Inget riktigt vinterkrig.
Det känns halvtungt, just nu. Det beror nog på att tabletten sedan länge har börjat avta och i takt med att det börjar göra ont så börjar jag även tycka allt mindre om min tillvaro. Det var inte så här innan. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker, som att vara helt smärtfri. Innan jag började äta Tradolan igen så var jag van att alltid ha ont och även om livet inte var peachy så var det på en jämnare nivå, nu är det som att åka en känslomässig berg-och-dalbana.
Jag somnade framför tvn igårnatt, det var ett bra val. Jag har haft ganska svårt för att lägga mig på sistonde och haft ändå svårare för att somna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, jag säger att det beror på att min säng är så stor så att jag känner mig ensammen och det är väl delvis rätt men det känns också bara jobbigt att sova. Jag drömmer inga mardrömmar men det är bara jobbigt. Men det gick alltså mycket lättare att somna i soffan, jag somnade på bara några minuter efter att jag börjat titta på något mindre bra program som gick på Discovery. Jag vaknade en timme senare och då kunde jag utan problem lägga mig i sängen.
Nu har jag lagt upp min Macbook Air på Tradera. Det känns lite vemodigt. Men det är för att jag vill sälja den och köpa en ny Macbook istället. Airen har ända från början känts lite slö och varit tämligen stympad med tanke på att den bara har en usbport och knappt orkar driva något man stoppar in. Så, det blir nog bra. Så, nog med nörderi.
Promenad, nu?
Bara en sak kvar att skriva. Sen är listan tom.
Jag hade påhälsning idag, från ett par som står i kö för att eventuellt hyra min lägenhet. Jag var inställd på att få en hel del negativa kommentarer om det allmänna skicket men än en gång visar det sig att det bara är jag som kanske har lite väl höga krav på min boendesituation. De tyckte att lägenheten var i "bra skick" (nej, det är den inte), att "köket var fint" (nej, det är det inte, alls.) och att tapeterna i vardagsrummet "var ju fina" (nej, det är medaljonger och fula sådana).
De bodde just nu lite litet för två personer, 43m2 och dessutom var lägenheten alldelens nybyggd och de ville inte bo i en helt sprillans ny lägenhet eftersom det.. jag vet inte.. tydligen var läskigt? Jag vet inte vad de har tänkt ha för röjarfester men Språkgränd lär passa dem utmärkt om de har lust att riva kvarteret.
Jag har just installerat färdigt Windows 7 på min Mac, vilket känns som en riktigt skum upplevelse. Det ser snyggt ut men jag är glad att jag har mitt skyddande Apple-skal runt mig, Windows känns så mycket.. stenålder. Men tyvärr är det ett nödvändigt ont för att jag ska kunna göra mitt jobb när jag är hemma. Det har tydligen inte blivit omodernt att göra hemsidor som endast fungerar för IE än.
Det har varit en bra dag men kvällen blir dålig, ikväll med. Tänk om min läkare hade lyssnat med mer än ett öra.
Sprint and Pace.
Min mamma brukade alltid säga när jag var liten att det var dåligt att "vara lynnig", alltså att ens humör förändrades från en stund till en annan. Som hon sa det så verkade det som att det var bättre att man hade ett jämnt och konstant humör under hela dagen och att man istället hade "dagar" då saker var dåliga eller bra. Jag slogs ganska mycket mot den där tanken eftersom jag alltid har varit en sån som haft väldigt varierande humör och ett stormigt känsloliv, iallafall på insidan.
Det kändes lite som att inte bli "godkänd" av sin mamma när hon sa det, jag sa såklart ingenting. Hade jag sagt det så hade hon nog sagt något som fick mig att känna mig lite mer accepterad och med lite tur kanske hon hade sagt det på ett sånt sätt som bara mammor kan, eller så hade hon varit lite för upptagen med sitt jobb så hon hade inte riktigt förstått vidden av min fråga. Den här kvällen är inte på något sätt annorlunda när det gäller känslor och uttryck, saker kommer och går. Olika känslor uppenbarar sig och vad jag gör inverkar enormt mycket på mitt välbefinnande.
Ikväll är en sån kväll då det är mycket som pockar på. Eller rättare sagt så är det inte många olika saker som pockar på utan bara ett allmänt missnöje som jag kan finna tusen olika orsaker till. Jag önskar att jag hade gjort lite mer, jag önskar att jag hade sagt lite mer. Jag önskar att jag inte hade verkat så fånig. Jag önskar att jag hade varit frisk så jag hade kunnat springa, jag önskar att jag inte hade sån viktnoja. Jag önskar att jag hade mer viktnoja. Jag saknar gamla tider, jag ser fram emot nya tider.
Vad som är viktigt att inse är att det inte handlar om att jag är missnöjd med allt eller att jag "bara klagar", att klaga på saker bara för klagandets skull gör jag sällan. Det händer oftast när jag funnit människor som endast verkar leva för att klaga och jag har ett mål som jag måste nå med deras hjälp. Jag vill iallafall inte se på mig själv som någon som klagar bara för att klaga, jag försöker bara uttrycka vad jag känner. Ventilera mig själv så att jag inte exploderar.
Jag tuggade sönder en tanke i huvudet inatt för att försöka få mig själv att somna och jag vet att jag kommer fortsätta med den även denna natt, det är en sån där, dålig tanke. En sån som man helst inte tänker såvida det inte känns som att man inte kan bli av med det som irriterar annars. Men kom ihåg, det är inte så farligt som det verkar. Jag är nog bara dålig på att förklara. Det finns många som har det värre.
Jag har bara en dålig kväll.
Var inte så jävla hurtig, Stefan.
Jag har spenderat det mesta av dagen till att lyssna på Antiloops låt Signing Off. En låt de gjorde innan de blev jättekända och innan de blev jättedåliga. Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna och jag använder den så fort jag behöver plocka fram en viss känsla eller känner att jag behöver förstärka ett speciellt humör. Den är enormt värdefull för mig. Den är nästan sju minuter lång, trycker ni på play ovan så får ni höra den. Trycker ni inte på play så vet ni inte vilket humör jag är på.
Det har varit mycket jobb på sistonde men det har inte gjort något, jag tycker om att jobba och jag känner hur jag förfinar allt jag gör och blir alltmer effektiv. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka, vad ska jag göra sen? När det här blivit standard? Jag kan lära ut det till andra, men sen då? Jag antar att mitt inre försöker tala om för mig att skaffa en hobby. En hobby som inte inkluderar en laptop som kraschar så fort man ansluter skivspelarna. (jag vill inte prata om det, jag blev alldelens trött inuti av det)
Jag är mest förkyld i hela världen och har en helt enorm basröst, det sistnämnda är förvisso lite kul eftersom det är skönt att få ett annat röstläge någon gång men jag hatar att inte kunna springa. Jag har en helt enorm viktnoja just nu och det upptar så mycket av min vakna tid. Jag har funderat lite på vad jag tycker om att prata om på sistonde och jag har kommit fram till några saker jag inte tycker om att prata om. Sex är en sak jag inte tycker om att prata om, eller rättare sagt, jag finner det enormt ointressant att prata om.
Är det nu jag måste skriva två A4 med en "men asså, ja tycke ju oooom att haaa sex men de ä ju roligare åå haa sexx än å prata om de!"? Så här är det. Jag kan tycka att det är kul att komma med kommentarer i lunchrummet ibland eftersom hela världen verkar leva i någon sorts glasbubbla när det gäller sex där toleransnivån för ovanliga läggningar och speciella böjelser är enormt låg. Jag tycker om att försvara minoriteter. Men jag finner inget intresse i att diskutera ställningar, värdet i att ha sex i baksätet gentemot framsätet eller att låta tjejen komma först. Iallafall inte om det är med någon som jag inte har någon sådan relation till.
Jag är inte särskilt pryd, alls. Det är bara det att det fungerar bra att leka pryd när det gäller sex, så slipper man berätta för omvärlden att man inte är intresserad och att såna diskussioner bara känns platta och innehållslösa. Att prata väder är ungefär lika tråkigt. Bilar också, såvida det inte gäller att prata om bilar som man blir glad av eller som på annat sätt påverkar ens välbefinnande på en känslomässig basis men då helt utan ankytning till märke, kardanaxel, årsmodell eller om den har spoiler.
Dagens sämsta: Till Ålidhems Vårdcentral. Eller iallafall allmänläkaren Nils, som tydligen är min designerade läkare. Nils, du suger.
Dagens bästa: Alla sms.
Dagens mat: Broccoligratäng, medans jag fortfarande hade ett smaksinne.
Dagens besvikelse: Min jävla Macbook Air som inte pallar med två USB-enheter samtidigt.
Dagens musik: Antiloops Signing Off och Sashas Wavy Gravy.
Dagens känsla: Trångt.
Dagens irritationsmoment: Att tvingas respektera människor som är långsamma, rör sig långsamt, tänker långsamt, agerar långsamt och arbetar långsamt.
Dagens idé: Min impuls om att ta över VK och göra om den helt.
Jag köper inte lägenheter, jag hyr!
Redan när jag vaknde imorse så visste jag att det här inte kunde bli en sån otroligt dålig dag. Jag är fortfarande överlycklig över att ha fått en ny lägenhet och försöker leva på det så länge jag bara kan tills jag återvänder till den vanliga gråa och tråkiga vardagen, för det är verkligen vad som höjde min vecka som i övrigt varit ganska grå och stressande. Det var däremot inte bara därför jag vaknade nöjd utan jag vaknade med känslan av att vara ganska utsövd, jag var inte sugen på att sova mer utan ville kliva upp.
Jag kände förvisso en viss stress över att lördagen snart skulle vara slut men jag försökte skjuta bort det med hänvisning inom mig själv till att klockan bara var 09:00 och att det fanns mycket tid kvar att göra saker på. Men tiden har en förmåga att bara flyga iväg på helgerna.
Idag ska jag dock vara nyttig. Jag ska städa igen, jag ska sortera papper, sätta in fler urklipp i min pärm och förhoppningsvis även springa en mil. Jag sprang igår och ska springa imorgon så jag behöver egentligen inte men det skulle vara så skönt. Jag peppar mig för att springa två mil imorgon också, just nu känns det som att det inte bör vara några problem. På kvällen ska jag besöka Tommy för en session av tvspelande, förhoppningsvis är jag nog vaken för att orka vara kvar en stund. Jag har av strategiska skäl inte tagit någon Tradolan idag, så slipper jag bli så enormt trött på kvällen och slipper även den enorma ljuskänslighet som kommer.
För en gångs skull så är jag riktigt glad när jag skriver här. Jag brukar oftast skriva när jag har något som jag grubblar på eller bara mår sisådär, men nu är allting lugnt och fridfullt inuti.
Trött men nöjd.
Jag är egentligen alldelens för trött för att skriva men samtidigt är jag alldelens för glad för att inte göra det.
En del beror på en viss eufori från Tradolanen, det här var första dagen jag åt medicnen och arbetade samtidigt. Vilken enorm skillnad. Jag har inte varit smärtfri sen jag började. Men det mesta beror på att jag faktiskt har fått en ny lägenhet! JA! Med endast åtta månaders kötid så lyckades jag fixa (eller tjacka som alla coola småpojkar säger) en lägenhet byggd 2006.
Det är nog bara jag i hela världen som tycker det är ett kap att för samma hyra få 20m2 mindre yta att leva på. Om två månader får jag flytta in och det känns magiskt bra, jag vill börja packa ihop allting nu och flyttstäda. Jag höll faktiskt på att börja bara för några timmar sen då jag helt plötsligt insåg att det var flera månader kvar.
Det är nog allt jag orkar skriva nu, för jag är verkligen hur trött som helst. Jag antar att det är medicinen som gör sig påmind, för jag brukar inte vara trött på det här sättet.
Allt jag vill säga till dig ryms inte i en liten rubrik.
Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.
Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.
Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.
Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.
Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med "vid behov" är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.
Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.
Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.
Ett hopplöst försök till att förklara det viktigaste.
En kort stund funderade jag på att skriva ett Shakespear-citat som rubrik, eftersom jag lyssnat på en kvinna föreläsa om kärlek och hur intressant fenomenet är ur en kemisk synpunkt. Hon citerade bland annat Shakespear (antagligen för någon sorts intellektuell bonuspoäng) och en kinesisk poet. Den kinesiska poetens dikt var dock bara två rader så det finns en viss risk att hon försökte verka lite alternativ när hon citerade honom.
Jag var ledig igår, jobbar kväll idag och är ledig imorgon. Jag vill inte jobba idag. Jag vill inte inte inte inte. Inte alls. Jag är trött i huvudet och mina ben värker från gårdagens löpprestation som var allt annat än lugn. Jag kände direkt jag ställde mig på bandet att det aldrig skulle gå, men eftersom det då kom två stycken och ställde sig på banden runt på sidorna av mig så fick jag en sån där löjlig "jag måste visa dem hur bra jag är!"-instinkt, så jag fortsatte. Något jag lärt mig under tiden jag sprungit, men som jag glömde igår, var att aldrig springa alltför tätt inpå att jag ätit och absolut inte när jag börjar bli hungrig. Då börjar min mage krampa ihop och det blir svårt att stå upp.
Ni förstår vad som hände. Efter 36 minuter och då endast med tio minuter kvar (jag springer nästan alltid 46 minuter, ibland 47 om jag varit långsam, det är så lång tid det tar för mig att springa en mil) så började min mage göra ont. Jag reagerade inte så mycket från början eftersom jag bara minuterna innan hade fått någon sorts energiboost och kände att "fan, jag kommer nog att kunna springa i maxfart idag!", men det dröjde inte länge förräns Mr Magvärk ringde på. Det gjorde så enormt ont, det stack i magen och det kändes som att någon högg mig i njurarna.
Så jag fick, tragiskt nog, hoppa av och vila en halv minut innan jag kunde fortsätta. Fortfarande med smärta i magen men med betydligt mindre. Så istället för att springa en mil så blev det 1,2 mil, för att jag skulle "jobba in" de ynka hundra meter som passerade medans jag stod och var blödig. Förhoppningsvis lärde jag mig att kontrollera mitt ätande lite bättre när jag ska springa, jag hade rent generellt legat ganska dåligt till på kaloriintaget igår så jag kunde väl inte förvänta mig annat men jag förväntade mig inte en sån enorm smärta.
Hur som helst, struntsamma. Jag har jour ikväll och jag hade jour i helgen. Det gör inte så mycket, jag hade hellre haft jour nu i helgen som kommer men det är bara en önsketanke. Jour på onsdagar är väldigt annorlunda från helgjouren. Det är samma ansvar men betydligt mindre fokus på just ansvarsbiten eftersom det egentligen bara är en vanlig kväll, fast man jobbar till 22:30 istället för 21:00. Några fåtal gånger har jag fått ta hand om upprörda kunder som velat skicka brev med stämningar eller så har de velat predika om Maxis undergång.
Under helgjourerna så har det varit betydligt fler incidenter med kunder som jag fått tala tillrätta, personer som av en eller annan anledning velat polisanmäla butiken eller någon medarbetare i butiken. Oftast löser det sig på plats med en inte alltför irriterad kund men någon gång har jag fått avvisa personer som uppfört sig direkt olämpligt. Det mesta som jouren på onsdagar handlar om är att hjälpa kassörerna och kassörskorna när de saknar priser samt att se till att tomglasautomaterna inte blir fulla.
Mitt huvud gör ont, jag har druckit alldelens för lite de senaste två dagarna och jag vill se en katastroffilm imorgon. Det var så längsen. Jag kan alltid se filmen Volcano med Tommy Lee Jones om jag inte hittar någon annan, eftersom det är något av en favoritfilm hos mig, men det skulle förstås vara bra med en ny film. Jag har så svårt att sitta still och bara se på film eller tv numera men jag hade tänkt göra ett försök. Bäst vore det att hitta en film som ger mig den där matiné-känslan, som att jag bara vill ligga kvar under filten för evigt och att filmen aldrig ska ta slut.
Kisa med ögonen så syns det bättre.
Helgen är över och en ny vecka börjar. Jag blev extrainkallad som jour i helgen på grund av att ordinarie killen blev sjuk, precis som alla andra. Precis som jag var tidigare under veckan. Det var en konstig känsla att sjukanmäla sig, att inte dyka upp på jobbet för att jag "inte mådde bra". Jag var missnöjd på vägen hem från jobbet de två dagar då jag bara klarade av att jobba halvdagar och jag var enormt uttråkad torsdagen då jag bara var hemma. Antagligen skulle jag ha behövt vara hemma på fredagen också, men det var så roligt då så det gick gå, trots en mildare migrän.
Jag hoppas jag får vara ledig både tisdag och torsdag i veckan, egentligen skulle jag vilja vara ledig två dagar i rad men eftersom jag har jouren på onsdag också, så går inte det. Ibland känns det som att man är alldelens för inrutad av sitt arbete, det kanske är därför jag jobbar extra i sån mängd att administrationen varnar mig och tvingar mig att ta ledigt, jag vill helt enkelt styra lite mer över mitt liv.
Nu är det däremot dags att byta om och bege sig till jobbet, trots att jag inte har någon större lust. Jag hade sett fram emot den här helgen som var, av någon anledning. Normalt sett så reagerar jag inte så mycket på att det är helg men jag har även där perioder där jag uppskattar min ledighet mer eller mindre. Den här gången uppskattade jag den "mer".
Dags att styra upp något.
Efter tio minuter var jag borta.
Vilken annorlunda dag det här blev till slut. Redan för två veckor sedan fick jag lite infall av feber och känslan av att jag började bli sjuk, men jag skakade av mig det som vanligt. De senaste dagarna har kvällarna bestått av ett kokande huvud och en avsaknad på riktig energi, något som visade sig imorse då jag inte vaknade av alarmen i huvudtaget men tacksamt nog vaknade 05:59. En minut innan jag börjar jobba. 06:11 var jag på jobbet med matlåda i handen. Då var jag en av fyra sjuka på vår avdelning.
Min chef orkade med två timmar innan han gick hem, jag pallade med fyra innan jag bestämde mig för att ge upp. Naturligtsvis var jag och är jag missnöjd. Det blev ingen riktig sjukdag heller eftersom jag redan förbundit mig att komma in imorgon, så jag får väl hoppas att jag repar mig ganska bra idag. Suck. Så jag har sovit på soffan, legat i sängen och funderat över hur man kan katalogisera huvudvärk efter smärta, intensivitet, placering och "mönster" (hur det gör ont). Det vore nog ett bra projekt för mig eftersom jag väldigt ofta har ont i huvudet.
Så idag är jag hemma och tycker synd om mig själv, fast inte för att jag är sjuk och mår piss, det vet jag går över. Men hela den där känslan av att inte räcka till, att faktiskt vara mänsklig och att tvingas respektera det. Det suger. Jag kan fortsätta lista saker som suger men jag har ingen lust att vara allför negativ idag, det är svårt att sitta och spy ur sig ovesäntligheter när det istället händer riktiga och betydligt sämre saker i det verkliga livet.