Jag gjorde något oväntat idag. Jag bestämde mig för att sova efter middagen, på riktigt. Inte ligga i soffan och slötitta på tv tills man hamnar i något halvsovande stadie utan jag gick och la mig. Påklädd förvisso men ändå i sängen. Något som min mor aldrig skulle ha accepterat. Hennes stående kommentar var alltid “Ligger du?” med elakt uttal, som om det vore något fel att vara trött vid andra tidpunkter än på natten.

Vilket förvisso var lite lustigt eftersom hon alltid sov en stund på helgeftermiddagarna, men jag antar att det är skillnad på folk och folk för vissa. Tanken var hur som helst, med min lilla återhämtningsstund att jag skulle göra just det – återhämta mig. Redan från morgonen har jag varit otroligt trött och somnade kort efter att jag ätit frukost. Jag vet exakt vad det beror på men jag spelar dum, det fungerar bäst just nu.

När jag sov så drömde jag om min stora idol Dana Bergquist och att han skulle DJa med sin ständige vapendragare Andreas Hansson. I min dröm så skulle de börja spela 20:00 på kvällen och inte sluta förräns 07:00 dagen därpå, något som dels i drömmen fick mig att fundera över hur han skulle hålla sig vaken. Droger eller alkohol var det jag hade att välja på och i drömmen blev jag besviken av tanken på att Dana skulle dricka för att hålla sig vaken.

Därefter försökte jag gråta ut för min omgivning över att jag inte skulle kunna se Dana spela men ingen ville lyssna och jag blev i drömmen alldelens tårögd bara jag pratade om hela händelsen. Det var en skum dröm för även om det var det som var den stora historien som lyckades jag inkludera en gammal flickvän, jobbet, byte av pantmaskiner på jobbet, bilkörning och en massa annat.

Jag hoppas på lika intressanta drömmar den här natten. Kanske något om Ukraina den här gången?

Den där lätta känslan av psykisk utmattning, den där kvällsdepressionen. Kvällsdepression kan vara fel ord men jag finner inget annat just nu, det är lika delar sentimentalitet och ångest blandat under eftermiddagen. Att vara deprimerad på kvällen är lite som att njuta av en smak, kanske som att smaka av ett gott vin? Eftersom jag är tämligen obevandrad inom vindrickande så kan jag bara gissa men stundtals kan jag vara ganska bra på det, att gissa alltså.

Jag vet inte hur andra känner, de flesta kanske springer omkring och tycker att det är jättejobbigt att vara kvällsdeppig? Det kanske är en obekant känsla för vissa. För mig är den mycket bekant och utstuderad, jag vet precis vad jag får ut av den. Jag tycker såklart inte om att må dåligt men det är inte ett sånt stadie, det är inte så allvarligt. Det är bara en känsla av att vara trött och tom inuti, utmattad kanske?

Trevande applicerar jag olika tankar och impulser mot min sinnesstämning för att checka av hur jag reagerar på olika saker, det är en ganska intressant upplevelse. Men eftersom allting är under min kontroll så behöver jag inte oroa mig, vad jag känner är äkta men ofarligt.

Konstigt nog så känner jag mig ganska trött av veckan som varit, fastän jag har semester och inte har “gjort någonting”. Det är en enormt stor omställning för mig. Att rensa huvudet. Att inte hela tiden plottra med någonting, att inte kliva upp 05 varje morgon och spendera hela dagen till att fundera över hur fan jag ska få tiden att räcka till. Men det är skönt. Jag tycker om att ha semester. Jag tycker om att få vila ut.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

För två dagar sedan vaknade jag mitt i natten av ett otroligt oväder och just nu önskar jag att det var sånt väder, det är alldelens för varmt för att jag ska ha en sportslig chans att trivas och det verkar inte ge med sig även om diverse vädervetare säger att det ska bli kallfronter, regn och dåliga utsikter för sol. Jag är den där eländiga människan som tycker om regn och rusk, myser när det duggar mot rutan och fascineras av kort där motivet är täckt av regnvatten.

Det är ungefär två veckor kvar tills jag har semester och jag ser fram emot det, fastän det känns lite skrämmande. Jag ser fram emot det av samma anledning som jag antar att alla andra har, jag är trött. Jag är trött och det känns som att folk varje dag försöker fylla min hjärna med mer onödiga detaljer än vad jag behöver och försöker ställa frågor som jag inte har en sportslig chans att veta svaret på. Naturligtsvis så försöker jag ändå svara och om jag inte kan så tar jag reda på svaret, jag kan verkligen inte ge mig.

Men det känns läskigt också. Semester. Vad gör man på en sådan? Åker bort. Var? Ingen aning. Jag funderar lite men har inget bestämt. Eller rättare sagt så funderar jag lite men inte på ett sätt som kan driva fram ett beslut, jag orkar inte ta några såna beslut nu. Jag vill bara ha regn och vila. Eller iallafall vila. Alternativt så kan jag även tänka mig regn och en ny klocka för jag vill hemskt gärna ha en ny klocka.

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.

Lätt påverkad av all medicin (trött) och allmänt osugen på att jobba, så är mitt allmäntillstånd just nu.

Veckan som gått har varit konstig och ovanlig, jag har bara jobbat två dagar på hela veckan och konstigt nog har jag känt att det är precis det jag behövt för att få komma igen lite och inte bara stressa fram och tillbaka till jobbet hela tiden. Jag brukar oftast behöva komma ifrån lite då och då för att få tillbaka mitt intresse och för att kunna hålla lite perspektiv på vad jag gör. Om jag bara jobbar, jobbar och jobbar så blir jag till slut bara en sur och odräglig människa som muttrar om allt.

Min söndag har varit riktigt, riktigt bra. Jag och Malin har gjort ett besök på K-Rauta, vilket är en butik jag aldrig någonsin besökt. Innan det så körde vi omkring i en förhoppning att vi skulle kunna hitta till EM-möbler, vad vi inte visste var att de hade flyttat. Så efter många om, men och mil därimellan så anlände vi till slut till EM. Det gick ganska fort att gå igenom den butiken, det mesta var dyrt och även om de hade ett par sköna soffor så var det knappast värt det.

Därefter har jag hunnit säga hejdå till Malin för dagen (vilket jag inte ville), springa 2.05 mil (i hyfsat högt tempo) och sälja min säng. Så nu bäddar jag i soffan tills det att IKEA kommit med en ny säng åt mig. Det blir inte så stor skillnad mot förut, jag har haft såna enorma problem med att sova i min säng så jag har hellre slumrat på soffan hela nätterna.

Gud, vilket otroligt osammanhängande inlägg det här blev. Men vi kan sammanfatta allting:

Jag har haft en riktigt bra dag och är mycket trött.

Min första lediga dag på en vecka och under den veckan så har jag jobbat kväll fyra dagar, tre av dessa till 22:30. Att jobba så mycket kväll fuckar med mitt huvud, jag hinner absolut ingenting eftersom jag inte är redo att somna förräns vid 12-snåret och vill gärna sova till åtta eller nio. Sover jag till nio så har jag då två timmar på mig att vakna, äta och “ha ett liv” innan det är dags att gå till jobbet igen. Sen blir dygnsrytmen helt knäpp. Men det är värt det, när jag väl stämplar in så är jag så nöjd.

Att alltid jobba 6-15 är för mig ett straff som inte ens Gud skulle dela ut, att gå till jobbet och jobba samma tider är avskyvärt. Det kan vara en faktor till att jag jobbar över så mycket som jag gör, jag vill inte känna mig bunden till ett schema och jag vill inte uppleva samma sorts kunder och sysslor varje dag. Jobbar man kväll, helg eller ändå bättre kväll på helgen så är det helt andra sorts kunder inne, det är andra saker som måste göras och det är andra människor som jobbar.

Men det fuckar ändå med mitt huvud och idag kände jag hur gärna jag ville vara ledig. Jag chockade några av mina närmaste arbetskamrater för någon dag sedan då jag pratade om att ta en veckas ledigt och åka iväg någonstans. De tyckte inte att det var likt mig och det kan jag hålla med om att det inte är, men just nu känns det som att jag har så mycket att reda ut med mig själv och så mycket jag vill åstakomma på jobbet men jag behöver kanske få lite perspektiv på vad jag egentligen vill göra. Att öka försäljningen med fem procent? Att skapa ett vattentätt system för att planera exponeringar? Eller bara trivas? Vem vet.

Jag träffade min gamla chef idag, hon är numera butikschef på Plantagen och det var skönt. Jag insåg först då hur mycket jag saknat henne och hur mycket hon egentligen finns i mitt bakhuvud, i mina drömmar gällande vad man skulle kunna förändra och förbättra. Tillsammans hade hon och jag varit ett enormt bra arbetslag med helt andra problem än de jag ställs inför idag, problem som skulle ha varit påfrestande och prövande men ändå enklare att definera än idag då allting handlar om relationer.

Igår var första dagen på fyra dagar som jag skulle få ge mig till iksu för att springa, om jag hade orken. Jag hade jobbat till 17:30 och ville egentligen inget annat än att få somna på soffan och glömma allt som gällde nyckeltal, budget, planering och lägsta nivåer. Men istället så tänkte jag på låten Pushing too Hard och valde att se hur långt jag kunde gå. Så jag åt middag och så fort jag fått i mig sista tuggan så ställde jag mig och diskade, för att inte bli så enormt trött av maten. Därefter begav jag mig till iksu, tungt är bara förnamnet.

Huvudet gjorde ont, jag kände mig stundtals yr och matt. Fast jag visste att det skulle gå bort bara jag kom dit och om det inte fungerade så var jag villig att erkänna mig besegrad, jag ville bara se hur mycket jag kunde pressa mig. Så jag hade jobbat en vecka i sträck, suttit på världens längsta ledningsmöte och därefter sprang jag lite mer än en mil. Trött i benen var jag men förutom det så var det inget, endorfinerna tog hand om både huvudvärk och yrsel. Jag är lite nyfiken på var min gräns ligger.

Helgen är över, vardagen är tillbaka. Hej vardagen, hejdå helgen. Det här var helgen som Tommy hälsade på mig, vi bokade in visiten redan i Mars eftersom uppföljaren till Gears of War, som så snillerikt fått namnet Gears of War 2, skulle släppas i November och vi kände en mänsklig plikt att spela igenom det.

Jag tror inte det gick många minuter innan vi började ångra oss. Det var det mest tragiska och patetiska spel jag någonsin varit med om som verkligen inte var värd all den tid vi lade ner. Vi spelade i, jag vet inte hur många timmar, innan vi äntligen avslutade det monotona försöket till en storydriven actionshooter som egentligen bara borde förmedla en sak: du är en häftig soldat med enorma muskler som tycker om oneliners och att skjuta mycket. Inte “Åh, min syster är bortrövad av aliens!” eller “Åh, min kamrat har blivit dödad! Av aliens!”

Nåja, vi spelade igenom det. Vi kunde inte ge upp, när man börjat så måste man genomföra hela projektet, så är det bara. Vi var dock och såg på dambasket, såg en heeeel del Family Guy, en del klipp från YouTube samt att vi kokade ihop lussekatter igår. Eller, Tommy gjorde det för han hade receptet i huvudet. Jag diskade som vanligt, det är jag bra på. Om det nu skulle vara en komplimang..

Så, nu är det måndag igen och det gjorde lite ont inombords när jag och Tommy skildes åt imorse. Men det blev inte så jobbigt eftersom han ganska fort påpekade att han var tillbaka om två veckor. Skönt. Jag har saknat honom.

Dagens arbetspass var enormt påfrestande. 06 – 17 med en timmes rast och när jag gick så hade jag en enorm känsla av uppgivenhet och hat inom mig. Ingenting har fungerat idag, ingen verkar ha gjort det som de skulle och inga grejjor som jag behövde kom i den mängd jag hade beställt. Som vanligt tar jag på mig för mycket och pressar mig själv till bristningsgränsen, man vill vara överallt, springa dit man ska för att spara tid och inte gå hem förräns man är klar.

Dessutom hade jag världens vredesutbrott idag på avdelningsmötet då vi diskuterade scheman. Ledningen anser att alla borde ha lika lång rast  (1h30min) medans avdelningen vill ha kortare rast, detta skulle då argumenteras för så att ledningen inte pressar på folk en längre rast än de vill ha. Det disktuerades av och an och jag var en ivrig motpol till att längre raster skulle införas, för mig spelar det ingen roll eftersom jag ändå inte jobbar enligt det schemat jag har och ändå inte tar ut så mycket rast som jag borde. Men jag vet hur det kändes när jag hade en viss rasttid schemalagd.

Helt plötsligt hörde jag ett av de mest fåniga och idiotiska argument jag någonsin presenterats inför, ett argument som sänkte mitt diskbråck från en skada som uppkommit efter år av tungt arbete med taskiga lyft till en fråga om rast. Min chef påstod att om jag hade tagit 30 minuter längre rast varje dag så hade jag inte fått diskbråck. Jag blev galen. Jag kände hur det rasade inom mig och jag höjde rösten medans jag slog näven i bordet, tydligen hade jag en penna i handen eftersom jag knäckte den.

Sen berättade jag tydligt för honom varifrån mitt diskbråck kom. Då han inte verkade höra första gången så prestenterade jag det på ett mycket nedlåtande och föraktande sätt, då verkade det gå in. Jag var så arg så att fingrarna darrade. Det gick över naturligtsvis bara vi lämnade ämnet men det känns ändå, rent ut sagt, förjävligt att någon i ett hopp om att motivera ett beslut som ingen känner att de vill ha eller behöver, försöker förklara min skada med att jag inte satt och gjorde ingenting i 30 minuter i lunchrummet.

Helgens bästa: Gemenskapen och gemenskapen i och med lussekatterna.
Helgens sämsta: Gears of War 2, suck. Jag vill ha tillbaka den förlorade tiden, tack?
Helgens godaste: Tortillapizzorna igår, antagligen på grund av att vi åt så sporadiskt.
Helgens icke-godaste: Fredagsmiddagen, recept från ICA.se. Sug kuk, ICA.
Helgens citat: “Okaaay.. this is news to me.”
Helgens vill-se-film: Ensammen Hemma.

Igår när jag var på gymet och sprang, som jag försöker göra varje dag men stundtals måste jag göra avkall på grund av huvudvärk, så märkte jag hur jag verkligen kände igen mig själv. Istället för att stå och tugga på i 42 minuter för att bli färdig så studerade jag människorna kring mig. Jag såg två killar i tidiga 20års åldern passera mig några gånger och de uppvisade verkligen två klassiska karaktärsdrag som visade att de inte var bekväma med situationen de var i och att de antagligen var på iksu för första eller andra gången i sitt liv.

Den ena killen såg lite lätt aggro ut och blängde runt sig, som om han spanade efter eventuella hot mot deras existens. Personer som skulle kommentera deras position (öh, ni står i vägen) eller någon som skulle fråga om de var där ofta. Den andra killen var klassiskt långsam och försökte dra ut på allt de gjorde in i det längsta med överdrivna armrörelser när han sträckte på sig och många korta och långsamma steg när han följde sin vän.

Sen var det ett par killar som verkligen försökte göra allt för att imponera på de tjejer som gick förbi, helt plötsligt så höll de sig inte till sitt inövade tempo utan höjde hastigheten och verkade försöka se så arga ut på vikterna de lyfte som möjligt. Lägg till alla killar som tycker att det mest manliga som finns är ett par ordentliga biceps på en ordentlig ölmage så vet du ungefär hur majoriteten av människorna jag tittade på igår såg ut. Men det var intressant, jag tycker om att studera min omgivning och försöka lägga märke till alla småsaker människor gör och hur de verkar fungera.

Hur som helst så ska jag snart klä på mig och bege mig mot Maxi, det är uppföljningsmöte och dessa läggs naturligtsvis alltid då jag är ledig. Fast jag får skylla mig själv, det var jag som klubbade igenom att vi skulle ha mötet idag. Dock var det inte för att jag ääääälskar att gå på meningslösa uppföljningsmöten på mina (få) lediga dagar men för att det stundtals verkar vara enormt svårt att hitta människor villiga att iallafall yppa ett förslag och än mindre stå för sin åsikt.

Ska det vara så svårt att säga att man vill ha mötet på en tisdag eller en onsdag? Det är ingen som kommer halshugga någon, det är inte medeltiden. Ibland känns det bisarrt att sitta med en grupp som i framtiden kanske kommer vara en ledningsgrupp och de kan inte ens klubba igenom vilken dag de vill ha ett möte på. Kanske är det den där osäkerheten, man vill inte säga något såvida ingen annan sagt något och allt det. Men kom igen, vi har haft den här utbildningen i 1,5 år nu, det är dags att släppa in folk och börja lita på varandra.

Jag satt och funderade ganska mycket på det under föra seminariet, hur jag skulle vilja förändra gruppen om jag fick skräddarsy den som jag ville. Jag kom fram till att jag nog ville ha en betydligt slagkraftigare panel som kanske inte är lika impulsiva som vad jag är (det är sällan bra) men lite mera spanien i tempramentet. Lite mer kommentarer och åsikter, lite mindre trygghets-svenskt. Naturligtsvis går inte det, det går inte att skapa en utopi eftersom den skulle rasera sig själv men det är svårt att inte vilja ändra på såna saker.

Bäst att jag klär på mig och gör något av dagen istället för att sitta här och lyssna på underbara John Digweed.

Dana Bergquist, en svensk dj och producent som faktiskt lyckats nå fram till mig. Vanligtsvis förkastar jag allting som svenskarna gör men inte Dana. Det är konstigt, det känns ganska korkat att ignorera saker bara för att de är svenskar som jag men jag antar att jag bara är trött på hypen. Ni vet, så fort det är dags för hockey VM eller något så börjar tidningarna med “SVERIGE VINNER GULD!” eller “SVERIGE STARKARE ÄN DE FLESTA” och sen då vi förlorat så börjar smutskastningen, även denna gång via löpsedlarna.

Jag är så trött på den evinnerliga hypen kring oss för att vi är svenskar och att vi ska vara med i något evenemang. Om det inte gäller sport och att ta första plats i något så ska vi lösa världsfreden eller så är vi nära ett viktigt medicinskt genombrott. Kan vi inte bara vara lite realistiska?