Jag har varit duktig idag. Det är vad jag antar iallafall, människor ikring mig skulle nog benämna det så. Jag har tvättat, diskat, städat hela lägenheten och handskrubbat badrumsgolvet för att få bort både hår och gegg som inte försvinner när man skurar men främst för att få bort kattsanden.

Men mest känner jag mig bara tom, ledsen och fylld av den där saknaden som förvirrar mig. Saknaden efter saker som på kortet ovan, vad är det jag saknar? Jag vet inte. Kanske kan platser likt de ovan ge mig ett eller annat tips till vad det är som jag behöver göra eller uppleva för att mitt liv ska vända från den svarta skalan till den färgglada och meningsfulla.

Ibland när jag går runt i affärer så tar jag av mig hörlurarna för att höra vad alla pratar om och jag har en tävling med mig själv i hur många samtalsämnen jag kan förutsäga.

“Det är kallt ute idag -> ja och moddigt, inte alls tö som man kunde tro -> men de lovar varmare väder till veckan -> ja då smälter det och sen fryser det väl på igen så det blir glashalt -> ja och kommunen sandar aldrig som de borde, vet du att de inte sandar storgatan alls? “

Förutom specifika detaljer såsom namn så är det oftast ganska enkelt. Är man två och hittar några som pratar så blir det roligare. Då kan man försöka lista ut hur deras liv är, hur deras kväll är, hur deras date är eller liknande. Hör man dem inte utan bara ser dem så hittar man på ett liv åt dem. Fantasier alltså. Muntert, det jag är bra på är fantasier.

Så ska vi se hur det här inlägget ter sig, i takt med att jag blivit allt sämre på att skriva något i huvudtaget så har antalet ämnen begränsats automatiskt. Kring vecka 19 så åker jag och Frida till Ukraina, det är till 99% spikat. Det känns underbart inuti. Ukraina, Pripyat – en lång dröm som ska uppfyllas. Jag vet inte när jag genomförde något jag drömt om sist, jag dagdrömmer om så pass orealistiska saker så det är inte helt möjligt att kunna bli bäst på fotboll eller att vara den som alla respekterar.

I torsdags hade jag ett samtal som tärde lite på mitt självförsvar. Frågor som haglade mot mig i stil med “Hur kan jag stötta dig?” och “Vi verkar ha talat olika språk” när det inte funnits något att stötta utan bara saknad på tillit och ingen konversation eftersom det bara handlat om stenåldersregler som ska följas. Stenåldersregler är bra på ett sätt – som att man inte ska slå ihjäl folk bara för att man har en dålig dag men jag vrider och vänder på allt för att kunna motivera mig själv till att verkligen tro på det och kunna förmedla allt på ett trovärdigt sätt.

Det är svårt det där med att förlita sig på andras omdömen när det verkar som att man kan peta hål på deras argument genom att säga två ord: “Varför det?”

Inte för att jag lever i någon sorts perfekt värld där allting är exemplariskt och uttänkt men jag har principer jag håller mig till som är väl underbyggda, jag har ett ramverk av moral och en känsla för rätt och fel. Dock har jag en viss egenhet. Jag kan vara precis vem som helst. Medans många springer omkring i sina liv och är den de formats till utan att göra alltför stora förändringar i sin personlighet så är jag allt och alla – hela tiden.

Endast de människor som jag låter känna mig andas jag ut hos, annars adapterar jag mig snabbt efter omgivningar för att se till att passa in och få ut det jag behöver eller eftersträvar. På jobbet var de första månaderna då jag träffade säljare som ville att jag skulle köpa in deras prylar mer en studie i personkemi och hur jag bör uppträda för att få som jag vill – inte som de vill. Jag har inget intresse i att kamma någon medhårs av vänlighet utan isåfall för att jag vet – fem steg framåt – att jag behöver något senare.

Det kanske låter hemskt. Som att jag är en människa som lever på att slugt försöka få människor att göra saker de inte hade tänkt men en sådan tanke baserar sig nog på rädsla för att bli utnyttjad. Jag utnyttjar inte människor. Jag är inte elak. Jag är inte någon som bara gör saker för att någon för evigt ska bli skyldig. I de flesta fall tänker jag alltid att det är jag som ska ställa upp. Visst är det konstigt, hur man delar in människor och relationer? Arbetsmässiga relationer kan ha tusen olika nyanser för mig och jag katelogiserar och arkiverar frenetiskt medans dagarna flyter på.

Privata relationer likaså, var har jag dig? Vem är du? Hur ska jag vara? Kan jag vara mig själv? Vad vågar jag berätta? Mitt bagage är tungt att bära på, kan du hjälpa mig eller ska jag ta omtag runt min säck av minnen och dåliga upplevelser?

I slutändan så handlar det nog bara om överlevnad. Privat och professionell, jag vill bara ta mig en dag i taget framåt och se att det finns en djupare mening i det jag tillför. Därför blir jag galen när någon säger att “vi gör så här för att vi alltid har gjort så”, det är som att idiotförklara sig själv och hela sin omgivning. Det finns en anledning till varför saker förändras – det är för att man måste gå framåt. Att stanna upp är att ge upp och i takt med att mina dagar går från total uppgivelse inuti till hopp om framtiden så vill jag iallafall kunna förlita mig om att omvärlden vill något mer.

Så att allting inte är förgäves.

Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Okej, vad är det med folk och parkeringsplatser? Varför finns det såna überCPn som inte kan acceptera att de måste parkera 20 meter längre bort? Nej, istället kan de stå och vänta med motorn på i tio minuter på att en plats ska bli ledig eller så kör de fram och tillbaka, gång efter gång, i hopp om att en plats skulle ha blivit ledig. Naturligtsvis en plats som är närmast hissen i parkeringshuset, för de orkar naturligtsvis inte gå i trapporna.

Jag har spenderat en och en halv timme i stan med ärenden som totalt tog ungefär en kvart att genomföra. Den övriga tiden spenderade jag främst till att sitta inne på Swedbank och vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Men det finns alltid intressanta människor inne på banken, i det här fallet då Swedbank. Jag såg två intressanta personligheter idag, jag vill inte bli deras vän men det var intressant att sitta och observera dem utan att de var medvetna om det.

Människa nummer ett var en ung kille som jag satte mig bredvid när jag kom in. Han hade väntat ganska länge och fick betjäning bara några minuter efter jag kommit. Dock kunde jag inte sluta fundera på vad han egentligen gjorde där. När han gick till banktjänstemannen så bar han en 2liters kastrull i ena handen, den såg ganska sliten ut men ändå inte som något man samlar på. Ni vet, såna där kastruller som folk hänger upp på väggarna, som tydligen ska vara speciella.

Den såg ut som om den var massproducerad så han lär inte ha gjort den själv, så varför tog han med den på banken? Det var inget samlarföremål, han hade inte tillverkat den själv och han bar ingenting i den. Eh?

Människa nummer två var en äldre dam som tålmodigt satt bredvid en man som läste Expressen. När han var färdig med Expressen och skulle läsa sportbilagan så bad hon att få låna hans tidning och det var då jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar. När hon läste så tuggade hon frenetiskt tuggummi med stora tuggor, ungefär som att hon försökte tugga sönder en stor bit bröd men eftersom det var ett tuggummi så var hennes försök ganska fruktlöst.

När hon inte tuggade käkarna ur led så verkade hon upprepa vissa ord med munnen men med väldigt låg röst så jag kunde inte riktigt höra vad hon sa, men det var enormt intressant för hon verkade välja ord som inte alls passade. Det var inte kraftuttryck, det var inte stora ord som “miljoner” eller “finanskris” och det var heller inga namn. Jag är förvisso ingen expert på att läsa läppar men det var bara en gång jag kunde utläsa “fan”, alla andra gånger var det som att hon sade “men” och “det” för sig själv. Weird.

Hur som helst, min kropp är trött och min själ väntar på nästa vecka. Jag har återhämtat mig från söndagens totala misär. Det var igår som jag insåg varför jag var så enormt deprimerad och ångestfylld på söndagen. Jag hade inte tagit någon tradolan alls och på kvällen så hade hela depån av opiater tömts och min kropp reagerade på det, avgiftning deluxe. På kvällen hade jag sån enorm dödsångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen och natten spenderades till att svetta ner hela mig och delar av lägenheten. Mysigt.

Dagens rubrik har varierat mellan:

“30 minuter och sen var jag ointressant”
“Utan möjlighet till återhämtning”
“Vem är det som jagar nu?”
“Den där totala känslan av kontroll”

Nåja, jag ska gå och packa upp kläder, ett nytt tangentbord samt en ny Macbook. Eller så går jag och vilar en stund, jag får se vad ödet väljer åt mig.

Oj, jag är ledsen. För att jag inte skrivit på länge. Det känns iallafall som en evighet, just nu defineras alltså evighet som två dagar. Det har varit två dagar fyllda av arbete och saker att lära sig, intryck att ta in och sena kvällar. Två sena kvällar, det kanske inte låter som mycket men att stiga upp fem på morgonen och komma hem vid halv tio på kvällen är slitigt. Att sen kliva upp och börja jobba nio på morgonen och komma hem halv elva på kvällen, gör det ändå lite mera slitigt.

Men det är ingen fara, det är inget återkommande tema och jag känner att jag har fått ut något av det. Jag känner mig inspirerad och sugen på att skapa nya saker, förbättra och förändra. Alla såna fina ord, fast jag brukar se till att iallafall försöka ta mig ett steg längre hela tiden, även om det är skitjobbigt och motigt. Om jag inte når framgång så når jag iallafall ett nederlag som jag brukar kunna älta sönder och till slut lära mig något av. Eller så ältar jag bara, det beror lite på.

Jag stör mig på människor som inte kan ta sig för saker. Eller som inte vill för att de inte vågar men samtidigt ser till att försöka sabotera lite för andra också så att alla ska se lika dåliga ut och inte bara fegisarna som inte kan stå för sina åsikter eller som är för stolta för att acceptera en hjälpande hand. Eller människor som helt enkelt försöker tygla min entusiasm för något, såna som inte känner att de är lika hyperaktiva som Mr Jump-Around men som inte orkar hänga på eller låta mig göra min grej, utan hellre försöker tämja min energi.

Det är svårt att pussla ihop känslorna ikväll känner jag. Jag är trött och kanske är det tröttheten som stjälper mig. Kanske är det min oregelbundna hjärtrytm eller så kanske jag bara vill hitta på något? Blä, jag har ingen lust med Sverige just nu! Alls!

Ovan kan man se ett klipp med Dana Bergquist som spelar på klubben Space i Miami. Det är en enormt bra remix av The Prodigys låt No Good. (rättare sagt en annan låt med Prodigys acapella) Jag har bara hört den i det klippet samt i en fem timmar lång spelning, så de gånger jag inte har tillgång till spelningen så brukar jag öppna klippet på YouTube och låta det spela i bakgrunden, mycket behändigt och dessutom bra när man bestämmer sig för att skriva längre blogginlägg. Då kan besökaren lyssna på det som man själv lyssnade på när man skrev!

I duschen började jag fundera, jag gör ofta det när jag duschar. Det slog mig hur opepp jag kände mig, på bara några sekunder så hade jag tappat all lust till att göra någonting någonsin och jag ville bara lägga mig eller sätta mig och låta tiden passera. Det blir så ibland när jag blir varse om hur fel jag ibland kan känna mig, hur det känns att jag inte passar in eller hur jag aldrig kommer att vilja anpassa mig. Alternativt, eh? Suck.

Jag blir så trött på hur många som går runt med dubbla agendor, med saker de gör och meningar de säger, utan att egentligen stå för dem eller ens vilja göra vad de gör. Det är då jag inser att jag också kan vara en sån, som säger saker för att passa in eller gör saker bara för att alla andra gör det. I mitt fall för att undvika snack men varför andra gör vad de gör vet jag inte, kanske njuter de av att leva dubbelliv. Jag lider.

Kanske beror det på osäkerhet och ovilja att tro på sig själv. Alla människor är osäkra och inte särskilt sällan heller, men desto mer sällan vill man erkänna att man kanske inte riktigt är säker på sig själv, att man inte vet var man har sig själv eller att man inte vet om man valt rätt väg att gå. Alla är osäkra. Jag med. Väldigt.

Jag antar att det skulle hjälpa i ett sånt här fall att ha en tro att luta sig tillbaka mot, något att förlita sig på som inte handlar om en själv. En person eller ett väsen som man innerligt hoppas ska lyssna. Jag har ingen tro men jag orkar inte hålla på och på ett något fjortsiaktigt sätt säga att jag är agnostiker eller ateist, jag har inte tid med sånt. Istället förlitar jag mig på mig själv, vilket naturligtsvis är en berg-och-dalbana utan dess like. (Don’t need no one)

Kanske måste jag bara lära mig hur jag ska hantera mig själv och hur jag ska utnyttja de tillfällen i vardagen som ges för att på mitt sätt bidra, smälta in, som det också kan kallas. Jag har inte kommit så långt, än.

Jag tror jag har magrat lite på överkroppen. Suck. Alltid på överdelen. Jag borde se över det där.