Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser  spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.

Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där “invandrare präglas av en aggressiv gen“. Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.

Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är – utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.

Ångest inför Åsa-mötet.