Vår tid, din tid, min tid. Nutid.
Jag gjorde något oväntat idag. Jag bestämde mig för att sova efter middagen, på riktigt. Inte ligga i soffan och slötitta på tv tills man hamnar i något halvsovande stadie utan jag gick och la mig. Påklädd förvisso men ändå i sängen. Något som min mor aldrig skulle ha accepterat. Hennes stående kommentar var alltid "Ligger du?" med elakt uttal, som om det vore något fel att vara trött vid andra tidpunkter än på natten.
Vilket förvisso var lite lustigt eftersom hon alltid sov en stund på helgeftermiddagarna, men jag antar att det är skillnad på folk och folk för vissa. Tanken var hur som helst, med min lilla återhämtningsstund att jag skulle göra just det - återhämta mig. Redan från morgonen har jag varit otroligt trött och somnade kort efter att jag ätit frukost. Jag vet exakt vad det beror på men jag spelar dum, det fungerar bäst just nu.
När jag sov så drömde jag om min stora idol Dana Bergquist och att han skulle DJa med sin ständige vapendragare Andreas Hansson. I min dröm så skulle de börja spela 20:00 på kvällen och inte sluta förräns 07:00 dagen därpå, något som dels i drömmen fick mig att fundera över hur han skulle hålla sig vaken. Droger eller alkohol var det jag hade att välja på och i drömmen blev jag besviken av tanken på att Dana skulle dricka för att hålla sig vaken.
Därefter försökte jag gråta ut för min omgivning över att jag inte skulle kunna se Dana spela men ingen ville lyssna och jag blev i drömmen alldelens tårögd bara jag pratade om hela händelsen. Det var en skum dröm för även om det var det som var den stora historien som lyckades jag inkludera en gammal flickvän, jobbet, byte av pantmaskiner på jobbet, bilkörning och en massa annat.
Jag hoppas på lika intressanta drömmar den här natten. Kanske något om Ukraina den här gången?
Ge mig en minut av din tid.
Det är lite svårt att veta var jag ska börja, egentligen hade jag tänkt börja med att skriva om Dana Bergquist men jag spar det till sist och drar alla tråkiga och ganska ointressanta detaljer först.
Ätandet går bra. Jag har gått upp i vikt och ser inte längre ut som det värsta benranglet som finns, men det handlar så mycket om viljestyrka och ibland bara att tvinga sig själv. Det gäller att vara vaksam, jag kom på mig själv igår när jag stod och läste näringsdeklarationer för frusna bär. Då fick jag ta ett steg tillbaka och fråga mig själv vad jag egentligen höll på med, det är så invant och på något sätt så tryggt att man faller tillbaka, något jag inte har någon lust med. Men jag äter, kolossalt mycket jämfört med förut. Jag ska försöka sluta väga mina bananer framöver men det kommer nog att ta tid.
Jag har en helt enorm Dana-period just nu, det släpptes för några dagar sedan en ny livespelning med honom och han är så otrolig. Att DN (har jag för mig) myntade uttrycket "Dana house" när de ville beskriva hans musikstil, säger väl en hel del. Jag brukar kunna ha extrema Digweed-perioder men Danas musik är så mycket mer förlåtande. Den kan få mig glad och ledsen på samma gång, han kan spela låtar med vocals i utan att jag stänger av. Han är en av de få som faktiskt lyckas spela låtar med vocals i som jag tycker om.
Spelningen är, i vanlig Dana-kvalitet, lite mer än tre timmar lång och i mitten av den har jag hittat en låt som verkligen står ut. Låten är bara fem minuter lång men det känns som de viktigaste fem minutrarna man kan uppleva. Det känns som att jag vill visa hela världen, spela upp och säga "Se! Det HÄR är vad ni saknar i ert liv! Det HÄR är vad som beskriver allt ni känner!", men det kommer jag inte att göra. Det går inte, folk skulle tröttna efter den första minuten och då har inte ens kören börjat.
Are you gonna leave me now?
KONSUMERA. KONSTRUERA. KOMBINERA.
Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.
Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att "inte göra någonting" och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att "glänsa" eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.
Vad som är inplanerat är en "hej, nu skiter vi i det här ett tag"-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?
Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.
Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.
Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt - gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.
Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!
Per, sluta prata om dig själv i tredjeperson.
Min popcornkrydda har kommit! Jag har blivit helt frälst i popcornkrydda sedan jag köpt det på SF några gånger. Företaget Kernel Seasons i USA (såklart) är det som tillverkar dem men därifrån blev det ganska dyrt att köpa. För även om en förpackning bara kostade kring fem dollar så kostade frakten något på 24 dollar. Men tack vare ett företag vid namn Sundlings så kan man som privatperson köpa popcornkryddan till priset av 59:- per 80gs förpackning. Klart värt!
Jag köpte tre, en med smak av Cajun (ingen aning om vad det kan tänkas smaka), en som smakar BBQ samt den mest galna med smak av marshmallows och choklad. Jag har ingen aning om hur det är tänkt att jag ska kunna äta upp dem eftersom jag inte äter popcorn särskilt ofta men jag har på mig tills i mars nästa år. Dock är ju förpackningarna snygga, lite Ben & Jerry-känsla över dem, mer än en gång har jag funderat på att köpa alla bara för att kunna ha dem på en hylla..
Sluta samtala i tredjeperson, Per.
Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.
Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.
Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i "höhö, han har allt barnasinnet kvar han" alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.
Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.
Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.
Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.
När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.
Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och "mitt". Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.
Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än "my safe place". Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.
Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.
Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.
Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.
Jag måste springa imorgon.
Jag stör mig på två saker när det gäller reklam. Inte bara dessa två saker men just nu är det dessa två som jag blir smärtsamt påmind om gång på gång på gång.
1. Köttreklam.
Det är inte det att man gör reklam för kött som är själva problemet, det är upplägget. I diverse reklamblad, oavsett om det är ICA, COOP, Willys (varför skriver inte Willys med stora bokstäver?), Citygross eller vem som helst så visar man bilder på de produkter som erbjuds under veckan som går. Everything good so far. Men sen kommer bilden på fläskfilén eller oxfilén. Rå. På en skärbräda med på sin höjd en bifftomat och en dillkvist bredvid. Däremot verkar kyckling ofta vara tillagad, weird.
Inte ens när jag åt kött så tyckte jag att sån reklam var särskilt tilltalande. Vem köper kött efter att man sett ett stycke rått kött? Är det bara jag i hela världen som inte finner det särskilt estetiskt tilltalande? Jisses! Eller försöker reklammakarna bara vara konsekventa, om grönsakerna visas otillagade så ska även köttet visas otillagat? Men isåfall borde frukten visas skalad eftersom köttet inte visas med päls? Det stör mig att se ett kilo rått kött på en slaktarbänk i varje reklamblad, iallafall.
2. Tjatiga TV-reklamer (HEJ MARKOOLIO)
Jag förstår att företag som Dell och McDonalds vill nöööta in sitt budskap men det finns en gräns, när de passerar den så går det från att vara ett budskap man kommer ihåg och använder i vardagen till att bli något man hatar över allt annat. Just nu är mina två stora hatobjekt Dells jävla "Iii am greeeen tooodaaay"-reklam och McDonalds värdelösa äckel-Markoolio-reklam. Reklamerna för yoghurt och fil som är bra för magen, så att man inte bajsar ner sig i ett akut diarré-anfall, också värdiga en nominering.
Att smaka på känslorna tillsammans.
Bilden ovan är en av några få som jag sparat där det faktiskt finns människor med. Det är sällan jag sparar bilder innehållandes människor. Jag tror inte jag har mer än tio styckna. En av dem som jag sparat som jag dessutom använt i ett blogginlägg finns här, jag tycker den är fenomenalt vacker. Den bilden som finns i det här inlägget är en av många från en dansk fotograf som specialserat sig på kort med människor som alla har något gemensamt. I den här bilden så är det en stor andel som är poliser/vakter, i en annan bild håller alla något i sin högra hand eller så kanske alla har paraply. Detta på New Yorks gator, det krävs alltså lite planering. Hans site finns här, fast nu verkar den vara död.
Jag verkar ha gjort något bra i mitt liv trots allt, det här har också varit en otroligt bra dag. Solen har värmt mig fastän jag inte brukar tycka om sol, jag har pratat om saker som jag inte brukar vilja erkänna och jag har kramats och hållt handen. Åh, så bra.
Om några timmar är auktionen för min spelsite slut, jag säljer pixeldave.se som jag skapade under 2007 då jag låg hemma och var sjukskriven. Jag brukade skriva för en site som hette spelforum.nu men tröttnade för att de dels blev uppköpta av ett stort och värdelöst företag men också för att plattformen som användes för spelforum.nu var så föråldrad att man inte ens kunde infoga ett filmklipp. Just nu är budgivningen uppe i hela enorma (ironi) 700:- men det känns bättre det än att jag låter den dö på grund av tidsbrist. Det ockuperar nämligen mellan en och tre timmar per dag att söka reda på nyhetsartiklar, tid som jag inte har just nu.
Jag har ätit upp min sallad och ätit massor av bananer, det känns som att min mage kommer att explodera vilken sekund som helst. Förhoppningsvis går det ner sig lite så att jag kan springa igen, jag känner mig ganska otillfredställd på den punkten. Andra punkter som är otillfredställda är:
- Plocka blåbärs-punkten
- Åka till IKEA-punkten
- Åka bort över en helg bara för att det är bra-punkten
- Se på House-punkten
Utan att skryta så kan jag även meddela att jag antagligen är den segaste som finns i världen på att packa inför flytten.
Jag räknar dagarna.
Det känns som att något är fel. Jag är så ohyggligt trött och var det även igår. Igår när jag skulle traska iväg och hämta bilen på Maxi så kändes det som att jag inte skulle orka gå hela vägen, jag gick långsammare och långsammare. Idag är ungefär likadan, jag la mig i soffan direkt efter jag ätit frukost och somnade där. Fredagen var förvisso riktigt påfrestande men det känns ändå som att två dagar är en lång tid för återhämtning.
Hur som helst så hoppas jag att min kropp lyder mig nu när den fått sin vila för jag måste fortsätta packa ihop saker och träna. Jag lär inte klara två mil idag men en mil ska inte vara något problem. (ta i trä) Jag har börjat komma ihåg väldigt många drömmar, eller rättare sagt så kommer jag ihåg att jag drömt något och kan minnas en övergripande känsla från drömmen men jag kommer inte ihåg särskilt många detaljer. Förut så brukade jag inte komma ihåg att jag hade drömt något i huvudtaget.
Men jag hade nog gärna sluppit för jag drömmer mestdels mardrömmar just nu. Igårkväll var inget undantag utan jag drömde att någon satt på min bröstkorg och tyngde ner mig så jag kunde inte resa mig upp från soffan. Det jobbigaste är att jag alltid är vaken när jag drömmer sånt, jag är precis i mellanlandet mellan vaket tillstånd och sömn. Det gör drömmarna så mycket mer otrevliga att vara med om. När jag väl kunde sätta mig upp så försökte jag lägga mig bekvämt i en annan ställning men drömmen började om. Så fortsatte det i ungefär en timme tills jag helt bytte plats i soffan, då kunde jag sova, konstigt nog.
Gud, vilket dåligt inlägg det här blev. Det blir så ibland då jag har en mängd känslor och intryck att sortera som jag behöver skriva ner men inte kan skriva så mycket om.
Chips Kiesby, en gång för alla.
Det här inlägget från DN är så skumt.
DN skriver om ett test av olika chipssorter och tipsar om vilken chipssort man ska välja för att få i sig "minst mängd onyttigt fett". Det låter som en total motsägelse i mitt huvud. Chips innehåller så enormt mycket fett som det är och äter man såna mängder att man faktiskt försöker hitta en chipssort som är "hälsosammare" så tror jag att man bör fundera på att bryta sina kostvanor istället. Det är som människorna som när de ska köpa fryst pizza köper en fryst fullkornspizza, för att vara "lite nyttigare".
Jag antar att jag kanske är lite blåögd eftersom jag inte äter chips eller liknande men det känns ändå som att sila mygg och svälja kameler. Men visst, det finns olika sorters fett och man ska undvika mättat fett men, kom igen. Jag köper det inte. Om det fanns något intresse för människor att äta sundare men ändå äta chips, så skulle fler köpa lightchips, men det finns inget större intresse för såna produkter.
Det känns som att man börjar i fel ordning. Det är som att köpa lightläsk när man beställer en plusmeny med större pommes för att man tycker att "det jämnar ut sig i längden", vilket det inte gör. Nu säger inte jag att jag lever ett perfekt liv men jag tycker att om man äter såna mängder chips så att man börjat oroa sig för mängden fett man får i sig, då är det inte chipsen som är det största problemet.