Idag vill jag gärna hoppa över alla krav och måsten på hur jag känner att jag måste vara mot andra, kan jag inte få göra det? Lägga ner allting och bara försöka lugna ner mig. Avlasta litegrann. Jag skulle även vilja prata bort hela natten.
Jag läser gamla journalinlägg och förundras över hur dåligt jag mådde. Jag känner igen allting, jag kan placera alla mina ord vid känslor och inuti känner jag hur det svider varje gång ögonen söker genom texten. Jag skulle vilja visa några inlägg, inte alla och absolut inte här, för alla. Jag skulle också vilja visa min Urklipps-pärm, men inte här.
Varför jag vill visa vad jag skrivit vet jag inte, det är inte för att jag ska ömkas eller för att jag på något sätt ska bevisa mig djupare eller bättre än någon annan, för det är jag inte. Det handlar nog bara om att blotta mig, för att se om jag blir accepterad. Eller om jag borde vara någon annan.
Det här skrev jag den 30e Augusti förra året och var en dag som var lite bättre än många andra.
Idag har jag försökt leva efter parollen att man inte kan göra allt själv utan att man måste göra det man ska göra, inte det man ska göra och allt annat bara för att man är rädd att det inte blir gjort. Det fungerade oväntat bra men jag blir fortfarande irriterad på att det inte går att få väl vuxna människor att bara hålla rent och städat, är det verkligen så jobbigt att hjälpas åt för att hålla lite ordning?
På eftermiddagen så började jag få huvudvärk och antog att det berodde på att jag inte ätit. När jag hade ätit så antog jag att det berodde på sömnbrist. Efter att jag hade sovit en stund på eftermiddagen efter jobbet så antog jag att det berodde på vädret och här sitter jag, med huvudvärk. Det är lite bättre nu, det kommer och går. När jag borstade tänderna så kändes det som att det skulle bli så pass dåligt att jag inte skulle kunna ha ljuset tänt. Det är ett mindre projekt att gå till jobbet såna dagar.
Jag hjälpte en kvinna på jobbet idag som svimmat av utanför ingången. Hon hade tydligen såna extrema menssmärtor att hon svimmade av och var rädd att det skulle hända igen. Så jag såg till att hon fick ligga ner en stund, skaffade henne lite smärtstillande och pratade med henne en stund om möjligheterna att ordna transport därifrån till sjukhus eller hennes hem. Det märktes att hon tyckte att situationen dels var jobbig (hej rusningstid) men också att hon var rädd. Men det tog sig och hon kände sig bättre efter att hon hade fått vila en stund.
Dagens musik: Panoptic – Surface
Dagens mat: Massor av bananer och yoghurt med müsli.
Dagens besvikelse: Apples keynote under Macworld som inte visade något av större intresse. Förutom iTunes utan DRM möjligtsvis.
Dagens filmsekvens-i-huvudet: Scenen i Ace Ventura då Ace står på balkongen och stänger/öppnar balkongdörren medans han improviserar någon sorts opera.
Dagens samtalsämne: Vid vilken ålder vore det jobbigast att få framfall?
Dagens besvikelse: Min matlåda. Men snart är de slut och jag kan laga något annat. Längtar.
Lördag tillbringades med att mixa musik och svära över en avsaknad av USB-ingångar.
Söndagkväll kom med glögg och ekologiska pepparkakor
Måndagnatt tillbringades på akuten med följande läslekamen från 1990
Jag måste skärpa mig med sömnen, inatt somnade jag inte förräns halv tre. Det fungerar inte i längden. Dock ville jag inte vara vaken, det blev bara fel och jag ska rätta till det. Just när jag skulle lägga mig och sova, vilket säkert var vid ett någon gång så kom jag ihåg att jag hade glömt göra en checklista som skulle delas ut på jobbet och är det någonting som tar lång tid när jag inte känner mig intresserad så är det att göra saker i Word / Pages..
Appropå jobbet så har jag lite problem att identifiera mig i min roll där. Jag funderar lite på om det är rätt ställe att vara på, om de behöver mig och om jag ens gör ett bra jobb. Allting är enklare när man hatar en chef än när man hatar sig själv, när man gör det sistnämnda så blir det så intensivt.
En del i problemet är min personlighet. Jag vill att saker ska gå snabbt. Det ska vara kort och koncist, effektivt och energirikt. Om någon har en fråga så ställer man den och får ett svar som täcker upp frågan eller så ber man om mer tid. Om det är något som ska göras så arrangerar man det så fort som det bara går. Man säger ALDRIG saker som “det kan vi göra sen” eftersom det alltid glöms bort och man säger ALDRIG “det är inte vårt ansvar” eftersom det verkligen betyder att man ska glömma bort det.
Ta tag i allt, gör det nu. Lös problemen. Utvecklas lite på kuppen, vetja. Jag hatar det semi-byråkratiska samhället som man alltid verkar hamna i oavsett om man sitter som suppleant i en idrottsklubb eller om man jobbar som stf fc på ICA Maxi. Alltid är det någon som känner att saker och ting inte är så viktiga eller måste gå en speciell väg. Det hatar jag.