I veckan avled Steve Jobs och som en arbetskamrat sa, det är rörande på något konstigt sätt.

Jag skriver aldrig om såna här händelser i vanliga fall, jag minns den 11e September 2001 då planen kraschade in i World Trade Center. Det var på den tiden då Lunarstorm fortfarande var i ropet och alla uppdaterade sina dagböcker med rubriker som “RIP WTC” eller “Terroristerna har slagit till!”, jag skrev inget fastän jag kände lika mycket som alla andra. Jag är inte sån, bara. Jag suger upp allting för mig själv, får fortfarande en stor känsla av obehag varje gång jag ser bilder eller filmklipp därifrån samtidigt som jag för alltid vill minnas svåra händelser som förändrat världen.

Därav kanske min fascination för Pripyat och Tjernobyl kommer, precis som att jag är väldigt intresserad av nazisterna och varför de gjorde som de gjorde. Men som sagt så skriver jag aldrig om saker som händer på ett sånt ingående sätt som andra skribenter gör, med rubriker som avslöjar allting, om jag ens skriver något.

Men det är här det skiljer sig från andra gånger. Nu gäller det Steve Jobs. Han blev 56 år och dog i sviterna av en lång kamp mot cancer. Känslan är konstig, inte saknad eftersom jag inte kände honom så men en konstig tomhet. Han inspirerade så många i världen, däribland mig, till att förändra och förbättra min livsstil.

Read the rest of this entry »

Hela min dag har varit kaosartaat meningslös. Svår att hantera, jag har varit paralyserad av mina egna tankar utan att kunna motverka dem.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Jag har varit duktig idag. Det är vad jag antar iallafall, människor ikring mig skulle nog benämna det så. Jag har tvättat, diskat, städat hela lägenheten och handskrubbat badrumsgolvet för att få bort både hår och gegg som inte försvinner när man skurar men främst för att få bort kattsanden.

Men mest känner jag mig bara tom, ledsen och fylld av den där saknaden som förvirrar mig. Saknaden efter saker som på kortet ovan, vad är det jag saknar? Jag vet inte. Kanske kan platser likt de ovan ge mig ett eller annat tips till vad det är som jag behöver göra eller uppleva för att mitt liv ska vända från den svarta skalan till den färgglada och meningsfulla.

Ibland när jag går runt i affärer så tar jag av mig hörlurarna för att höra vad alla pratar om och jag har en tävling med mig själv i hur många samtalsämnen jag kan förutsäga.

“Det är kallt ute idag -> ja och moddigt, inte alls tö som man kunde tro -> men de lovar varmare väder till veckan -> ja då smälter det och sen fryser det väl på igen så det blir glashalt -> ja och kommunen sandar aldrig som de borde, vet du att de inte sandar storgatan alls? “

Förutom specifika detaljer såsom namn så är det oftast ganska enkelt. Är man två och hittar några som pratar så blir det roligare. Då kan man försöka lista ut hur deras liv är, hur deras kväll är, hur deras date är eller liknande. Hör man dem inte utan bara ser dem så hittar man på ett liv åt dem. Fantasier alltså. Muntert, det jag är bra på är fantasier.

Jag minns när min morfar frågade mig “Garanter, vad är det? Garanter, vad är det egentligen för något, Per?”

Jag minns det sista min mormor sa till mig i somras. Hon sa “Vad lång du blivit, Per!”

Saknad är något jag ständigt har, jag önskar mig alltid bort till alternativa världar eller dagar utan problem. Förlåt om jag klagar, jag vet att det finns folk som fryser ihjäl eller som genomgår en svår skildsmässa men det här är mitt lilla ventilhål där jag förhoppningsvis kan andas i korta stötar. Höstdepressionen har inte ens passerat och jag oroar mig redan för den kommande vårdepressionen. Jag tycker om regn för det känns som att jag får ett inre lugn, som att jag tvättas ren för en stund.

Jag vill be alla om förlåtelse medans jag tänker på mitt farväl, när hur och var återstår att se men tankarna pockar på allt oftare. Igen. Förlåt. Jag menade inget illa, jag vill inte vara någon till besvär. Jag önskar egentligen ingen något ont det är bara så att jag måste uttrycka min egna smärta på något sätt och det yttrar sig ofta i tankar om andra. Förlåt.

Förlåt för hur jag är, jag önskar varje dag att jag kunde ändra på allting men vissa streck går inte att sudda. Inte ens måla över, de syns igenom ändå.

Det var ett tag sedan nu, det var väldigt längesen faktiskt. Jag har saknat tid och när jag väl haft tid så har jag inte haft någon energi. Om man ska försöka sig på någon fånig sorts astrologisk liknelse så antar jag att jag verkligen är en våg (jag är född den sjätte oktober så jag är faktiskt våg på rikt), jag försöker finna den där jämvikten men alltför ofta så går det överstyr inombords. Jag deppar ihop inuti eller så är jag överlycklig. Labil kanske folk skulle kalla mig bakom min rygg, eller bara osäker?

Igår fick jag höra från en arbetskollega att två personer sagt till henne att jag var en bra chef, jag blev helt tagen. Det hade jag helt uteslutit att jag kunde vara. Ibland känns det som att mitt jobb blivit min största fiende för oavsett vad jag gör så höjs kraven mer och mer på mig utan att jag får någon feedback för det. Det är iallafall så det känns. Fast oftast känns det bara som att jag är min egna största fiende.

Jag lyckades iallafall fylla 30 år. I vintras var jag övertygad om att jag inte skulle nå 30 år, jag mådde inte alls bra då. Inget har väl egentligen löst sig permanent utan jag har funnit stöd i den människan som jag också delar min kärlek med. Det plus att tiden helt enkelt gått, promenerat, passerat obemärkt. Precis som jag brukar vilja göra när jag fyller år, jag och min käresta firade min födelsedag genom att gå på ett litet event där en designbyrå pratade om design av återvunnet material, vilket var intressant även om de kanske var mer intresserade av att sälja in sig och jag var mer intresserad av att diskutera, men det är ju inte deras fel att jag är pratig av mig precis.

Det är snart dags att bege sig iväg på möte. Idag är inte mötet en timme som det brukar vara utan nu börjar mina möten som ska vara i två timmar, två timmar är en lång tid och jag är väldigt oroad att jag inte kommer orka fokusera. Jag är rädd att jag inte kommer kunna skärpa mig och disciplinera mig. Disciplinera mig för att klara av en uppgift.. det är sjukt. Det är inte en uppgift det handlar om, det handlar om utveckling men jag verkar inte fatta det.

Förra veckan åkte jag på min första begravning någonsin, efter min mormor. En månad kvar tills att hon skulle fylla 90 år. Jag saknar henne. Jag tyckte så mycket om henne. Jag tycker om arvslagen också, då märker man vilka som verkligen tyckte om en människa och vilka som egentligen tror att de blir lyckligare av pengar. I min familj verkar jag vara den enda som tyckte om henne nog mycket för att inte bry mig om kapital, fastän resurserna var stora.

Ofta känns det som att mitt sinne sitter i fel kropp, som att det måste finnas någon annan där ute som också är lika förvirrad av omgivningarna. Jag vill träffa honom, eller henne. Tänk om man kunde byta, eller bli vänner iallafall. Alla går runt och tjatar om pengar medans det är ett nödvändigt ont, alla tjatar om politik och att man ska engagera sig i varenda liten sakfråga när jag bara vill hitta en filt som är större än 160x130cm (nu har jag äntligen lyckats). Medmänniskor som vill att man ska följa traditioner som jag kanske lärt mig men valt bort för att de inte passat mitt liv, omgivningen tittar frågande på när jag svarar att jag inte firar högtider som andra eftersom det känns så krystat.

Naturligtsvis har motivationen flera svar och det är självklart att jag kan fira högtider med andra, men det känns inte på samma sätt i mig som det verkar göra för alla andra. Det känns inte alls. Det är ganska ofta jag hör människor prata om hur meningslöst det känns att fira nyår och motivera det med att “det har ju bara blivit ett måste”, ta tillfället i akt och gör något eget av nyåret. Alla andra firar, alla andra är glada – gör en egen nyårsrutin vetja. Åk bort, bjud in människor och gör saker ni aldrig gjort. Vad vet jag.

Jag måste gå men jag lever även om jag lite för ofta känner mig död inuti.

Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva, jag vet bara inte hr jag ska skriva det. Hela mitt liv känns som en ångestfylld resa som jag motvilligt kämpar mig igenom.

Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

HEJ.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Det går inte att beskriva och det går inte att visa, egentligen vill jag att du ska känna allting. Ta din hand och sätt den mot mitt bröst, känn hur min ansträngda andning förmedlar desperation och uppgivenhet i ett. Nästan som en fas av olja och vatten lever mitt inre sitt eget liv.

Det är en sån dag, idag. En sån dag då jag desperat försöker finna en väg ut ur den grop jag grävt åt mig själv, en dag då jag vill bryta med alla och gå vidare. Vidare till vad? Gå? Hur? Rymma, springa, ge mig av, inte se tillbaka. Vad finns det att se tillbaka mot? I min enfald önskar jag att jag ska kunna se tillbaka på människor som sträcker sig efter mig. I själva verket är det så att människor jäktar från mig medans jag sträcker mig efter dem.

Min middag består av en avokado, jag har redan ätit så mycket bröd och kaffe på jobbet. På lunchen petade jag i min så kallade lunchlåda. Jag åt minimajsen och vattenkastanjerna, därefter blev jag illamående och distant. Jag märkte hur jag fastnade med blicken och antog att det var dags att göra något annat. Det är väl lika bra att fastna med blicken i en bunt papper med siffror så att jag får något gjort än att jag stirrar på konstläder i 20 minuter.

Idag känns det svårt och meningslöst. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det på något annat sätt. Det sista någon sagt till mig idag var “Per, du ser ledsen ut.” och det stämde såklart men vad skulle jag göra? Helst av allt ville jag att hon skulle krama mig och säga “Kan du inte berätta varför, berätta en liten detalj så kan vi sätta oss och låta det andra komma ut?” men det gick såklart inte.

Ibland är det bara en sån dag då varken jag kan eller vill räcka till.