Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Det är konstigt att se världen hetsa förbi i god ro utan att uppvisa några större störomål, som om deras liv var ganska bra ändå förutom att de kanske måste skaffa nya vinterdäck till bilen eller att att de inte vet om de ska fira jul på sin fars eller mors sida när julafton väl infaller. Det känns som att jag står på sidan om och bara ser alla försvinna förbi, vissa drar i mig i frågor men oftast är det inte aktuellt.

Det börjar kännas som att jag upprepar samma misstag gång på gång utan att lära mig någonting av vad jag håller på med. Eller rättare sagt så vet jag vad jag gör för fel men jag vågar inte göra något åt det. Feg som jag är. Visst är det underligt att man kan låta sig må dåligt bara för att man inbillar sig om att man kanske någon gång kan må bra av det?

Ett evigt gissel, hur mycket ska man skriva och hur mycket ska man spara inom sig själv? Hur mycket ska man avslöja och hur mycket ska man dölja? Igår föreslogs jag tänka så här: ingen kan leva med alla relationer inom sig själv, man måste dela med sig och avlasta sig själv och då utan att vänta på att människor tar för sig. Ibland måste man ta för sig själv. Klokt och fint sagt, jag gör det jag kan för att anamma det.

Julen gör snart sitt intåg och det känns mest omständigt och onödigt, jag firar tydligen inte jul numera och det stör mig inte nämnvärt. Jag skriver tydligen eftersom det en dag bara var så, jag hade ingen riktig anledning att “fira” jul eftersom jag verkar ha försvunnit bort från vad så många anser är jul med stora julmiddagar, äta upp de Aladdin-pralinerna som är kvar så man får byta till andra lagret och ge varandra julklappar.

Det känns mest svårt att tänka på julen så, det blir ett sånt stort projekt. Sen bidrar det naturligtsvis att jag egentligen inte har någon familj att dela den med, då blir högtider inget annat än extra ledighet och radiokanaler som spelar samma låtar hela tiden.

För snart tre år sedan opererades min mor för att ta bort en livshotande hjärntumör, en operation som tog 11 timmar och som helt förändrade henne till en människa jag inte längre känner eller har någon riktig relation med.
För tre år sedan dog min morfar och lämnade min mormor ensammen kvar.
För lite mer än två år sedan opererades jag för ett av två stora diskbråck och formade om det mesta av mitt liv, jag har fortfarande inte kunnat förlika mig med det och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det jobbigaste är nog att allting ovan bara blir en del av allt vad julen betyder för mig numera. Jag har inget emot julen som så (men det är behändigt att ha en lång utläggning om att hur mycket jag hatar Pernillas Jul istället för att säga att jag inte har någon familj) men kommentarerna som omgivningen ger är vad som gör allting så svårt. Människor tror att jag lider av faktumet att jag inte får fira jul och vill på något sätt hjälpa mig att “se lite positivare på saken”, att jag inte får sitta och äta julmat i tre timmar är mitt minsta bekymmer.

Dessutom brukar det sällan finnas så särskilt många vegetariska rätter på de traditionella julborden, så det spelar inte så stor roll. Heh. Vet ni vad som är det mest störande? Allt jag skrivit ovan, som många säkert skulle tycka var en del att hantera, är för mig att “glänta försiktigt på dörren”.

Men, hur som helst. Jag har 300 gram finsk choklad hemma som jag antagligen inte kommer att kunna hålla mig från i helgen, så jag ser fram emot ett enormt illamående under lördagskvällen!