Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har “informerat” om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.

Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.

Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.

Idag vill jag inte prata om någonting. Jag vill slippa berätta och analysera, jag vill vara precis så utmattad och trött som jag känner att jag är. Det vore en dröm att få vara precis så tråkig och nästan meningslös som jag känner att jag är just idag. Slippa underhålla och vara rolig, undkomma att alltid vara glad och ha något att säga. Att bara vara tyst, precis hela eftermiddagen och kvällen. Inte säga ett ord och inte känna att det blev konstigt på grund av det.

Det låter som ett ilandsproblem och det är väl antagligen det, om man nu måste jämföra allt med svält och krig men eftersom det (ännu) är så långt ifrån min verklighet så slipper jag jämföra mot det. Det som är mest aktuellt i mitt liv är inte svält och krig utan relationer och jobb, mat och välmående, framtid och dåtid.

Just idag är jag helt utmattad, jag vet inte vad det är men min kropp har definitivt slut på energi. Jag har ingen ork och det har varit på håret att jag kunnat hålla mig vaken. Jag har ingen lust att säga något men vill så gärna att människor pratar till mig, kring mig, vid mig. Men inte med mig.

Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Jag är så trött på att äta mediciner. Fastän jag bara äter tre olika så är jag ändå trött på att känna mig som en inkomplett människa. Men, jag ska inte klaga. Det finns de som äter betydligt fler än mig varje dag. Men ibland vill jag bara sluta med alla.

Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.

Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.

Klockan var 10:14, det var en minut kvar tills mötet egentligen skulle ta sin början men jag hade redan börjat bli orolig för att jag var på fel ställe eller för att jag skulle vara bortglömd. Klockan 10:15 träffade jag Åsa som bad mig komma med in på hennes kontor, som jag av en ren händelse hade råkat titta in i. Jag lade märke till, när jag gick bakom henne, att hon antagligen måste ha barn eftersom hon inte verkade ha lyckats skaka av sig några extrakilon som i övrigt inte passade då hon verkade ganska tränad för sin ålder.

Jag spenderade några sekunder till en överläggning huruvida det var rätt av mig att bedöma någon som ville mig väl men jag kom fram till att min tanke inte var elak utan bara ett konstaterande. Tanken om att hon hade otroligt fula stövlar kanske var mer elak, men mest bara ett intryck.

När jag satte mig i stolen mitt emot henne så infann sig en lustig känsla av rädsla och obehag. Jag kunde inte luta mig tillbaka utan satt långt ut på stolen, ungefär som att jag ville vara redo att fly. Jag kunde inte luta mig bakåt, jag kunde inte korsa benen och jag visste definitivt inte vad jag skulle säga. Jag var där för att lyssna på vad hon hade att säga för jag kände mig så liten inför henne. Hon visste ingenting men jag kände ändå att hon kunde räkna ut mig.

Hon verkade känna sig lite osäker av att jag inte var så frågvis, hon försökte i beskriva vilka möjligheter jag hade men fiskade efter input från mig. Jag frågade inte så mycket utan väntade till slutet för att få praktisk information. Jag har aldrig känt så förut, det var en helt ny känsla. En känsla av totalt utelämnande samtidigt som mitt inre i panik bestämde sig för att helt sluta sig. Jag talade i metaforer för att försöka lura mig själv men ändå brast min röst.

Jag harklade mig irriterat men det gjorde bara det hela ändå mer uppenbart, att det gjorde så ont och att jag varit så exceptionellt nitisk på att stoppa undan allting. Jag pratade i metaforer och gjorde liknelser för att iallafall kunna klara mig igenom ett fåtal meningar, i de flesta så brast min röst men jag stakade mig målinriktat fram. Hon gav mig två möjligheter och jag hade redan bestämt mig innan jag gick, men hon ville att jag skulle ta en vecka på mig för att tänka igenom allting. Hon tyckte att jag kunde tänka över allting under påsken och vila mig.

Medans jag tog min jacka så log jag lite snett och berättade att jag skulle jobba hela påsken, såklart. Hennes bekräftande inandning förvånade mig, det var som att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera mig. Men hon verkade så genuin och trovärdig att jag kände mig ganska väl till mods när jag gick därifrån, även om jag var vettskrämd.

Vidare har jag haft en tanke i huvudet ganska länge som jag vill få ut och det är, att jag nog är en person som är ganska “dyr i drift” när det gäller att ha tålamod eller förståelse. Jag försöker bli bättre men det är.. svårt. Jag har saker jag gör och måste få göra, saker jag tänker och sätt att agera på som jag inte vill rubba på men som kanske är svåra att förstå. Men, ha lite tålamod. För jag vill ge så mycket.

Okej, så här är det. Jag började på vägen hem från jobbet att irritera mig, först litegrann och efter en kort stund ganska mycket. Jag kom att tänka på alla människor som efter en mer eller mindre livsomvälvande upplevelse, känner att de måste predika. Jag förstår att människor som överlevt cancer eller ett krig vill tala om för sina medmänniskor att man bör uppskatta sitt liv men jag kan omöjligt ta råd från 15-åringar som vill berätta om hur mycket man ska uppskatta sitt liv bara för att de “har sett allt det mörka”, helst efter att det tagit slut med deras pojkvän som de varit ihop med i hela tre veckor. (en evighet när man är 15, antar jag)

Men grejjen är, jag orkar inte leva mitt liv till fullo varje dag. Det går bara inte. Jag måste ha dagar då jag ligger på soffan och hatar, dagar då jag bara försöker peppa mig inför att springa och spenderar tiden innan löpningen till att inte göra någonting eller bara dagar då jag hamnar i någon sorts lek med mig själv som handlar om att klicka sig vidare till olika artiklar på Wikipedia.

Jag vet inte hur gammal jag blir men jag vet heller inte om jag kommer dö innan någon annan (peppar peppar, ta i trä) så jag försöker att inte oroa mig så mycket och då faller det sig ganska naturligt att faktiskt leva sitt liv. Men inte på något krystat sätt där man ska se så många världsdelar man kan på två månader. Jag har ingen lust att leva ett liv i stress bara för att jag “kanske dör”. Gud, det känns ibland som att jag borde ha dåligt samvete för att jag spenderar vissa kvällar till att bara vila.

Jag orkar inte ha ett liv fyllt till bristningsgränsen med nya makalösa saker, då går jag sönder inuti. Men med det sagt (här kommer den obligatoriska försäkringen om att jag vill uppleva nya saker och inte vill missa att lära mig något nytt) så betyder inte det att jag inte vill uppleva nya saker eller att jag inte vill lära mig något nytt. För det vill jag.

Helst, med dig.

Jaha. Jag antar att det här kommer bli en ganska turbulent dag. Dagen började bra med en alldelens för kort åktur och därefter har jag räknat minuterna, på något sätt har tiden gått så långsamt. Jag hade tänkt springa efter jag ätit lunch men insåg att jag isåfall skulle få vänta minst tre timmar och det kändes som rent slöseri på tid. Så jag gav mig iväg och sprang, de första sju kilometrarna gick bra men sen blev det tungt, riktigt tungt.

De sista minutrarna innan jag nådde en mil var så tunga och jag kände hur min kropp liksom försökte stänga av delar av sig som tog onödig energi, jag blev tröttare och mera fumlig, som om jag höll på att somna medans jag sprang. Jag antar att det var lite väl optimistiskt att tro att jag kunde springa nu utan att egentligen ha fått återhämta mig från jourhelgen.

Varför kommer det att bli en turbulent dag? Kanske för att jag har tittat på bilder som egentligen borde göra mig glad men som istället fick mig att känna mig liten, missanpassad och som en drömmare utan en realistisk syn på min vardag. Som de få dagarna då jag känner mig smal, då kommer någon och skämtar om att jag har gått upp i vikt och direkt så anser jag att jag har gått upp i vikt. Ungefär så, saker börjar bra men vänds direkt till något dåligt. Nu när jag skriver om det känns det bara sämre, egentligen borde jag sova bort hel dagen. Sova bort hela jävla veckan. Suck, Per.

Dessutom lyckades jag tappa ner mina glasögon från skrivbordet och den här gången, till skillnad från alla tidigare gånger de hänt, så lossnade ett glas. Så även om jag nu skulle vilja lägga mig i ett hörn och bara vänta ut tiden så kan jag inte för jag vill gärna få glaset fastskruvat innan min huvudvärk blir ändå värre.

Dagen började aningens förvirrat. När jag hade ätit min frukost så tänkte jag att jag inte skulle glömma att ta min medicin och det gjorde jag inte, jag kunde bara inte bestämma mig för om jag hade tagit min tablett eller inte. Hade jag inte gjort det och kommit till jobbet så hade jag kunnat ta den där men eftersom jag nu inte kunde vara helt säker på att jag hade tagit någon tablett så var det ju bara att vänta och se hur det blev.

Den huvudvärken som kom sen. Min kropp tyckte såklart att det var tråkigt att vara utan opiater och reagerade genom att ge mig den mest underliga huvudvärk någonsin. Den gjorde så ont men samtidigt var det en “lätt” huvudvärk som inte tyngde ner mig i sinnet, ett sinne som var oväntat glatt och lättsamt. Jag har varit på så enormt bra humör idag, konstigt nog. Jag hade inte väntat mig det efter igårkväll då jag var allt annat än munter och nöjd.

Jag känner även att jag skriver aningens förvirrat, meningarna kommer lite huller om buller och jag kan inte riktigt välja vilka bindeord jag ska använda. Kanske är det för att jag har haft huvudvärk och ont i ryggen hela kvällen, denna gång den där sortens huvudvärk som kan utvecklas till något dåligt. Eller så beror det på att jag tuggar tuggummi men helt har tappat rutinen för hur man tuggar tuggummi och därför tuggar upp en påse på max en halvtimme.

Det känns halvtungt, just nu. Det beror nog på att tabletten sedan länge har börjat avta och i takt med att det börjar göra ont så börjar jag även tycka allt mindre om min tillvaro. Det var inte så här innan. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker, som att vara helt smärtfri. Innan jag började äta Tradolan igen så var jag van att alltid ha ont och även om livet inte var peachy så var det på en jämnare nivå, nu är det som att åka en känslomässig berg-och-dalbana.

Jag somnade framför tvn igårnatt, det var ett bra val. Jag har haft ganska svårt för att lägga mig på sistonde och haft ändå svårare för att somna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, jag säger att det beror på att min säng är så stor så att jag känner mig ensammen och det är väl delvis rätt men det känns också bara jobbigt att sova. Jag drömmer inga mardrömmar men det är bara jobbigt. Men det gick alltså mycket lättare att somna i soffan, jag somnade på bara några minuter efter att jag börjat titta på något mindre bra program som gick på Discovery. Jag vaknade en timme senare och då kunde jag utan problem lägga mig i sängen.

Nu har jag lagt upp min Macbook Air på Tradera. Det känns lite vemodigt. Men det är för att jag vill sälja den och köpa en ny Macbook istället. Airen har ända från början känts lite slö och varit tämligen stympad med tanke på att den bara har en usbport och knappt orkar driva något man stoppar in. Så, det blir nog bra. Så, nog med nörderi.

Promenad, nu?