Snart! Snart åker vi! Ukraina, yes! Pripyat? YES!

Gud vad jag har längtat.

Visst! Visst! Livet suger. Jag kan gå med på ett sådant resonemang, jag kan till och med fylla i stödord för att göra det mera trovärdigt men det betyder inte att det är allt vad livet går ut på. Har jag märkt. Oftast är det svårt att överkomma den strypande känslan av att inte kunna göra något åt sin egen situation men det kanske bara betyder att man är på väg ut? På väg därifrån? Jag spånar, såklart.

Jag spenderar vecka 42 med att vara ledig, en hel vecka. På torsdag åker jag iväg till Ukraina, ett land som verkar tämligen komplicerat och avigt men väldigt intressant. Just att det på pappret verkar så komplicerat för en svenne som jag, de använder ett annat alfabet, tar inte emot kort på så många ställen, har några av Europas sämsta vägar som befolkas av massor av svarttaxis och för att göra det hela ändå mer underbart – ska försöka sopa det hela under mattan nästa år då det är EM i fotboll i både Ukraina och Polen.

Därför känns det nog lite extra pirrigt att åka dit för att få se hur allting egentligen ser ut. Den främsta anledningen till resan är såklart att tillsammans med F åka till Pripyat och äntligen få uppleva det jag drömt om sålänge. Men trots att jag sugit på den karamellen så länge så har den inte tappat smaken utan istället gett mersmak. Ukraina var förvisso inte billigast att åka till men det beror till stor del på “hej jag bokar i sista sekund”.

Jag vill åka någonstans varje månad, en weekend här och en weekend där. Berlin, Tallinn, Prag, New York, London, Budapest.. listan växer. Men bara för några dagar, lite som alla “mästerkockar” tänker antar jag då de serverar minimala portioner av allting. Man får en smaka lite på allting men inte bli mått, samma sak med att resa. Några dagar här och några dagar där för att se var man hör hemma och vad som kändes bra. När jag och F hamnade i Riga så kändes det bra och jag längtar verkligen tillbaka, att åka dit under sommaren. Men även då bara för en smakbit, gärna åka dit för att sedan åka vidare till en annan stad i Lettland.

You all get the picture. Äventyr, uppleva saker och vara med. Åh!

Jag har varit duktig idag. Det är vad jag antar iallafall, människor ikring mig skulle nog benämna det så. Jag har tvättat, diskat, städat hela lägenheten och handskrubbat badrumsgolvet för att få bort både hår och gegg som inte försvinner när man skurar men främst för att få bort kattsanden.

Men mest känner jag mig bara tom, ledsen och fylld av den där saknaden som förvirrar mig. Saknaden efter saker som på kortet ovan, vad är det jag saknar? Jag vet inte. Kanske kan platser likt de ovan ge mig ett eller annat tips till vad det är som jag behöver göra eller uppleva för att mitt liv ska vända från den svarta skalan till den färgglada och meningsfulla.

Ibland när jag går runt i affärer så tar jag av mig hörlurarna för att höra vad alla pratar om och jag har en tävling med mig själv i hur många samtalsämnen jag kan förutsäga.

“Det är kallt ute idag -> ja och moddigt, inte alls tö som man kunde tro -> men de lovar varmare väder till veckan -> ja då smälter det och sen fryser det väl på igen så det blir glashalt -> ja och kommunen sandar aldrig som de borde, vet du att de inte sandar storgatan alls? “

Förutom specifika detaljer såsom namn så är det oftast ganska enkelt. Är man två och hittar några som pratar så blir det roligare. Då kan man försöka lista ut hur deras liv är, hur deras kväll är, hur deras date är eller liknande. Hör man dem inte utan bara ser dem så hittar man på ett liv åt dem. Fantasier alltså. Muntert, det jag är bra på är fantasier.

Jag avundas människor i min omgivning fastän jag fått lära mig att det är fult att vara avundsjuk, fast kanske mer fel än fult om jag tänker efter. Alltför ofta känns det som att man har några stycken i sitt liv som man utan att veta det, delar sitt liv med. Som att ens känslor och upplevelser går i perioder, när jag mår bra så mår någon annan sämre och vice versa.

Iallafall så är det en av mina övertygelser jag använder mig av nu för att slippa känna mig så utlämnad. Det är en underlig och förvirrande känsla att vara 29 år men ändå känna att man inte har någon som helst förmåga att identifiera sig med varesig åldern som ett nummer eller som ett socialt krav. Jag fyller 30 i oktober, bara det är en konstig tanke. Inte att jag blir 30 (jag har nog redan haft min 30års kris tror jag) men att jag alltför länge varit så övertygad om att jag aldrig kommer bli 30. Jag blir alltid lika förvånad när jag känner hur övertygad jag är angående det.

Men det är antagligen bara en fix idé jag har, något mitt huvud har hittat på för att sysselsätta sig, visst? Det skulle vara en tröst om någon kunde berätta det för mig, med inlevelse och förståelse. Jag och mina krav på inlevelse och förståelse, suck och pust, när jag knappt kan tala med inlevelse och förståelse själv.

Dagens kritik: Mot mig själv, för att jag inte tar tag i saker som gäller mig själv.
Dagens energitjuv: Min hjärna.
Dagens maträtt: Chokladmousse med crisp, det fick bli mitt “äta innan middagen”-mellanmål när jag kom från jobbet.
Dagens saknad: Efter att hålla handen när man sover. Just det, då.
Dagens huvudvärk: Högre framdelen av huvudet samt vänster bakdel av huvudet. Snett över hela huvudet, mums.
Dagens musikval: Dana Bergquist senaste spelning. Åh Dana, kom till Umeå.
Dagens impulsönskan: Att åka till fyra städer på måfå och ta kort på människor.

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

För någon vecka  sedan satt jag och Malin på Waynes Coffee och pratade allmänt om Pripyat och hon vill åka – med mig! :D Jag är fortfarande lite förvånad och förvirrad men mest extatisk. Jag vill så gärna åka men det är inget ställe man åker till ensammen, dels av säkerhet men sen är det så många intryck som jag inte vill ha för mig själv och att få dela dem med Malin? Woah.

Men det blir ingen resa i år, jag gav min expertåsikt (baserad på en miljard skummade foton, hah) och kände att det var bättre om man åkte på våren. Detta för att det nästan är makabert att se en omgivning som Pripyat, härjad av väder och vind, ändå blomma upp när våren kommer. Träd växer i staden (och ibland inuti hus), fåglarna sjunger, vattnet porlar. Allt lever men är så förrädiskt förgiftat att människan inte kan flytta tillbaka förräns om flera hundra år.

Det känns MAGISKT att bara tänka på att jag faktiskt ska åka dit och dessutom ändå mer magisk att tänka mig att jag ska få åka dit med Malin, jag hade inte ens vågat fantisera om det.

M-ih!

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.

Jag möter ytterst liten förståelse för mitt intresse av staden Pripyat och Tjernobyl-området. Tommy är väl den enda jag säkert vet är intresserad av hela händelsen men han säger sig ha sett så många dokumentärer att han är nöjd för en livstid och lite mer. I övrigt så är det något som folk inte har tid eller lust att engagera sig i, inte för att jag förväntar mig att omvärlden ska slänga sig in och visa att de bryr sig, för det är inte det som det handlar om.

Det handlar inte om att läsa in sig på vad som hänt och sen försöka påverka ryska politiker att snabba på återuppbyggnaden av sarkofagen kring reaktorn. För även om det är viktigt så har jag mycket sällan en sådan agenda och sällan ett sånt intresse. Vad som lockar är istället hela tanken på en stad, tömd och övergiven på bara några dagar för att därefter aldrig återfå sitt gamla jag.

Jag finner det nästan lite romantiskt, att se på bilderna som visar väderbitna hus som förfallit i takt med att naturen åter gjort anspråk på marken. Det går att gå in i husen och kunna andas in atmosfären från de som tidigare bodde där. I vissa lägenheter står maten kvar på bordet (men knappast ätbar, förstås), kläder hänger på tork och stadens ögonstenar såsom pariserhjulet eller simhallen står stolt kvar.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fylls av sån lust att vilja utforska staden och mer därtill. Jag pratar inte om att åka dit och spendera några veckor där, då ser strålningen till att underbart är kort. Vad jag menar är att åka dit, utforska staden under en dag och bara andas in alla intryck. Reaktorn är inte så viktig, jag vill se staden, husen, asfalten. Jag vill känna hur allting känns. Jag vill inte åka till någon jobbig turistort där man gör turistsaker dagarna i ända, det är inte min grej.

Pripyat känns lite magiskt och samtidigt som jag förstår att det inte är något vanligt resemål så förstår jag inte alla som höjt på ögonbrynen åt mig ungefär som om jag vore galen. Vill inte alla utforska sina omgivningar och se saker som så få har sett tidigare? Ja, området är radioaktivt men du är inte i farozonen såvida du inte trampar omkring på gräset hela tiden. Om du går längs stadens gator och håller dig från naturen så utsätts du för lika mycket strålning som under en längre flygning.

Så, vad är det med mig och Pripyat? På något sätt känns det som ett mål och nästan som ett tvång, något jag verkligen vill göra men bör planera inför först. Vad kommer efter det? Tja, jag har alltid velat åka med Transsibiriska järnvägen. Men jag har hört att det blir ganska ensamt att åka den själv.

Jag har på allvar börjat undersöka möjligheten att åka till Pripyat, iallafall litegrann. Inget bestämt men det är intressant att titta lite närmare på möjligheterna än att bara titta på bilder och läsa om det.

Jag ska skicka ett mail till en svensk man som hade lagt upp massor av bilder och fråga lite om hur han tog sig dit, hur han upplevde resan osv. Det finns ett företag som anordnar dagsturer och det känns som det bästa, att själv åka till ett ställe där man inte får promenera på gräset på grund av radioaktiviteten känns inte helt klokt.

Men, än så länge är det bara ett intresse. Inget annat. Lite högre på skalan än min fundering om att någon gång åka transsibiriska järnvägen, men att åka den kommer nog inte att inträffa förräns om väldigt många år.