Min magkatarr är definitivt tillbaka. Det är bara en sak som ens kommer i närheten av det hat jag känner för magkatarren och det är just ordet “katarr”, det känns så.. äckligt.

Jag tänkte gå till akuten igår efter jouren men då hade jag bara “lite ont” och jag var alldelens för trött för att sitta och vänta inne på akutmottagningen timme ut och timme in för att få ett nytt recept Omeprazol. Så jag knallar till Apoteket idag och köper en egen dos Omeprazol och sen tar jag kontakt med sjukvården till veckan istället, det tar ju dessutom några dagar innan Omeprazolen börjar fungera så det är ju inte som att jag går miste om en omedelbar lindring. Såvida de inte vill skriva ut något nytt, nåja.

Förhoppningsvis slipper jag den mest extrema smärtan idag, den där då jag inte kan stå raklång och inte andas djupt. Det finns två anledningar till varför jag inte sjukskriver mig för något sånt. Dels så vet jag att det bör gå över och sen vet jag med mig att jag har en mycket hög smärttröskel och har inga problem att tvinga mig till saker. Har jag så ont i magen att jag inte kan stå, då sätter jag mig och jobbar istället. Kan jag inte sitta så går jag på rast och ligger ner, tills det gått över och jag kan fortsätta jobba. Därför har jag så svårt att förstå människor som sjukskriver sig för att de känner sig lite förkylda.

Två dagar kvar till semester. Jag förväntar mig att morgondagen kommer att kännas asdryg, jag jobbar 11 – 22:30 både idag och imorgon (kom och hälsa på! :D) och imorgon vid 15-16 så lär jag klättra på väggarna. Det finns inget värre än att vara tvingad att vara kvar på jobbet när det inte finns något att göra, det är ju inte precis som att jouren får gå hem tidigare..

Jag sover så dåligt just nu, jag sover som i en sorts stress och jag verkar vara väldigt spänd när jag väl sover för jag har haft någon sorts nackspärr i snart två veckor. (jag höll av misstag på att skriva tre år och därefter två månader)

Mitt nya projekt är att vänja mig vid att skriva på papper. Jag tycker att det ser så enormt allvarligt ut att skriva ner tankar och åsikter på papper vilket gör att jag anser att det mesta jag skriver ner är högtravande eller ett rop på “hej, se mig, jag är speciell!”, när det inte alls är så. Jag känner mig inte speciell och jag vill inte att någon annan ska tro det heller. Sen skriver jag ju helt annorlunda på papper än vad jag skriver här.

Om jag bläddrar lite i blocket så hittar jag texter som den här:

Jag vill att det ska kännas, jag vill kämpa
Kämpa för att klara vardagen, bara som en påminnelse
En påminnelse om att jag inte ska få slappna av

Det här är för dig och allt du gjorde
Jag bad aldrig om det
Du brydde dig inte
Så klart

Såren är djupa, de läker inte av sig själva
Allt jag hade begravt och försökt glömma
Kommer åter till mig med ny kraft

Ett axplock. Vissa dagar blir det bara punktlistor, vissa dagar blir det dagboksliknande inlägg och ibland tjuvlyssnar jag på människor kring mig och skriver ned vad de pratar om med små mentala noteringar om att analysera deras beteende längre fram. Det är skönt att skriva ner saker på papper, jag gör det ibland när jag inte har någon vän att tala med eftersom det får mig att känna som att jag lagt undan något och kan sluta fokusera på det.

Men jag kan inte sluta fokusera på att det ska framstå så jävla speciellt.

Jag gör såna nybörjarmisstag med min löpning hela tiden, jag fattar inte hur jag aldrig kan lära mig. Den här gången så bestämde jag mig för att ge mig av till gymet vid 15-tiden, vilket är en bra tid med tanke på att man är där före alla bufflar som vill lyfta skrot inför alla bimbos kommer och man hinner gå innan alla bimbos som vill se bufflar pumpa skrot kommer.

Vad jag inte tänkte på var att min kropp går efter ett numera mycket intränat schema vilket säger att vid 15:30 vill jag ha mat, annars dör jag litegrann inombords. Om jag är hemma så äter jag middag då och är jag på jobbet så måste jag stämpla ut och äta NÅNTING bara för att inte sakta tyna bort. Men 15:30 idag så stod jag på bandet och sprang som bäst när min mage glatt meddelade att det skulle bli kramper och stark smärta den resterande tiden av löpturen.

VARFÖR kan jag inte lära mig? VARFÖR glömmer jag bort sånt här hela tiden! Om jag var en gnällspik som lipade varje gång jag fick en sticka i foten så hade jag säkert lärt mig första gången det hände men det här händer så ofta att jag tappat räkningen. Det här är dessutom bara ett av alla olika sorters nybörjarmisstag jag gör.

Hur som helst så har jag jouren i helgen, jag mer eller mindre tvingade min chef att ge den till mig. Inte för att jag ville jobba (ojämna helger är mina jourhelger och så vill jag ha det) men för att han inte skulle klara av det eftersom han är mer eller mindre sjukskriven. Det verkade som han hade tänkt köra en fuling och säga till mig dagen innan att han inte kunde jobba men jag underlättade för både honom och mig själv genom att befria honom från sin helg utan att han behövde be om det.

Så. Imorgon börjar jag 14, lördag och söndag börjar jag 11 men det är sällan man orkar stämpla in 11 på lördag eller söndag då man jobbat till 22:30 dagen innan.

Jag känner mig som något sorts klagande sjukvårdskolli. Läkaren som tydligen ska vara “min” läkare (jag vill inte ha någon dedikerad läkare, jag vill inte känna mig som något sorts projekt) har inte ringt så jag får ringa till honom imorgon, såvida han inte är på utbildning eller är ledig. Vid lunch idag kommer kirurgen som opererade min rygg att ringa för uppföljning och det känns tungt. Riktigt tungt.

Vid ett tidigare tillfälle så pratade han om att det kanske var läge att förändra min vardag, eftersom min rygg inte verkade hålla jämna steg med vad som förväntades. Lättare förklarat: min rygg är trasig och den repareras inte nog mycket (eller inte alls längre) vilket kan göra att jag måste utvärdera mitt jobb. Men det är nog inte det som är tyngst. Det som känns jobbigast är att erkänna för honom hur mycket min rygg påverkar mitt humör, mina känslor och hur det ska angripas.

Jag vill inte känna mig skadad eller trasig, jag vill inte känna mig som andrasortering.

Ibland känner jag mig så fejk. Men inte för att jag egentligen är det, vad jag vet, men för vad andra säger om mig. Jag har blivit anklagad för att egentligen inte ha några ryggproblem, fastän jag just fyllt i en uppföljningsblankett på hur jag upplever min smärta och hur min livskvalitet ser ut idag efter operationen. I blanketten så fanns det ett helt A4 dedikerat till en graderad stapel där jag skulle ange mitt allmänna hälsotillstånd just nu.

Jag började kika mot 80-strecket någonstans men desto mer jag började tänka efter så insåg jag att det inte var helt sant. Mitt hälsotillstånd hade nog fått högre betyg om jag varje dag slapp oroa mig för vad jag kan och inte kan göra, om jag slapp sätta mig varje timme för att få min rygg att “knäcka” så att jag kan röra mig normalt eller om jag kunde få en dag i veckan då jag visste att mina ben inte domnade av. Om jag slapp blogga om min idiotiska rygg så skulle jag lätt sätta 95 på skalan.

Ibland blir jag arg på mig själv. Riktigt arg. Jag säger till mig själv att sluta gräva ner mig i vad min rygg har betytt eftersom det är slut på det nu. Men så fort jag gör det så vrider jag mig på fel sätt och det gör ont. Så, jag försöker inte hitta saker att gräva ner mig i, jag försöker ta mig från det här träsket av förlamande smärta och tankar som aldrig lämnar mig. Det är som den där kompisen som alla har men som man inte vill ha med sig.

Read the rest of this entry »

Det där med smärta är ett stort och jobbigt kapitel. För någon dag sedan då jag städade så hittade jag en karta Tramadol som jag sparat sedan min diskbråcksperiod. Jag sparade den av anledningar som jag inte helt har lyckats fundera ut. Mest antar jag att jag gjorde det för att påminna mig om att jag måste ta hand om mig själv ibland, att inte lyssna på sin kropp kan resultera i ett större lidande än lite förlorad stolthet.

Det är snart ett år sedan jag opererades och jag känner mig lite nervös. Smärtan kommer och går, inatt och idag har varit värre än på länge och jag hatar att påminnas om att jag inte kan göra allt jag kunde göra förr. Redan när jag gick i mellanstadiet så lärde en sjukgymnast ut hur man skulle lyfta och bära. Inget man lyssnade på, förstås. Fast nu är det lite annorlunda, jag måste lyfta (ursäkta uttrycket) som en kärring och jag om jag sover för länge en dag så känner jag inte bara av det genom att jag blir mosig i huvudet utan min rygg blir alldelens stel och tar timmar på sig att komma igång igen.

Jag vet inte, jag försöker att inte tänka på det så mycket men det gör ont precis varje dag och det är inte så att jag helt ändrat mig och nu reagerar på minsta lilla smärtimpuls utan jag trampar på som vanligt. Medveten om att det kommer att göra ont under så gott som varje dag, i hela mitt liv. Ena sidan av mig tycker att jag ska skärpa mig, jag kunde fortfarande ha varit sjukskriven (nej, det hade jag inte, jag hade inte orkat fortsätta så) med enorma smärtor men den andra sidan av mig noterar att jag inte är sjukskriven längre men att min vardag gör otroligt ont.

Det närmar sig oktober och då ska min kirurg och jag ha någon sorts telefonuppföljning på hur jag mår, hur det går och vad som kan göras. Allt det kändes bra tills jag träffade på honom på jobbet, det händer i snitt varannan vecka. Han är väldigt väldigt vänlig och trevlig, stressad men vänlig. Han frågade hur det var och jag berättade lite snabba symptom. För första gången sedan operationen (då han såg mina röntgenbilder och blev oroad för mig) så såg han bekymrad ut och sade att man kanske skulle tvingas titta på “alternativ”. Mer än så vet jag inte.

Det skrämmer mig, så klart. Men vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vill nog bara veta om smärtorna jag känner är normala och om man ska ha ont varje dag, eller om det är något som är fel. Han sade innan operationen att jag hade två diskbråck men vad jag vet så opererades inte båda. Äh, jag vet ingenting än och jag tänker inte grina ut det genom en blog.

Hur som helst så hittade jag min karta Tramadol. Jag tog upp den och höll den i min hand, vek kartan fram och tillbaka för att se om aluminiumfogarna höll. Jag har ett kort i min mobil på tomma tablettkartor som jag hade samlat under några månader, det var helt sjukt hur mycket tabletter jag åt. Äh. Det här var inget bra ämne att skriva om. Det gjorde mig ledsen.