Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Jag har bestämt mig för att hoppa över Facebook för dagen eftersom den här dagen, precis som med alla andra “högtider” endast innehåller generella lyckönskningar som jag inte finner något värde i att läsa. Glad midsommar på er med, jag är säker på att det spelar enormt stor roll för att eran dag ska bli precis ett snäpp bättre.

För längesen insåg jag att det här inte på något sätt har blivit den platsen där jag kan skriva om vad som helst utan att det helst blir något dåligt, något negativt. Som ett sätt för mig att stämma av mig själv med min omgivning, med de få som jag delat adressen med. Jag antar att det först är nu som jag vågat erkänna att så är fallet.

Jag har två arbetsdagar kvar innan jag har semester och jag har ångest. Det känns som att pressen på jobbet är något jag kan leka mig igenom medans hela den här “nu är du ledig och måste ha en massa ledighetsberättelser att berätta när du kommer tillbaka”-delen gör mig stressad. De senaste veckorna har jag många dagar bara längtat efter att få göra ingenting. Att inte känna något krav på mig att något ska göras. Många gånger har jag känt att jag har velat göra saker på impuls men det har inte gått eftersom människor arbetat.

Nu har alla semester men jag har ingen lust att känna den allmänna pressen om vad som ska hinnas med under semestertider och inte. Jag vill göra vad som för mig är roliga saker. Spendera en hel kväll i soffan och titta på dokumentärer. Använda en hel kväll till att cykla och lyssna på podcasts. Impulsgå på bio fastän det är sommarens bästa väder ute, bara för att det är vad jag vill göra.

Bara för att alla verkar basera hela sina liv på om solen skiner eller inte, men det kanske är så man ska göra. Men det är ju inte jag, jag är ingen sån människa. Ligga i gräset och sola är kul en enda dag. Bada är kul, en enda dag. Förlåt, men det är så jag är skapt.

Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både “laddat batterierna” och “funnit styrkan”.

Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.

Puss.

Det är inte så länge kvar innan jag åker nu. Idag åker jag och M-ih till Stockholm för vad som kan bli Sveriges dyraste cafébesök, men det gör inget. Ibland är det skönt att komma bort för att få lite perspektiv.

För övrigt blir mina inlägg kortare när jag inte riktigt kan fokusera, just nu har jag så mycket i huvudet som stör mig att jag knappt kan skriva i huvudtaget.

Den där lätta känslan av psykisk utmattning, den där kvällsdepressionen. Kvällsdepression kan vara fel ord men jag finner inget annat just nu, det är lika delar sentimentalitet och ångest blandat under eftermiddagen. Att vara deprimerad på kvällen är lite som att njuta av en smak, kanske som att smaka av ett gott vin? Eftersom jag är tämligen obevandrad inom vindrickande så kan jag bara gissa men stundtals kan jag vara ganska bra på det, att gissa alltså.

Jag vet inte hur andra känner, de flesta kanske springer omkring och tycker att det är jättejobbigt att vara kvällsdeppig? Det kanske är en obekant känsla för vissa. För mig är den mycket bekant och utstuderad, jag vet precis vad jag får ut av den. Jag tycker såklart inte om att må dåligt men det är inte ett sånt stadie, det är inte så allvarligt. Det är bara en känsla av att vara trött och tom inuti, utmattad kanske?

Trevande applicerar jag olika tankar och impulser mot min sinnesstämning för att checka av hur jag reagerar på olika saker, det är en ganska intressant upplevelse. Men eftersom allting är under min kontroll så behöver jag inte oroa mig, vad jag känner är äkta men ofarligt.

Konstigt nog så känner jag mig ganska trött av veckan som varit, fastän jag har semester och inte har “gjort någonting”. Det är en enormt stor omställning för mig. Att rensa huvudet. Att inte hela tiden plottra med någonting, att inte kliva upp 05 varje morgon och spendera hela dagen till att fundera över hur fan jag ska få tiden att räcka till. Men det är skönt. Jag tycker om att ha semester. Jag tycker om att få vila ut.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

För två dagar sedan vaknade jag mitt i natten av ett otroligt oväder och just nu önskar jag att det var sånt väder, det är alldelens för varmt för att jag ska ha en sportslig chans att trivas och det verkar inte ge med sig även om diverse vädervetare säger att det ska bli kallfronter, regn och dåliga utsikter för sol. Jag är den där eländiga människan som tycker om regn och rusk, myser när det duggar mot rutan och fascineras av kort där motivet är täckt av regnvatten.

Det är ungefär två veckor kvar tills jag har semester och jag ser fram emot det, fastän det känns lite skrämmande. Jag ser fram emot det av samma anledning som jag antar att alla andra har, jag är trött. Jag är trött och det känns som att folk varje dag försöker fylla min hjärna med mer onödiga detaljer än vad jag behöver och försöker ställa frågor som jag inte har en sportslig chans att veta svaret på. Naturligtsvis så försöker jag ändå svara och om jag inte kan så tar jag reda på svaret, jag kan verkligen inte ge mig.

Men det känns läskigt också. Semester. Vad gör man på en sådan? Åker bort. Var? Ingen aning. Jag funderar lite men har inget bestämt. Eller rättare sagt så funderar jag lite men inte på ett sätt som kan driva fram ett beslut, jag orkar inte ta några såna beslut nu. Jag vill bara ha regn och vila. Eller iallafall vila. Alternativt så kan jag även tänka mig regn och en ny klocka för jag vill hemskt gärna ha en ny klocka.

Jag möter ytterst liten förståelse för mitt intresse av staden Pripyat och Tjernobyl-området. Tommy är väl den enda jag säkert vet är intresserad av hela händelsen men han säger sig ha sett så många dokumentärer att han är nöjd för en livstid och lite mer. I övrigt så är det något som folk inte har tid eller lust att engagera sig i, inte för att jag förväntar mig att omvärlden ska slänga sig in och visa att de bryr sig, för det är inte det som det handlar om.

Det handlar inte om att läsa in sig på vad som hänt och sen försöka påverka ryska politiker att snabba på återuppbyggnaden av sarkofagen kring reaktorn. För även om det är viktigt så har jag mycket sällan en sådan agenda och sällan ett sånt intresse. Vad som lockar är istället hela tanken på en stad, tömd och övergiven på bara några dagar för att därefter aldrig återfå sitt gamla jag.

Jag finner det nästan lite romantiskt, att se på bilderna som visar väderbitna hus som förfallit i takt med att naturen åter gjort anspråk på marken. Det går att gå in i husen och kunna andas in atmosfären från de som tidigare bodde där. I vissa lägenheter står maten kvar på bordet (men knappast ätbar, förstås), kläder hänger på tork och stadens ögonstenar såsom pariserhjulet eller simhallen står stolt kvar.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fylls av sån lust att vilja utforska staden och mer därtill. Jag pratar inte om att åka dit och spendera några veckor där, då ser strålningen till att underbart är kort. Vad jag menar är att åka dit, utforska staden under en dag och bara andas in alla intryck. Reaktorn är inte så viktig, jag vill se staden, husen, asfalten. Jag vill känna hur allting känns. Jag vill inte åka till någon jobbig turistort där man gör turistsaker dagarna i ända, det är inte min grej.

Pripyat känns lite magiskt och samtidigt som jag förstår att det inte är något vanligt resemål så förstår jag inte alla som höjt på ögonbrynen åt mig ungefär som om jag vore galen. Vill inte alla utforska sina omgivningar och se saker som så få har sett tidigare? Ja, området är radioaktivt men du är inte i farozonen såvida du inte trampar omkring på gräset hela tiden. Om du går längs stadens gator och håller dig från naturen så utsätts du för lika mycket strålning som under en längre flygning.

Så, vad är det med mig och Pripyat? På något sätt känns det som ett mål och nästan som ett tvång, något jag verkligen vill göra men bör planera inför först. Vad kommer efter det? Tja, jag har alltid velat åka med Transsibiriska järnvägen. Men jag har hört att det blir ganska ensamt att åka den själv.