Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Fyll ditt liv med temporära kontakter eller vänner som upptar din tid och energi, allt för att döva all smärta och saknad du bär inuti. Erbjud dig att fixa och ordna, lova att alltid ställa upp utan att kräva något tillbaka. Fundera inte på ditt eget välmående eller om du borde göra något annat, gör det alla andra vill i en blind förhoppning om att det till slut ska köpa dig mer tid eller ge dig den bekräftelsen du behöver.

Bli den du tror att folk vill ha, den som människorna i din närhet kräver men som du inte nödvändigtsvis mår bra av att vara. Ge dem allt de behöver och se hur de roffar åt sig mer av ditt liv utan att ersätta det med det du behöver för att känna dig tillfredställt påfylld.

Strunta i dina dagliga sysslor och sköt om alla andras i hopp om att det ska ge dig energi till att ta itu med ditt liv senare, det finns alltid en dag imorgon säger du men varje kväll du lägger dig så ångrar du dina val och dina beslut. Imorgon ska jag ändra på mig, imorgon blir dagen då jag lägger om allting och ordnar upp min tillvaro. Fast innerst inne vet du att allting kommer att upprepa sig. Dag efter dag. Om inte någon ingriper. Men vem är det? Vem gör något sånt?

Mer Late Night Cab Driving med Trentemoller medans jag funderar på om jag borde lämna ett röstmeddelande eller om jag borde skriva ett. Jag blir lite stressad av röstmeddelanden, av att lämna dem alltså. Det är för att inspelningen automatiskt avbryts om man är tyst i några sekunder och jag har en benägenhet att ibland bli lite tyst för att påminna mig själv om vad jag skulle säga. Förstås kan jag bli stressad av att få röstmeddelanden också men det är nästan uteslutande när de kommer från min mor.

Jag måste lära mig tugga tuggummi som folk. Inte det att jag tuggar med öppen mun eller “sjaskar” men jag tuggar inte nog länge. Jag tuggar igenom en påse alltför fort vilket gör att jag får tugga så länge på sista biten för att få påsen att räcka iallafall någon timme. Hej I-landsproblem.

Jag vet inte vad det här är för kväll riktigt, jag tänker lite på gårdagsnatten och önskar att jag får lite enklare mardrömmar inatt. Så här skrev jag imorse om drömmen jag hade:

Jag är trött. Mycket trött. När jag klev upp så var jag också trött, efter en mycket lång natt med en enormt verklig dröm. Jag drömde att jag skulle kräkas men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte sätta mig upp, jag minns att jag till slut tvingade och tvingade mig själv att bara försöka kisa lite med ögonen utöver rummet för att mitt huvud därför skulle inse att allting var en dröm.

Att drömma något samtidigt som man för en rationell konversation med sig själv om att det man drömmer inte är sant, är vidrigt. Under, vad som kändes som, en längre stund så försökte jag väcka mig själv genom att tänka olika saker och till slut genom det vanliga, genom att få mig själv att flytta på mig eller öppna ögonen.

Om jag sover halvliggandes i soffan så gå det oftast ganska bra att vakna av att jag flyttar på mig men den här gången låg jag helt platt i soffan och då blir min kropp så tung så det går inte. Vilket betyder att drömmen blir längre och längre. Tilläggas kan att jag har en helt enorm fobi mot att kräkas.

Ibland känner jag mig så.. fejk, på något sätt. Jag får den känslan när jag blir osäker på hur människor upplever mig, jag blir rädd att jag ska ha sagt något som inte stämmer till 100%. Vilket är så löjligt. Det handlar inte om stora fel utan att jag ska säga att klockan är 14:45 och den egentligen är 14:44.

Jag vet inte varför det blir så, men den driver på min rädsla att inte uppfylla människors krav på mig och att inte räcka till. Att uppfattas som någon som man inte kan lita på helt för att det är saker som inte stämmer, fastän jag gör allt jag kan för att det inte ska vara så. Det gör mig stressad och illa till mods, minst sagt.

Ikväll önskar jag mindre krav och mer närhet.