Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Utbildningen slutade idag 19:10 och tur var nog det, alla var lämpligt övertrötta. Men det blev en skön och gemytlig stämning till slut, alla släppte lite på hämningarna. Jag hade direkt från början tänkt säga så lite som möjligt för att ge andra en möjlighet att få prata, eftersom det ofta har känts som att det varit jag och tre andra som pratat. Av totalt 14 personer. Inte särskilt bra utdelning alltså. Men det blev inte mer snack för det så jag får se hur jag gör imorgon, jag fick verkligen kontrollera mig själv för vissa saker krävde en åsikt, jag kände det. Eller så var det bara jag som kände det, kanske därför alla var tysta.

Det intressantaste var dock det vi gjorde på slutet. Då var det dags för en mindre feedbackövning där alla skulle ge fem personer positiv eller negativ feedback genom att man skrev ned ett ord som man tyckte utmärkte personen, därefter gav man lappen till personerna i fråga och därefter fick man förklara vad man menade inför hela gruppen. Jag fick orden glädjespridare, pratglad, effektiv, snabbtänkt och ledsen. Det sista intresserade mig, jag visste direkt vem som hade gett mig den lappen och ville veta mer.

Dock valde jag inte att få ordet ledsen motiverat för mig eftersom det kändes alltför privat att ta det framför hela gruppen, så jag valde snabbtänkt istället. Men jag vet vem som gett mig lappen och nu har jag ändå mer respekt för honom. Han och jag är ganska tighta fastän vi inte jobbar på samma avdelning eller pratar särskilt mycket. Han är en äldre man med tonvis av erfarenhet men ändå så lyckas vi hela tiden ha liknande åsikter och samma inställning: jobbet ska göras.

Han tog upp mig på sitt kontor i somras för att bara prata om hur han hade det och att han tyckte om mig som människa, det var en konstig upplevelse men otroligt givande. Jag hade redan innan en enorm respekt för honom och det var skönt att ha ett sånt utbyte med honom. När jag fick lappen med ordet “ledsen” på så insåg jag att han är en av de som ser genom min fasad. Vilket jag faktiskt inte såg som hotande. Alla har en fasad för andra, vissa är bättre än andra och jag strävar oftast efter att ha närmast total kontroll över hur jag uppfattas.

Jag ville fråga honom hur han hade uppfattat mig som ledsen, dels för att jag ville berätta för honom att jag var glad av att han hade lagt märke till det men också för att få veta vad det var som avslöjade mig. För att, underligt nog, kunna få min fasad lite mera perfekt. Jag vet inte varför, det känns knäppt. Eller jo, jag vet precis varför men det kändes som en bra sak att skriva att jag inte visste. Perfekt för att då slipper jag vara med om att personer som jag inte vill ska lägga sig i, upptäcker något.

När jag väl öppnade munnen på utbildningen så blev jag lite förvånad över hur mycket jag är villig att erkänna för folk att jag studerar min omgivning, eller så kanske de inte lägger märke till det på samma sätt. Eller så vill de inte berätta. Det är otroligt intressant att studera människor och hur de reagerar på sin omgivning, dels för att lära sig mer men också för att se om man kan förutspå vad de kommer att göra härnäst. Jag är ingen som står och stirrar på människor eller som bara kan fokusera på en enda sak men jag skulle nog tro att jag är ganska vaksam på vad som sker runt mig.

Saker man ser i ögonvrån, saker man hör medans man gör något annat eller personer som gör saker på ett visst sätt. Sånt funderar jag över, av ren nyfikenhet. Jag finner det betydligt mer givande att studera omgivningen och hur den utvecklas runt mig än att 06-15 tänka på fotboll och vad jag ska äta till middag. En grov generalisering förvisso men ni fattar vinken. Det var också idag som det cementerades ytterliggare att det finns så otroligt många ledartyper och att jag verkligen vill lära mig av alla för att se hur jag kan bli bättre och duktigare.

Fast just nu vill jag inte lära mig något, nu vill jag lägga mig och vila bort huvudvärken som attackerat mig hela dagen.

Jag har tänkt ganska mycket på min mamma idag. Alla tankar känns konstiga, distanta och som att de skadar mig.