedan då jag fick en bokad telefontid med min kirurg. Nu är dagen här och jag är enormt nervös. Tacksamt nog, kanske jag ska säga, så har jag ont i ryggen. Det känns som att någon.. hur förklarar man det.. lindat in mig i ett stålband, eller som att jag har ett brett bälte på mig som hindrar alla mina rörelser.
Om jag vrider mig så gör det ont, om jag andas in djupt så knäcker det i ryggen och om jag ändrar ställning så hugger det till. Suck, jag är som värsta pensionären. Det värsta med hans samtal är inte att han kanske fortsätter sitt förra samtalsämne som gick ungefär såhär: "Du kanske borde fundera på ett annat jobb" utan det värsta är att känna sig helt oförmögen till någonting. Jag vill bara rymma iväg och aldrig se tillbaka, aldrig behöva visa mig för människor och känna mig mindre värd.
Aldrig klaga över att jag har ont och sen försöka skoja bort min anledning bara för att jag skäms. Jag har mig själv att skylla, det är mitt fel och det är jag som orsakat det här mot mig själv. Jag söker inte ömkan från personer (då mår jag bara sämre) och av någon anledning så vill jag inte att folk ska förstå heller, gränsen mellan att jag ska känna att min trasiga kropp är accepterad och att jag ska känna mig utpekad som en som är svag och som någon som saktar ner andra, är hårfin.
På något sätt känner jag mig beroende av andra, inte för att jag inte kan lyfta tunga saker men för att på något sätt avlasta mina tankar till någon annan. Men samtidigt vägrar jag och försöker oftast stoppa mig själv när jag börjar prata om mig själv och eventuell smärta, inte bara ryggen. Jag vill inte bli känd som någon som är oförmögen att ta hand om sig själv, jag vill inte vara den som är jobbig och jag vill inte att fokus ska läggas på "Men Per, hur är det med ryggen?" utan något annat, något roligare.
Han ska ringa halv tre, därikring. Justja, de som känner ett behov av att säga/skriva "Men gud, ryck upp dig! Deppa inte ihop så mycket!" så kan ni gärna försvinna från jordens yta för då har ni inte kunnat förstå vad det handlar om.
Nu vill jag nog inte skriva mer på ett tag.
Jag kan inte vakna.
Jag kan inte vakna idag, det går bara inte. Första klockan ringde 05:00 från gamla mobilen där jag tydligen glömt att stänga av ett alarm. Party. Andra alarmet ringde 09:20 och då hade jag varit vaken en stund och funderat på min dröm jag haft, men jag kan verkligen inte få min kropp att vakna upp. Ryggen värker, benen är helt sega, huvudet dunkar och jag vill helst av allt bara gå och lägga mig igen.
Jag fick en bra beskrivning av mig själv förra veckan som jag vill dela med mig av, för det är precis så här jag är. Även om det känns ganska värdelöst.
"Du överanalyserar nog lite. Eller det vet du ju själv. Och så tänker du och tänker och tänker och maler och maler och maler. och säger ingenting. Och sen när du tänkt klart så har du oftast kommit på nåt helt befängt som är mycket värre än verkligheten."
Jag är så pinsamt medveten om det men ändå så kan jag inte sluta, eller, bli bättre.