Det känns nästan som det.
Det är konstigt hur saker färgas av tidens berömda tand. Jag hade i bakhuvudet en känsla av att jag hade skrivit ett inlägg om att jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte alls som jag hade väntat mig. Jag trodde det var betydligt mer målande och berättade varför jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte mer än så här:
| Jag hatar tårfyllda farväl eftersom jag aldrig känner att jag lyckas berätta allting som jag vill få säga. Jag hatar att klandra mig själv trots att jag vet att jag inte kan göra något åt situationen. Jag hatar att inte kunna lita på mig själv i situationer då jag vet att det inte är mig det är fel på.Jag hatar att behöva vara den som offrar sig. Jag hatar klyschor eftersom jag aldrig lärt mig hur man hanterar dem på ett bra sätt. Jag önskar för första gången något riktigt starkt men vet att jag inte kan göra något åt det. Jag vet att det färgar mig, jag vet att det förställer mig inför alla andra. Jag vet att det försvårar min vardag och gör det svårt för mig att se framåt. Jag vet att det kommer göra mig djupt olycklig. |
|
Jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket idag och varje gång jag kommer på att jag snart ska flytta så blir jag ändå mer ångerfylld. Det låter som att jag ska flytta till en annan världsdel, så är det såklart inte men det känns nästan som det.
Det gör ingenting. Det är okej. Jag är van.
Ibland är jag lite väl subtil. En gång tänkte jag skriva "Du är subtil men jag är som en projektil" som rubrik men insåg att det, om något, skulle kunna vara en låt skriven av Kent.
Vissa gånger spelar rubriken störst roll i inlägget, vissa gånger bilden men ganska sällan texten. Det är inte det att jag inte tycker att den spelar roll men i mitt försök att förklara sönder allting jag skriver så känns det lite mer befriande att få skriva en rubrik. Det finns gånger då jag tänker att jag borde ha en blogg bara med rubriker, men då kan jag ju lika gärna göra nya statusuppdateringar på Facebook istället.
Jag vet var huvudvärken igår kom ifrån och jag ska försöka åtgärda den idag. Då och då så testar jag mig själv tills jag hittar gränsen för vad jag orkar och igår så signalerade min kropp till mig att jag nog var tvungen att äta lite mer än vad jag gjort på sistonde. Jag är hopplös när det gäller att lyssna på andra när det handlar om träning eller liknande. Forskningen kan säga att man mår bra av att dricka vatten efter träningen men såvida inte JAG har provat det efter att själv ha tänkt på det - så bryr jag mig inte. Jag är alldelens för tjurig ibland men det är bara så, jag vill inte att folk ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv. Lustigt nog så har de oftast rätt, så jag borde lyssna lite mer.
När jag tänkte på den här dagen igår så kände jag för att åka på EM-möbler och titta på deras enormt dyra möbler och försöka föreställa sig hur det skulle vara att bo i en lägenhet med bara fina möbler men som är så dyra att man inte har råd att betala varesig mat eller nöjen. Eller åka på COOP och gå omkring hur länge som helst och klämma på allting. Fast helst ÖB för de har träplattor som jag borde lägga på min kommande balkong.
Jag har funderat på att börja skriva riktig dagbok, eller journal ska man tydligen säga. Det skulle ha två syften. Dels kanske jag kan träna upp min handstil så att den inte är så ful eller stressigt skriven. Jag blir nämligen hyfsat stressad om någon står bredvid mig och väntar på att jag ska skriva klart något, då slutar det med att jag skriver totalt oläsligt och för mitt inre tränker "Kom ihåg det här nu, kom ihåg vad det skulle stå". Så värdelöst.
Men sen kanske jag skulle kunna bli av med en massa tankar inom mig som vägrar gå såvida jag inte ventilerat dem. Som min senaste tvångstanke som jag tydligen inte verkar kunna släppa. Det vore skönt att bli av med den.
Bara en sak kvar att skriva. Sen är listan tom.
Jag hade påhälsning idag, från ett par som står i kö för att eventuellt hyra min lägenhet. Jag var inställd på att få en hel del negativa kommentarer om det allmänna skicket men än en gång visar det sig att det bara är jag som kanske har lite väl höga krav på min boendesituation. De tyckte att lägenheten var i "bra skick" (nej, det är den inte), att "köket var fint" (nej, det är det inte, alls.) och att tapeterna i vardagsrummet "var ju fina" (nej, det är medaljonger och fula sådana).
De bodde just nu lite litet för två personer, 43m2 och dessutom var lägenheten alldelens nybyggd och de ville inte bo i en helt sprillans ny lägenhet eftersom det.. jag vet inte.. tydligen var läskigt? Jag vet inte vad de har tänkt ha för röjarfester men Språkgränd lär passa dem utmärkt om de har lust att riva kvarteret.
Jag har just installerat färdigt Windows 7 på min Mac, vilket känns som en riktigt skum upplevelse. Det ser snyggt ut men jag är glad att jag har mitt skyddande Apple-skal runt mig, Windows känns så mycket.. stenålder. Men tyvärr är det ett nödvändigt ont för att jag ska kunna göra mitt jobb när jag är hemma. Det har tydligen inte blivit omodernt att göra hemsidor som endast fungerar för IE än.
Det har varit en bra dag men kvällen blir dålig, ikväll med. Tänk om min läkare hade lyssnat med mer än ett öra.
Kram eller kyss?
Bilen är en bra plats för mig när jag behöver tänka. Tänka och prata, har jag märkt. Nu gjorde jag däremot inte det sistnämnda och det första upphör väl aldrig.
Jag började irritera mig. Irritera mig på saker i mitt liv som jag har med mig som inte har någon plats, som inte behöver få finnas till och saker som jag absolut ångrar. Jag vet att man inte ska lägga tid på att ångra saker i sitt liv utan istället "le och se framåt mot en ny dag!", men jag är ingen sån person. Om jag däremot har lyckats få er att tro det så meddela gärna detta då det skulle vara lite av en fjäder i hatten.
Jag stör mig över småsaker som skivor jag råkat köpa som jag inte vill att någon ska se, filmer jag önskar att ingen lägger märke till och kläder jag verkligen inte borde äga. Sen kommer allt det större. Saker ur min uppväxt som jag inte förtjänat, upplevelser jag aldrig bett om och personer som egentligen aldrig borde fått någon plats i mig. Flickvänner, ovänner och personer med allmänt dåligt inflytande. Jag irriterar mig på dem alla, eller egentligen mest på mig själv. Hur kunde jag vara så dumt? Ungefär som att jag skulle sitta på alla svaren men ibland inte vilja läsa facit.
Anledningen till mitt hat är alla som frågar eller tror att det är på ett visst sätt, när det i själva verket inte alls är så. När det känns som att mina förklaringar är ursäkter för dålig logik och civilkurage när det egentligen kanske inte alls uppfattas så. Misstag på misstag grämer jag mig över, som om det någonsin skulle gå att vara perfekt. Jag vill verka perfekt i vissa skeden, jag vill iallafall inte framstå som någon alltför trasig för att kunna känna saker på riktigt.
Det tänkte jag i bilen på väg till Liljansberget för att snabbtitta på en lägenhet som jag kanske får, om bara personen innan mig tackar nej. Den var enormt fin, inte personen som är i kön innan mig men lägenheten. Den var oväntat stor och det var precis allt jag ville veta. Han som tog emot mig blev lite förbluffad när jag efter en minut sa "Den var väldit stor. Det var allt jag behövde veta! Tack så mycket, hej!" och sen gick jag därifrån. Jag är ingen sån som kan gå runt i rummen och tänka "aah.. hm.." i en kvart.
Nu vill jag få fina sms och jag vill berätta om det iskalla vattnet jag drack imorse av misstag.
Jag vill ha en ny lägenhet.
Så var det över, igen. Jag känner mig som ett fån. Det är lustigt hur man kan tro och tro, vilja och tro sig veta utan att egentligen tänka efter. Eller reflektera.
Så här är det. Det är slut med Ida. Igen. Lustigt att säga, "igen". Jag har naturligtsvis inget större intresse av att kräkas ut hela mitt känslomässiga liv i min blogg, iallafall inte nu. Men det lär nog droppa in saker då och då, känslor och saker jag funderade över. Kontentan verkar vara att jag är kille och att hon inte är kär i mig längre, det är svårt att göra något åt något av problemen. Det kom egentligen inte som någon överraskning eftersom jag har haft det på gång i huvudet ganska länge och har sedan länge känt att det var något som var fel.
Därifrån kom också mycket av min magkatarr. Jag tror det gick ganska bra igår, jag kände inte riktigt för att gråta eftersom jag redan varit med om det en gång och för att gråten bara kom vid små utvalda tillfällen som stundtals kändes helt omotiverade. När Ida skulle gå så funderade jag på om jag skulle gråta eller inte och jag bestämde mig för att göra det. Dels för att det var sista gången som vi skulle kunna utbyta såna känslor med varandra men också för att jag skulle få ventilera någonting, jag är lite rädd för att jag stänger inne alltför mycket.
Anledningen till varför jag inte gråter så mycket är dels för att jag inte vill visa så starka känslor hur som helst men också för att jag hatar att bli snorig. Det är i min mening något av det värsta som finns. Hur som helst. Det är slut, jag är singel och just nu känns det inte så dåligt. Jag höll mig vaken till sent inatt för att jag skulle kunna somna så enkelt som möjligt men det var inte så farligt. Det jobbigaste är alla småsaker, men det går över.
Nu har jag däremot inte tid med det här något mer, jag måste gå och köpa porto för att skicka iväg en försenad Tradera-vinst och sen så ska jag ringa till annsofie. Bara min huvudvärk kan ge sig. Har jag nämnt det, att jag får migrän när jag är stressad? Det är en ond cirkel, jag får migrän när jag är stressad och när jag har migrän så blir jag stressad för jag vill att det ska gå över så fort som möjligt. Det är dock inte så farligt än, det bara maler i huvudet men jag antar att det lär bli värre.
Helt fel ordning.
Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de "häftigaste och coolaste bilarna". Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.
Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.
Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.
Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.
Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.
Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.
Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.
Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.
Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.
Att jag har haft ont i ryggen blir "det är ingen fara" fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen "det är okej" efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.
Att våga ta tag eller släppa taget.
Naturligtsvis var det kallast i världen den dagen man steg upp tidigast i världen.
Jag har en Dagens Nyheter liggandes på mitt köksbord, den hade jag tänkt klippa sönder senare. Jag har en stor pärm i mitt vardagsrum som jag inte rört på flera år, tråkigt nog. Det står mycket enkekt "URKLIPP" på den och där tycker jag om att samla saker som jag vill komma ihåg.
Som en bild som jämför storleken på godispåsarna nu och hur de såg ut för tio år sedan, det är helt sjukt vilka enorma påsar vi har nu. Jag minns inte när de små påsarna försvann, de som var vita med ett tryck bestående av tre olikfärgade bollar.
Ett annat urklipp som jag brukar tänka på då och då är DNs recension av filmen Der Untergang med Bruno Ganz.
Den börjar med:
Berätta hur det var när ni svinade ner er totalt och dyrkade den där salivstänkande psykopaten. Hur kunde ni? Hur kändes det?
Så jag hade tänkt gå på jakt i ett nummer av DN senare, jag väljer alltid DN bara av den anledningen att den känns mest seriös och för att deras skribenter tilltalar mig.¨
Det är konstigt hur saker kan förändras så fort, hur en känsla av att man vill förmedla något helt kan dö ut och ersättas av en total olust till att skriva. Varje morgon, när jag åker till jobbet, så är jag fylld av tankar som jag verkligen vill skriva ner.
Det är tankar som jag skulle få ut något av att skriva ner men också för att jag tänker på dem ända tills jag fått skriva ner dem eller prata om dem, men det är svårt att blogga i bilen och när jag är hemma så är jag antingen inte i rätt sinnesstämning eller så har jag helt glömt bort vad jag tänkte.
Låt mig sammanfatta.
Jag bor i en lägenhet med väggar så fulla av betong och armeringsjärn att det inte går att spika mer än några millimeter i de flesta väggarna. Dessutom stör de helt ut signalerna från min trådlösa router vilket gör att jag måste skaffa en eller flera repeaters för att få nät i hela lägenheten. (ja, jag vill ha nät överallt!)
Jag börjar jobba om ungefär en halvtimme, jag är trött. Jag fick slita upp mig ur sängen när alarmet ringde och det hade nog ringt ett tag. Men idag kan bli ganska soft. Jag ska ställa i ordning lite exponeringar, lägga beställningar, korrigera redan lagda beställningar eftersom vissa tycker det är bättre om varorna står på lagret och till slut, när dagen nästan är över, så ska jag gå på möte och prata om hur förra veckan gick och varför jag anser att helgen var en katastrof.
Men jag tycker om ledningsgruppsmötet, det brukar vara ganska bra stämning, även om det är negativa nyheter och när min chef är sjuk så är det självklart att jag ställer upp. Det har bidragit till att öka min arbetsbörda men än går det ingen nöd på mig. För övrigt så är jag fruktansvärt vidskeplig har jag kommit fram till, jag tänker ofta att jag ska utsättas för en prövning om jag gör ett alltför stöddigt påstående. Som att jag skulle säga att jag mår så bra för att jag äntligen blivit frisk, så skulle jag bli sjuk. Om jag säger att jag är på bra tvspel så skulle jag suga hur hårt som helst dagen därpå. Vidskepligt. Undrar hur många som är det?
Det för mig även över till en annan punkt, något som gör mig lite besvärad. Jag har insett att man bara lever tills man är 70 eller 80, kanske 90 år. Ibland inte ens längre än 30. Jag kommer aldrig under den tiden att få reda på vad min omgivning tänker och tycker. Jag kommer att få veta det som de väljer att berätta för mig eller vad man kan utläsa på deras sätt att vara eller reagera men jag kommer aldrig att få veta om de dagdrömmer och isåfall om vad, om de för en dialog med sig själva i huvudet eller håller allting kort och koncist.
Jag kommer inte att få veta hur andra människor ser på vardagliga saker som att blommor växer, visst säger många att det är mysigt när det är vår och sommar eftersom det växer men jag kommer aldrig att få veta hur de hanterar den där glädjekänslan som ibland kommer över en utan någon egentlig anledning. Allt det känns så tråkigt, jag vill veta hur omgivningen tycker och tänker, jag vill förstå varför de gör allting som de gör.
Ett brev till fyllot som bor mittemot.
Hej lägenhet.
Jag trivs inte i dig. Du är gammal och sliten, du har en äcklig matta i köket som inte går skura ren och det luktar ibland konstigt. Dessutom bor det ett fyllo precis mittemot mig och jag lyckas alltid träffa på honom, dag som natt, helg som vardag. Jag tycker inte om att träffa på fyllon, jag känner mig mycket obekväm tillsammans med såna.
Så jag kommer nog inte att bo med dig längre än jag måste, jag är ledsen för det. Men det måste bli så. Kanske skaffar jag en mindre säng när jag flyttar också, för den jag har nu är alldelens för stor. Även om den är skön.