Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:

“Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?”, tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.

Då avslutade hon konversationen med kommentaren “Jaha, så DU är nöjd eller?”, med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.

Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.

Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.

Jag är nog den i Sverige som är mest opeppad på att jobba helg just nu, hela veckan har jag velat slippa. Dessutom började jag morgonen med att panikartat få för mig att jag försovit mig sex timmar. När klockan ringde, 08:24 (jag försöker att ställa alarmet på tider som inte slutar på 0 eller 5), så trodde jag absolut att den var 18:24. Mitt främsta bevis var att det var ganska mörkt ute och vid 18 så är det ju definitivt mörkt ute. Jag har så bra sätt att resonera på när jag är nyvaken. Så jag skyndade mig genom den vanliga paniken över att kanske ha försovit sig med allt från “VARFÖR RINGDE INGEN MIG?” till “Jag kan väl lika gärna somna om då” tills jag insåg att mitt huvud inte vaknat till riktigt.

I huvudet har jag försökt vrida och vända på konceptet kring att vara ledig över jul och kommit fram till att om jag inte hade valt att byta jobbhelg för att jag alltid vill ställa upp, så hade jag varit ledig fem dagar i rad. Nåja, det blir inte bättre av att tänka på det.

Gårdagens intensivaste tanke var att jag ville bort. Att jag ville bort, byta jobb, flytta, fly och försvinna. Inte nödvändigtsvis i den ordningen. Jag älskar mitt jobb (förlåt?) men jag blir lätt rastlös när jag ställs inför saker som jag inte kan förändra, saker son får mig att må dåligt. Jag är en sån som tar med mig jobbet hem och fortsätter fundera fastän jag är ledig, oavsett om det är helg eller semester. Då stör det mig till döds att det finns moment som jag inte kan förändra, moment som hör hemma i Sverige på 30-talet.

Flytta från Umeå är väl ingen överhängande känsla, det är lite struntsamma. Det var bara känslan, känslan av att få fly och inte se sig om. Det skulle ge mig en enormt ensam tillvaro men på något sätt så kändes det tryggt att tänka så också. Kanske för att det bara var en tanke och inte verklighet, vad vet jag.

Idag är en sån dag då jag vill gå under jorden en stund, en sorts fortsättning på gårdagen fast delen med att flytta har jag bytt ut mot att bara försvinna från människors omgivning en stund. Att vara helt anonym, andas i lugn och ro medans omvärlden tittar åt andra hållet. Det är såna här dagar jag önskar att lunchrummet är helt tomt när jag ska fika och att jag bara ska få fylla på varor i lugn och ro.

Bara för att jag känner mig så enormt tråkig.

Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.

Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.

Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.

Det är inte det att jag inte har något att skriva, jag har saker att skriva men på något sätt känns den här bloggen för offentlig, konstigt nog. Jag har funderat på att starta en blogg till, helt på sidan om från den här som jag kan använda som ett sorts kluddpapper (jag höll på att skriva digitalt kluddpapper men insåg hur gammal det fick mig att framstå) men jag har inte bestämt något än, jag vet inte hur jag vill göra. Rätt personer kommer få adressen hur som helst, egentligen så vill jag att ALLA ska läsa den också. Förutom kanske två stycken. Nåja, jag funderar vidare på det.

Det är helt otroligt vilken förändring det har blivit i det här huset sedan två nya personer flyttat in, helt plötsligt är alla de bästa tvättiderna alltid bokade och jag måste helt plötsligt planera minst en dag i förväg. När jag bodde på Språkgränd var jag van att planera minst 1,5 vecka i förväg men när jag kom hit så möttes jag av ett hav av lediga tvättider och en lyx av att kunna tvätta när som helst, vilket bidrog till att jag nu är helt förlorad när jag vill tvätta och inser att det inte finns någon ledig tid för Torsdag 16 – 19 eller Tisdag 19 – 22. Inte ens Lördag 7 – 10 fanns.

Jag har suttit och följt ett mindre bråk mellan två människor som båda agerar inom den svenska delen av domänhandeln, alltså allt som har med domännamn för websiter att göra. En arbetar hos IIS som kontrollerar .se-domäner (beniko.se är en sådan) medans den andre har jobbat för ett större webbhotell och varit delaktig för att utveckla den svenska domänhandeln till vad den är idag. Det är alltid lika fascinerande att se två människor som gång på gång bevisat för omvärlden vilka stabila människor de är med väl eftertänkta resonemang och hur allt sådant kan glömmas när en diskussion på ett forum börjar urarta.

Det handlar inte om att de kallar varandra namn eller hoppar på varandra men det är en klart irriterad stämning där ingen egentligen har rätt och ingen har fel, känns det som iallafall. Jag är ingen expert men det verkar som att det mesta beror på att de båda brinner så mycket för sin sak. Jag skulle kunna länka till diskussionen men då knappt jag finner den läsvärd (den är intressant men inläggen är så förbannat långa och kommentarerna korsas varandra så man ska helst scrolla upp och ner i tråden hela tiden) och jag vill ju helst att mina länkar ska uppfattas som intressanta.

Det känns lite som att jag lever i en annan verklighet än alla andra just nu. Jag kan inte riktigt beskriva det mer än att det känns som att omvärlden verkar röra sig i någon sorts alternativ verklighet. Eller så är det för att jag har en helt enooorm Tradera-period just nu.

Jag kanske bara är trött efter en lång vecka, jag vet inte. Även om dagarna är långa med jobb, jobb, jobb och mer jobb så har den här veckan varit mer givande än de senaste månaderna.

Massor av folk skriker utanför huset, tidigare kom brandkåren på besök till huset bredvid så jag antar att det är typiskt mänskligt att män därefter träffas och skriker saker som “Tryck till!” eller “Kom igen, ge allt!”, utan att jag riktigt kan identifera vad de gör.

Hur som helst, mitt huvud känns helt dött, min nacke är stel, jag har sovit tre timmar ikväll och jag känner mig.. allmänt knepig i humöret.

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.

Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?

Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)

Gud, jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att påpeka att när jag skriver “Gud” i mina inlägg så är det inte för att jag är kristen eller för att jag ropar på en högre makt utan för att det har råkat bli det uttryck jag använder ganska mycket just nu.

Hela dagen har känts kort och stundtals orealistisk, jag vill egentligen inte beskriva hur den orealistiska känslan fick mig att må för då känner jag mig bara dålig. Samtidigt har det känts som att mitt inre har arbetat i dubbel hastighet med att sortera tankar och känslor, ett sorterande som inte gör mig trött utan helt apatisk till andra människors påhitt. Förutom M-ihs då. När jag träffade henne idag så föll några stenar från mina axlar och jag kände hur jag slutade sortera, det var så skönt.

Jag lägger verkligen undan så många saker när jag träffar henne. Hon (som är världens finaste, jag håller på och övertygar resten av världen om det as we speak) heter egentligen Malin men jag tycker om att tänka på henne som “M-ih!“, för det är så jag känner när jag ser henne. Och pratar med henne. Och tänker på henne. Och jag vet att man inte får börja meningar med och men jag vet också att ingen bryr sig.

När jag och Malin skildes åt så kände jag dels hur jobbigt det skulle bli sen eftersom jag har en tendens att sakna henne, mycket. Men jag kände också att jag inte ville åka hem, så jag begav mig naturligtsvis till metropolet i Umeå, även kallat Coop Forum. Där fann jag Extra pastiller med smak av Lakrits & Lime, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom Extra tog bort dessa ur sortimentet för ett antal månader sedan. Naturligtsvis såg jag inte förräns jag satt i bilen att de hade passerat sitt bäst före-datum och faktiskt, så smakade de riktigt dåligt.

Är det möjligt att halstabletter är en av de få saker som faktiskt får en dålig bismak när bäst före-datumet passeras med fem månader? Kanske.

Jag har en mängd tankar i huvudet, eller rättare sagt så har jag en mängd meningar. Jag tänker ganska ofta på engelska när jag tänker, det känns lite lustigt men också helt normalt för mig eftersom jag gjort det ända sedan jag började lära mig engelska. Då blir det ofta att jag tänker på vissa meningar som symboliserar vad jag känner.

För övrigt så buktar mina blodådror ut massor just nu, fastän jag inte gör något speciellt. Till och med två ådror som går upp över min högra biceps buktar ut massor och jag kan inte sluta fascineras av det. Något annat jag inte verkar kunna avsluta är det här inlägget eftersom jag suttit i 20 minuter och funderat på vad jag ska sluta med.

Bilden ovan är en av några få som jag sparat där det faktiskt finns människor med. Det är sällan jag sparar bilder innehållandes människor. Jag tror inte jag har mer än tio styckna. En av dem som jag sparat som jag dessutom använt i ett blogginlägg finns här, jag tycker den är fenomenalt vacker. Den bilden som finns i det här inlägget är en av många från en dansk fotograf som specialserat sig på kort med människor som alla har något gemensamt. I den här bilden så är det en stor andel som är poliser/vakter, i en annan bild håller alla något i sin högra hand eller så kanske alla har paraply. Detta på New Yorks gator, det krävs alltså lite planering. Hans site finns här, fast nu verkar den vara död.

Jag verkar ha gjort något bra i mitt liv trots allt, det här har också varit en otroligt bra dag. Solen har värmt mig fastän jag inte brukar tycka om sol, jag har pratat om saker som jag inte brukar vilja erkänna och jag har kramats och hållt handen. Åh, så bra.

Om några timmar är auktionen för min spelsite slut, jag säljer pixeldave.se som jag skapade under 2007 då jag låg hemma och var sjukskriven. Jag brukade skriva för en site som hette spelforum.nu men tröttnade för att de dels blev uppköpta av ett stort och värdelöst företag men också för att plattformen som användes för spelforum.nu var så föråldrad att man inte ens kunde infoga ett filmklipp. Just nu är budgivningen uppe i hela enorma (ironi) 700:- men det känns bättre det än att jag låter den dö på grund av tidsbrist. Det ockuperar nämligen mellan en och tre timmar per dag att söka reda på nyhetsartiklar, tid som jag inte har just nu.

Jag har ätit upp min sallad och ätit massor av bananer, det känns som att min mage kommer att explodera vilken sekund som helst. Förhoppningsvis går det ner sig lite så att jag kan springa igen, jag känner mig ganska otillfredställd på den punkten. Andra punkter som är otillfredställda är:

• Plocka blåbärs-punkten
• Åka till IKEA-punkten
• Åka bort över en helg bara för att det är bra-punkten
• Se på House-punkten

Utan att skryta så kan jag även meddela att jag antagligen är den segaste som finns i världen på att packa inför flytten.