Allt tack vare dig.
Det är en dålig period just nu. Mitt humör är lågt, min humor saknas och jag har svårt att hitta nya infallsvinklar på problem jag vill lösa eller funderingar i vardagen. Ibland känns det som att jag bara flyter med för att det är det enda valet jag har. Jag har svårt för att fokusera på dokumentärer och tänker helst medans jag lyssnar på musik blandat med skvalet från vinden som vägrar lägga sig så fort jag ska cykla någonstans.
Man kan nog säga att det är en dålig period. Men samtidigt inte. Samtidigt är det min bästa period någonsin, om man struntar i tiden då jag är ifrån Malin. Bara att sitta bredvid henne förändrar hela mitt sätt att tänka och känna. Det är en helt enorm upplevelse som jag har svårt att förstå.
Det som står på schemat idag är ett försök till löpning (det går halvdåligt just nu, skyller på sommartrötthet) samt grötätande. Jag har ätit sallad och rotfruktsgratäng men jag saknar min gröt, konstigt nog. Jag förstår inte varför men jag har liksom vant mig vid att äta gröt i tid och otid (hej magkatarr!) så jag saknar den så fort jag äter något annat, det är en helt galen känsla som däremot driver fram ganska många skratt i lunchrummet, något jag märkt att jag mår ganska bra av.
Tyvärr så ter sig inte mina ord sig så väl i text idag så jag avrundar här med en förhoppning om att ni vill läsa nästa inlägg när det kommer.
Det gör ingenting. Det är okej. Jag är van.
Ibland är jag lite väl subtil. En gång tänkte jag skriva "Du är subtil men jag är som en projektil" som rubrik men insåg att det, om något, skulle kunna vara en låt skriven av Kent.
Vissa gånger spelar rubriken störst roll i inlägget, vissa gånger bilden men ganska sällan texten. Det är inte det att jag inte tycker att den spelar roll men i mitt försök att förklara sönder allting jag skriver så känns det lite mer befriande att få skriva en rubrik. Det finns gånger då jag tänker att jag borde ha en blogg bara med rubriker, men då kan jag ju lika gärna göra nya statusuppdateringar på Facebook istället.
Jag vet var huvudvärken igår kom ifrån och jag ska försöka åtgärda den idag. Då och då så testar jag mig själv tills jag hittar gränsen för vad jag orkar och igår så signalerade min kropp till mig att jag nog var tvungen att äta lite mer än vad jag gjort på sistonde. Jag är hopplös när det gäller att lyssna på andra när det handlar om träning eller liknande. Forskningen kan säga att man mår bra av att dricka vatten efter träningen men såvida inte JAG har provat det efter att själv ha tänkt på det - så bryr jag mig inte. Jag är alldelens för tjurig ibland men det är bara så, jag vill inte att folk ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv. Lustigt nog så har de oftast rätt, så jag borde lyssna lite mer.
När jag tänkte på den här dagen igår så kände jag för att åka på EM-möbler och titta på deras enormt dyra möbler och försöka föreställa sig hur det skulle vara att bo i en lägenhet med bara fina möbler men som är så dyra att man inte har råd att betala varesig mat eller nöjen. Eller åka på COOP och gå omkring hur länge som helst och klämma på allting. Fast helst ÖB för de har träplattor som jag borde lägga på min kommande balkong.
Jag har funderat på att börja skriva riktig dagbok, eller journal ska man tydligen säga. Det skulle ha två syften. Dels kanske jag kan träna upp min handstil så att den inte är så ful eller stressigt skriven. Jag blir nämligen hyfsat stressad om någon står bredvid mig och väntar på att jag ska skriva klart något, då slutar det med att jag skriver totalt oläsligt och för mitt inre tränker "Kom ihåg det här nu, kom ihåg vad det skulle stå". Så värdelöst.
Men sen kanske jag skulle kunna bli av med en massa tankar inom mig som vägrar gå såvida jag inte ventilerat dem. Som min senaste tvångstanke som jag tydligen inte verkar kunna släppa. Det vore skönt att bli av med den.
Hittils.
Ett urval av vad dagens tankar hittils handlat om:
- Det finns inget gott i mänskligheten.
- Tog jag min medicin eller inte?
- Ja, det gjorde jag nog.
- Nej, eller?
- Varför har jag inte hört DJ Inc förut?
- Gud, jag måste beskriva den här låten för någon. Men vem bryr sig?
- Jag undrar om jag kan få mina vener att stå ut ändå mer?
- Jag måste sluta äta bröd.
- Jag måste sluta äta bananer.
Stop Motion done right.
Enormt snygg stop motion-video ovan, musiken kanske inte är så bra med lite väl klassiska stråkar någon minut in men videon självt.. wow. Tryck på HQ-symbolen nere till höger för att få se den i högre kvalitet.
Som ett stycke lugn jazz.
Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.
Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.
Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.
Just nu ligger bollen hos dig.
Den låt jag spelat mest idag har varit Milton Jacksons Cycles. Den betyder mycket för mig, jag brukar beskriva den som "grävande", om jag får möjigheten att katalogisera den med ett ord. Den är som de där dagarna då man tänker sönder saker, man förstör känslor och erfarenheter genom att mala dem genom huvudet om och om igen.
Jag minns när jag hörde den första gången, jag grät. Den spelades i en av Digweeds radioshower. Jag satt på sängkanten när jag bodde på Gluntens Väg och grät över hur jag mådde och var mitt liv var på väg. Jag hade varit sjukskriven i några månader för min rygg och jag insåg att jag inte var annat än ett litet fragment av mitt gamla jag. Detta i kombination med att jag just kommit till insikt om att min dåvarande relation nog var utom räddning, gjorde att jag inte riktigt kunde kontrollera mig. Men det var en skön ventil.
Numera gråter jag inte så mycket av den utan den är som min eviga hjärnkamrat som försätter mig i ett sånt humör som jag är på väg att nå, den snabbar bara upp processen något. Kanske är det dåligt, kanske är det bra. Idag var det behövligt. Jag träffade min mor och det var lite mer smärtsamt den här gången, men som vanligt så gav det inga större utslag på känslobarometern.
Det är som att jag vald att sluta känna efter när det gäller saker som gjort mig illa eller som kommer att göra mig illa. Däremot är jag bra på att känna nya saker som inte har något gammalt baggage hos mig.
Justja, kommentaren "det är ju bara dunka-dunka" går inte hem. Sorry. Det betyder att man lyssnar efter fel del, det som låter "dunka-dunka" eller "tish-tish-tish" är en annan del av låten som man inte ska fokusera på förräns man lärt sig musikstilen. Det är som att endast lyssna på baskaggen när man hör rockmusik eller bara den "dooande"-kören i någon poplåt.
Du, det här är viktigt.
Min favoritbild, en av dem iallafall. Jag vet inte hur många kopior jag har den i, jag har den till och med framkallad som vanligt fotografi. Jag är en sucker för att utnyttja erbjudanden från företag som låter en framkalla X antal bilder gratis som "prova på"-erbjudande. Då ser jag till att de får framkalla mina favoritbilder, jag ska snart "prova" en till nu och då lär det bli en hel del på Pripyat.
Dagen är snart officiellt över, den började med en enormt kall promenad imorse klockan 08:30 mot kurslokalen där jag skulle få lära mig mer om matsäkerhet. En utbildning som inte kändes riktigt rätt för mig då jag inte sysslar med öppna livsmedel som t.ex bageriet eller fiskavdelningen, men det är klart att det var intressant även om jag hade svårt att hålla mig helt skärpt när det 30e kortet från bageriets träbänkar visades.
16:00 slutade utbildningen och då började nästa del av dagen som egentligen var mitt vanliga schema med jourtjänst på Maxi. Det är alltid kul att ha jour, jag älskar att ha jour. Jag är en störd människa på många sätt och ett av dessa är att jag helst jobbar kväll minst en gång i veckan. Att jobba 06 - 15 varje dag är inte min grej. Det är fruktansvärt jobbigt att stiga upp så tidigt varje dag och sen blir det en helt annan sak att jobba kväll. Människor uppför sig annorlunda, kundurvalet är annars och frågorna helt olika.
22:30 tog mitt schema slut och det var dags för en nästan lika kall promenad tillbaka. Jag har börjat kunna lyssna på musik enbart när jag promenerar nu och det är enormt skönt, det låter mig känna saker på ett annat sätt. Jag har lämnat många tankar bakom mig och det låter mig fokusera på annat och jag känner mig inte lika osäker längre. Jag var aldrig osäker på att promenera med musk i öronen men jag ville hellre lyssna på någon som föreläste om något för att det hindrade mig från att fokusera helt på det jag tänkte på eller ältade för stunden.
Egentligen så har dagen känts bra, imorse kändes den lång och ikväll kändes den alltför kort. Näsblod, ont i tänderna av för mycket frukt och en alltför kort rast gjorde att det kändes som att kvällen passerade förbi mig utan att jag hade en chans att hejda den.
Mitt huvud börjar kännas tyngre, min kropp är trött och skriker hela tiden efter vila och mat (jag verkar alltid vara hungrig, suck) men delar av mig kan inte slappna av. Fingrarna skriver frenetiskt och fötterna pressar mot golvlisten i takt med musiken, det går inte att sitta stilla.
En perfekt breakbeat.
Oj, var ska jag börja. Tankeverksamheten tog fart så fort mötet tog slut.
Jag har just kommit från mitt första marknadsföringsmöte någonsin och jag var lite oroad innan jag steg in i lokalen eftersom jag hade en bild av ett blodigt möte med stränga repliker och elaka blickar vid minsta misstag. Det var inte alls så. Alls. Det var hur soft som helst, alla lyssnade på alla och det var precis som det alltid är, bara det att jag hade hypat det för mig själv så mycket.
Så. Nu är jag trött och jag tog ett enhälligt beslut med mig själv i bilen på väg hem att inte springa något idag. Detta för att jag fortfarande är sjuk men också för att klockan har blivit så jävla mycket. Klockan är 17:10 och jag har i princip just klivit innanför dörren. Jag har inte tid nog att återfå någon energi för att göra det ikväll, trots att dagen bara bestått av möten så är jag ändå så trött. Jag vet inte var det kommer ifrån men jag antar att det blir så när man blir vuxen och jag klassas tydligen som just det, vuxen.
Eftermiddagen har bara börjat.
Jag påbörjade eftermiddagen med att göra sallad till kvällens middag, så slipper jag äta pasta eller ris till min wok. Jag vet att det finns Bulgur, Quinoa, Cous-Cous, fullkornsbulgur, Cous-Cous med olika mycket fiber, Cous-Cous Tri-Colore, fullkornsquinoa, olika sorters ris, nudlar, olika sorters pasta, potatis i alla former och potatismos. Men jag vill inte ha det, jag vill ha sallad. Synd att kortet är så fult, bara.
Därefter fortsatte jag att klippa ur saker ur DN medans jag lyssnade på Mason, det var electro-eftermiddag idag. Det blev mycket politiskt, mycket med Obama men det är inte så konstigt. Jag tycker han verkar snäll och det är i princip det som tidningarna skrivit om som varit någorlunda intressant. Nej, jag bryr mig inte om att Håkan Hellström tycker synd om stockholmare.
Helt fel ordning.
Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de "häftigaste och coolaste bilarna". Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.
Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.
Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.
Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.
Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.
Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.
Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.
Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.
Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.
Att jag har haft ont i ryggen blir "det är ingen fara" fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen "det är okej" efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.