Jag orkar inte med sånt här, inte just nu. Inte om en månad, sex månader eller ett år, heller.

Min bil är död och bilar är det tråkigaste jag vet, jag vill inte lyssna på en massa kommentarer om att det är dyrt med bilar eller att “de går bara sönder”. Det gör de inte alls, men det är fruktansvärt dyrt när de väl går sönder. Något har hänt med min bils motor och jag antar att det blir svindyrt. Inte idag, jag vill inte idag, jag orkar verkligen inte idag.

Jag vill inte vara med om saker som jag absolut inte kan påverka eller förstå mig på. Det räcker med mig själv.

Jag vet att alla börjar sina inlägg med “Asså, jag har inte skrivit på ett tag men asså” och sen någon trasig förklaring. Jag har inte skrivit för jag har inte funnit tiden och haft ro, eller jag har haft båda men inte samtidigt. Just nu är mitt inre i enorm otakt och jag ser inte fram emot jouren imorgon, jouren i helgen eller ens morgondagen.

Min kropp är trött. Mina ben signalerar att de behöver vila lite längre, mina underarmar är trötta från att ha burit tunga paket och mitt huvud vill få koppla av. Jag har haft en dålig dag idag vad det gäller hur jag hanterat stress, jag har låtit den påverka mig. Det blir så när jag inte mår så bra att jag kan hålla emot, då kryper allt fasligt nära mig och det blir omöjligt att känna den där positiva och sköna stressen.

Det känns som att allt tekniskt går sönder för mig. Min bil är på reparation, min cykel är på reparation. Okej, det är bara två saker men det är inte läge för båda att gå sönder nu, okej?

Egentligen skulle jag behöva sova, så fort jag sitter ner en stund och försöker slappna av så blir jag så trött och matt. Så jag gör det jag alltid gör, tar ett djupt andetag och beger mig ut i vardagen igen. Jag känner inte att jag kan låta tiden ticka förbi mig, jag känner mig inte nog lugn för det. Det finns ett tillfälle då jag känner mig så lugn och till ro och det är när jag träffar Malin. När jag träffar henne så struntar jag i tiden, tiden vi har är mycket bättre och viktigare.

Men tyvärr så kan jag inte vara med henne hela tiden, det skulle antagligen uppfattas som aningens konstigt om hon hängde med mig överallt. Egentligen skulle det väl bara uppfattas som konstigt om hon hängde med mig på toaletten och så, men man går ju ganska mycket på toaletten så det är antagligen motivering nog.

Det är svårt att skriva när man har så många känslor inom sig som man inte vill skriva ner utan bara.. berätta. Med kaffe och stödord som jag får modellera med.

Med dig är alla dagar bra.

Nu har jag svarat på 60 mail.

Whew.

Dagen har inte ens börjat än och jag vet fortfarande inte var den är på väg. Jag kan inte riktigt känna av hur det känns och vad jag vill med dagen, vilket är lite ovanligt. Jag brukar ha ganska bra koll på hur jag mår när jag vaknar men idag är det förutom den obligatoriska helg-huvudvärken (kan någon bota mig?) väldigt svårt att sätta fingret på någonting. I ett försök att inspirera mig så har jag diskat och städat men det gav inget annat än en ren lägenhet, en lägenhet som jag ändå hatar.

Okej, det känns inte som världens bästa dag. Jag erkänner. Men det kanske blir bättre?

Jag lämnade hur som helst in min bil på reparation igår. Detta efter mitt misslyckade försök att få den att gå igenom besiktningen. I min vildast fantasi så ansåg jag att den skulle klara sig eftersom den inte ens är tio år gammal, men nej. Killen på Bilprovningen sa torrt “Jadu, här var det inte ett enda värde som var rätt.” och jag trodde, naturligtsvis som man gör, att han skämtade. Bilprovningen är ju välkända för sin uttryckliga humor och vilja att skämta med människor som inte har en aning om vad som kommer att hända. Jag kan ingenting om bilar och jag har inte tänkt lära mig något heller, men alla avgasvärden var fel. De var så höga så att det inte gick att mäta.

Så när jag lämnade in bilen på service igår så gjorde mekanikern en diagnos och hans första kommentar gällande bilen var “Det är svårt att veta vad som är fel, när allting är trasigt.” och jag trodde, naturligtsvis som man alltid gör, att han skämtade. Bilmekaniker har ju under flera år gjort sig kända för att skämta till det i såna situationer. Hans följkommentar var “Du kan ju börja förhandla med banken.”, vilket fick mig att inse att han nog inte skämtade såvida han inte hade det mest extrema pokerface jag någonsin sett.

Detta ledde till (jag ville egentligen börja meningen med Så men förra stycket började med så) jag fick lämna min bil hos honom över helgen så ska jag slå en signal till veckan och höra hur det går, antagligen blir reparationen försenad och jag får vänta lite längre. Det brukar ju vara så. Att inte ha bil är inte så farligt om det inte var så att det just nu är -18 och stark vind. Att inte ha bil är inte så farligt om det bara ser till att inte vara -18 på måndag då jag senast 05:20-ish ska börja gå till jobbet för att hinna.

Hur som helst så spelar det ingen roll. Jag blir glad av att köra min gula bubbla och vill att den ska fungera. Det finns naturligtsvis andra saker som gör mig glad också men det kan jag inte köpa för pengar utan bara hoppas att jag räcker till.

Kortet ovan blev en favorit hos mig direkt jag såg det, jag vet inte direkt varför. Jag tycker inte att religion är något fint och jag tycker inte heller att träkors är något vackert men den kändes bra. Något med den kändes bra. Min bildsamling skiljer sig lite från andras. Jag samlar inte på bilder av artister och band, bilar, datorer eller vackra solnedgångar vid sommarstugan. Jag sparar nästan aldrig bilder med människor i, jag tycker bäst om kort på speciella omgivningar som Amazonas fotat uppifrån eller en övergiven stad. Men ibland så följer kort med människor med.

Igår var en riktigt bra dag. Jag var väldigt glad och lätt i sinnet, det kändes som att jag kunde ta för mig av vardagen och verkligen visa mig själv igen. Jag har saknat den delen av mig själv så mycket. Jag hade förvisso enormt ont i ryggen men det gjorde mig bara stressad över att inte hinna jobba klart, det gjorde mig inte på dåligt humör. Igår var nämligen min enda möjlighet att kunna få tvätta på nästan två veckor och med tanke på att jag fyllde tre maskiner så var det dags.

Jag åt middag hos Tommy i lördags och det var hur bra som helst. Det var skönt. Jag “behövde” det egentligen inte, jag var inte särskilt påverkad av mitt humör men det var skönt att äntligen få träffa honom igen och träffa hans flickvän som jag faktiskt inte träffat i någon större utsträckning. Jag och Tommy pratade häromdagen om ett mindre maraton beståendes av Spider-Man-filmerna och jag ska nog påminna honom om det för att pejla när det kan finnas möjlighet.

Dock blev det inte så att jag steg upp 05 idag och åkte till jobbet för att jobba 06 – 20 som jag hade tänkt, min rygg gjorde så ont igår att jag förstod att jag bara skulle sänka min livsglädje under flera dagar om jag inte försökte vila. Däremot har jag en lång lista på saker jag måste köpa eller som jag iallafall vill ha, som jag hade tänkt att någon annan kunde köpa åt mig:

• En ny lägenhet. Det känns inte alls bra att bo här. Jag tjatar om det hela tiden.
• Nya glasögon. Jag tycker inte om de jag har nu, de är tunga och sitter dåligt.
• Service av min bil. Så att den där jäkla lampan slutar lysa.
• En CDJ-1000 till, det måste vara två.
• En ny klocka, har sökt men det är svårt. Jag är mycket petig.
• En Xbox 360, till. (ja, då har jag tre men det är viktigt.)

Äh, vi börjar så. Det var säkert något mer.

Jag har äntligen börjat förstå vidden av hela den här finanskrisen. Jag lyssnade på podcasten av This American Life idag vilket är ett program som varje vecka väljer ett tema som de berättar två eller tre historier om som alla återkopplar till det temat. Den här veckan var det det andra programmet om finanskrisen som är över oss och jag är imponerad av hur de lyckas förmedla det på ett sätt så att jag både förstår och kunde hålla mig intresserad.

Svenska medier (sorry CNN, jag orkar inte med er jobbiga hemsida) har verkligen inte lyckats berätta vad som pågår eller hur det står till. När jag besökte min far och hans sambo idag så var de övertygade om att allting berodde på chefernas feta bonusar och även om jag är starkt emot stora bonusar och fallskärmar så är det inte alls det som det handlar om. Tänk vad bra det vore om alla superduperrika personer fick ett eget land att bo i. Där kan de springa omkring och byta pengar med varandra och tro att de är viktiga, så slipper jag bli påverkad.

Lite som att vi borde deportera alla rika till en ö någonstans där de inte kan påverka övriga världens liv och leverne. Fast då skulle vi antagligen bli ganska fattiga, för vi behöver ju ha deras pengar i omlopp. Så om vi tar av dem alla sina pengar först, sen skickar vi dem till en öde ö. Så kan de springa omkring och byta kvistar med varandra eller så. Fast då kanske det blir som engelsmännen gjorde med australiensarna och jag tror att britterna ångrar sig idag. Men om det inte löser sig med finanskrisen så har jag iallafall försökt ge ett förslag på vad som ska göras.

Tills dess vore det bra om medierna slutade skriva om det. Aftonbladet & Expressen kunde sluta med sina “FINANSKRISEN ÄR HÄR”-löpsedlar medans DN & SVD bara kan tagga ner lite och om de måste skriva så kan de skriva mera lättfattligt och inte ge dagliga uppdateringar på hur mycket NASDAQ och Stockholmsbörsen har sjunkit. När de siffrorna kommer i tryck så har ändå situationen förändrats totalt.

Tänk, en perfekt värld vore om Aftonbladet & Expressen gick i konkurs och det lagstiftades mot liknande tidningar. För även om jag av ren princip vägrar läsa tidningen (förutom när någon tar upp den till lunchrummet, men då anser jag inte att jag stödjer köpet) så ser jag ändå deras jäkla löpsedlar och det är magiskt vilka ord de lyckas skapa och hur många människor som faktiskt läser dem och tror på vad som står.

Lägg ner Aftonbladet och Expressen, då blir det en bättre värld och finanskrisen går säkert över.