Idag ville jag hoppa över medicinerna.

Det här har varit en allmänt bra dag, tror jag. Jag har varit på ganska bra humör och har dessutom hunnit göra en massa privata saker som jag hade tänkt, som att tvångsköpa en ny iPod Shuffle eftersom min röda, underbara, dog imorse. Jag hade tänkt köpa en ny röd via Apples hemsida men jag har inte tid att vänta en vecka på en ny iPod så det fick bli en silvrig från Expert istället.

Dessutom ringde Mr Kirurg till mig idag eftersom mitt recept på Tramadol är på väg att ta slut och jag vill gärna fortsätta vara smärtfri, men det är alltid lika jobbigt. Jag tycker inte om att vara vek och jag tycker absolut inte om att be om tabletter som narkotikaklassade, för även om jag verkligen behöver dem för att bli av med min värk (Diklofenak, Voltaren, Alvedon osv är som sockerpiller för mig numera) så känns det ändå jobbigt. Jag oroar mig hela tiden för att de ska tro att jag är värsta junkien som bara vill bli hög.

Hur som helst så sitter jag och peppar inför att gå till iksu och springa, idag blir det inte två mil utan min vanliga sträcka på 1 – 1,2 mil. Jag är ganska bra på att springa, har jag kommit fram till. Det tog ungefär 94 minuter att springa två mil igår och då var det med lutning 1,5. Jag måste ha lutning eftersom mina steg blir för långa annars. Jag är inte bäst på att springa men jag är enormt uthållig och har bra kondition. Om jag inte hade gjort mitt vanliga nybörjarmisstag igår, vilket är att missa att gå på toaletten innan jag ska springa, så hade jag nog utan problem plockat 2.5 mil. Det får bli nästa gång.

Jag försöker att inte säga så mycket om hur långt jag springer och så, inte för att jag tycker att det är dåligt. Tvärtom, jag är hur nöjd som helst. Men jag vill inte väcka något väsen kring den jag egentligen är, eller rättare sagt, jag har enormt svårt att ta komplimanger från personer jag inte känner. Men jag kände mig ändå hyfsat nöjd när ett antal på jobbet fick reda på hur långt jag sprungit och på vilken tid. Fast, vänta nu. Det kanske är så att alla på jobbet är dödligt långsamma och har värdelös kondition, det är bara jag som är lite lite bättre? Fan.

Igår fortsatte jag läsa den nästan sövande boken om att vara “chef och ledare” och jag lyckades komma till en del som inte var särskilt sövande. Den var faktiskt ganska användbar. Det var ett kapital som behandlade hur en grupp förändras när nya människor tillkommer eller om folk hoppar av. Det har jag lärt mig förut, att man har vissa roller som man funnit efter en prövoperiod då man lärt känna varandra. Men jag har aldrig läst några definitioner på vilka sorters roller man kan hitta i en grupp, men det fanns det alltså i den här boken. Jag fann mig själv direkt och det kunde lika gärna ha varit jag själv som skrivit definitionen:

Innovatören/idésprutan

Personer i den här kategorin står för många bra förslag och har en förmåga att lösa komplexa problem, ibland på ett oortodoxt sätt. Dessa kreatörer kan tyckas sväva lite “ovanför” de andra medarbetarna och saknar ibland kontakt med dem och verkligheten, liksom deras idéer kan sakna verklighetsförankring.

De är ofta känsliga för kritik och beröm, samtidigt som de är något av oberoende ensamvargar.

Nu är det däremot inte dags att innovera något utan nu är det dags att byta om. Tata.

Okej, så här är det. Jag började på vägen hem från jobbet att irritera mig, först litegrann och efter en kort stund ganska mycket. Jag kom att tänka på alla människor som efter en mer eller mindre livsomvälvande upplevelse, känner att de måste predika. Jag förstår att människor som överlevt cancer eller ett krig vill tala om för sina medmänniskor att man bör uppskatta sitt liv men jag kan omöjligt ta råd från 15-åringar som vill berätta om hur mycket man ska uppskatta sitt liv bara för att de “har sett allt det mörka”, helst efter att det tagit slut med deras pojkvän som de varit ihop med i hela tre veckor. (en evighet när man är 15, antar jag)

Men grejjen är, jag orkar inte leva mitt liv till fullo varje dag. Det går bara inte. Jag måste ha dagar då jag ligger på soffan och hatar, dagar då jag bara försöker peppa mig inför att springa och spenderar tiden innan löpningen till att inte göra någonting eller bara dagar då jag hamnar i någon sorts lek med mig själv som handlar om att klicka sig vidare till olika artiklar på Wikipedia.

Jag vet inte hur gammal jag blir men jag vet heller inte om jag kommer dö innan någon annan (peppar peppar, ta i trä) så jag försöker att inte oroa mig så mycket och då faller det sig ganska naturligt att faktiskt leva sitt liv. Men inte på något krystat sätt där man ska se så många världsdelar man kan på två månader. Jag har ingen lust att leva ett liv i stress bara för att jag “kanske dör”. Gud, det känns ibland som att jag borde ha dåligt samvete för att jag spenderar vissa kvällar till att bara vila.

Jag orkar inte ha ett liv fyllt till bristningsgränsen med nya makalösa saker, då går jag sönder inuti. Men med det sagt (här kommer den obligatoriska försäkringen om att jag vill uppleva nya saker och inte vill missa att lära mig något nytt) så betyder inte det att jag inte vill uppleva nya saker eller att jag inte vill lära mig något nytt. För det vill jag.

Helst, med dig.

En timme kvar tills jag börjar igen, 11 – 22.30. Slitigt. Imorgon också. Man blir ganska trött i huvudet av såna pass men samtidigt är det ganska mysigt. Inte att vara trött i huvudet alltså men stämningen som inträffar efter 20-tiden. Barnfamiljerna har sedan länge gått, fjortisarna som panikhandlar chips har gått och pensionärerna är inte kvar.

Jag väntar på en kille som praktiskt taget bor granne med mig, han ska köpa en Xbox 360 jag lade upp på Blocket igår. Helt galet vad folk som bevakar Blocket egentligen, på en halvtimme så hade jag fått elva mail och under hela dagen igår så fick jag ungefär 60 mail, ett samtal och ett sms om den där stackars konsollen. Har inte folk annat för sig?

Det är lika bra att jag bryter här, mina tankar är lite svåra att fånga i ord idag märker jag. Dessutom så får jag så många underliga infall hela tiden.

Dagen började aningens förvirrat. När jag hade ätit min frukost så tänkte jag att jag inte skulle glömma att ta min medicin och det gjorde jag inte, jag kunde bara inte bestämma mig för om jag hade tagit min tablett eller inte. Hade jag inte gjort det och kommit till jobbet så hade jag kunnat ta den där men eftersom jag nu inte kunde vara helt säker på att jag hade tagit någon tablett så var det ju bara att vänta och se hur det blev.

Den huvudvärken som kom sen. Min kropp tyckte såklart att det var tråkigt att vara utan opiater och reagerade genom att ge mig den mest underliga huvudvärk någonsin. Den gjorde så ont men samtidigt var det en “lätt” huvudvärk som inte tyngde ner mig i sinnet, ett sinne som var oväntat glatt och lättsamt. Jag har varit på så enormt bra humör idag, konstigt nog. Jag hade inte väntat mig det efter igårkväll då jag var allt annat än munter och nöjd.

Jag känner även att jag skriver aningens förvirrat, meningarna kommer lite huller om buller och jag kan inte riktigt välja vilka bindeord jag ska använda. Kanske är det för att jag har haft huvudvärk och ont i ryggen hela kvällen, denna gång den där sortens huvudvärk som kan utvecklas till något dåligt. Eller så beror det på att jag tuggar tuggummi men helt har tappat rutinen för hur man tuggar tuggummi och därför tuggar upp en påse på max en halvtimme.

Redan när jag vaknde imorse så visste jag att det här inte kunde bli en sån otroligt dålig dag. Jag är fortfarande överlycklig över att ha fått en ny lägenhet och försöker leva på det så länge jag bara kan tills jag återvänder till den vanliga gråa och tråkiga vardagen, för det är verkligen vad som höjde min vecka som i övrigt varit ganska grå och stressande. Det var däremot inte bara därför jag vaknade nöjd utan jag vaknade med känslan av att vara ganska utsövd, jag var inte sugen på att sova mer utan ville kliva upp.

Jag kände förvisso en viss stress över att lördagen snart skulle vara slut men jag försökte skjuta bort det med hänvisning inom mig själv till att klockan bara var 09:00 och att det fanns mycket tid kvar att göra saker på. Men tiden har en förmåga att bara flyga iväg på helgerna.

Idag ska jag dock vara nyttig. Jag ska städa igen, jag ska sortera papper, sätta in fler urklipp i min pärm och förhoppningsvis även springa en mil. Jag sprang igår och ska springa imorgon så jag behöver egentligen inte men det skulle vara så skönt. Jag peppar mig för att springa två mil imorgon också, just nu känns det som att det inte bör vara några problem. På kvällen ska jag besöka Tommy för en session av tvspelande, förhoppningsvis är jag nog vaken för att orka vara kvar en stund. Jag har av strategiska skäl inte tagit någon Tradolan idag, så slipper jag bli så enormt trött på kvällen och slipper även den enorma ljuskänslighet som kommer.

För en gångs skull så är jag riktigt glad när jag skriver här. Jag brukar oftast skriva när jag har något som jag grubblar på eller bara mår sisådär, men nu är allting lugnt och fridfullt inuti.

Jag är egentligen alldelens för trött för att skriva men samtidigt är jag alldelens för glad för att inte göra det.

En del beror på en viss eufori från Tradolanen, det här var första dagen jag åt medicnen och arbetade samtidigt. Vilken enorm skillnad. Jag har inte varit smärtfri sen jag började. Men det mesta beror på att jag faktiskt har fått en ny lägenhet! JA! Med endast åtta månaders kötid så lyckades jag fixa (eller tjacka som alla coola småpojkar säger) en lägenhet byggd 2006.

Det är nog bara jag i hela världen som tycker det är ett kap att för samma hyra få 20m2 mindre yta att leva på. Om två månader får jag flytta in och det känns magiskt bra, jag vill börja packa ihop allting nu och flyttstäda. Jag höll faktiskt på att börja bara för några timmar sen då jag helt plötsligt insåg att det var flera månader kvar.

Det är nog allt jag orkar skriva nu, för jag är verkligen hur trött som helst. Jag antar att det är medicinen som gör sig påmind, för jag brukar inte vara trött på det här sättet.

Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.

Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.

Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.

Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.

Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med “vid behov” är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.

Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.

Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.

Totalt död var jag när jag vaknade, trots nästan sju timmars sömn. Sådär riktigt trött så att jag stapplade ut i vardagsrummet för att så fort som möjligt stänga av det enerverande alarmet. Jag orkade inte ens träna något igår, vilket naturligtsvis stör mig idag då iksu är stängt eftersom det är nyårsafton och ingen skulle väl vilja träna då.

Jag blir inte trött eller illamående efter jag ätit längre (tack medicin) men istället är jag väldigt trött på kvällarna och vill helst lägga mig vid åtta men tvingar mig själv att vara uppe, någon gräns måste det finnas.

Jag hade dessutom världens absolut vidrigaste dröm inatt, den var riktigt riktigt otrevlig och framför allt äcklig. Jag reagerade själv på att jag tyckte att den var äcklig, jag som sällan tar illa vid mig av sånt. Tacksamt nog var det en dröm och den bör vara glömd inom några timmar.

Vad som inte är glömt är att jag ska jobba idag och jag har absolut ingen lust.