Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Ibland är ensamheten bedövande och det blir smärtsamt uppenbart att kvällen kommer förvandlas till ett projekt i att hålla sig ovanför ytan. Ikväll är en sån “ibland” och kvällen har inte ens börjat. Jag önskar jag fick beskriva allting. Nu. Ibland vill jag skrika ut allting till vem som än går förbi men för det mesta så är jag tyst och känner hur min vänstra arm domnar av. Den gör det när jag mår dåligt och inte riktigt kan gråta.

Börjar mina bilder på utdöda städer bli tråkiga? Börjar mitt sätt att skriva på att bli enformigt? Jag bara frågar.

Igår förklarade jag att jag inte kunde skriva längre, att jag var inne i en period då inget kom ur mig. Bara timmar efter att jag sagt det så var det som att jag knappt kunde vänta med att hitta en bit papper innan jag började skriva.

Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.

Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.

Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.

Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.

Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga “Nu måste alla ha roligt!” utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.

Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.

Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.

Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga “lyckliga i alla dagar”-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.

Utbildningen slutade idag 19:10 och tur var nog det, alla var lämpligt övertrötta. Men det blev en skön och gemytlig stämning till slut, alla släppte lite på hämningarna. Jag hade direkt från början tänkt säga så lite som möjligt för att ge andra en möjlighet att få prata, eftersom det ofta har känts som att det varit jag och tre andra som pratat. Av totalt 14 personer. Inte särskilt bra utdelning alltså. Men det blev inte mer snack för det så jag får se hur jag gör imorgon, jag fick verkligen kontrollera mig själv för vissa saker krävde en åsikt, jag kände det. Eller så var det bara jag som kände det, kanske därför alla var tysta.

Det intressantaste var dock det vi gjorde på slutet. Då var det dags för en mindre feedbackövning där alla skulle ge fem personer positiv eller negativ feedback genom att man skrev ned ett ord som man tyckte utmärkte personen, därefter gav man lappen till personerna i fråga och därefter fick man förklara vad man menade inför hela gruppen. Jag fick orden glädjespridare, pratglad, effektiv, snabbtänkt och ledsen. Det sista intresserade mig, jag visste direkt vem som hade gett mig den lappen och ville veta mer.

Dock valde jag inte att få ordet ledsen motiverat för mig eftersom det kändes alltför privat att ta det framför hela gruppen, så jag valde snabbtänkt istället. Men jag vet vem som gett mig lappen och nu har jag ändå mer respekt för honom. Han och jag är ganska tighta fastän vi inte jobbar på samma avdelning eller pratar särskilt mycket. Han är en äldre man med tonvis av erfarenhet men ändå så lyckas vi hela tiden ha liknande åsikter och samma inställning: jobbet ska göras.

Han tog upp mig på sitt kontor i somras för att bara prata om hur han hade det och att han tyckte om mig som människa, det var en konstig upplevelse men otroligt givande. Jag hade redan innan en enorm respekt för honom och det var skönt att ha ett sånt utbyte med honom. När jag fick lappen med ordet “ledsen” på så insåg jag att han är en av de som ser genom min fasad. Vilket jag faktiskt inte såg som hotande. Alla har en fasad för andra, vissa är bättre än andra och jag strävar oftast efter att ha närmast total kontroll över hur jag uppfattas.

Jag ville fråga honom hur han hade uppfattat mig som ledsen, dels för att jag ville berätta för honom att jag var glad av att han hade lagt märke till det men också för att få veta vad det var som avslöjade mig. För att, underligt nog, kunna få min fasad lite mera perfekt. Jag vet inte varför, det känns knäppt. Eller jo, jag vet precis varför men det kändes som en bra sak att skriva att jag inte visste. Perfekt för att då slipper jag vara med om att personer som jag inte vill ska lägga sig i, upptäcker något.

När jag väl öppnade munnen på utbildningen så blev jag lite förvånad över hur mycket jag är villig att erkänna för folk att jag studerar min omgivning, eller så kanske de inte lägger märke till det på samma sätt. Eller så vill de inte berätta. Det är otroligt intressant att studera människor och hur de reagerar på sin omgivning, dels för att lära sig mer men också för att se om man kan förutspå vad de kommer att göra härnäst. Jag är ingen som står och stirrar på människor eller som bara kan fokusera på en enda sak men jag skulle nog tro att jag är ganska vaksam på vad som sker runt mig.

Saker man ser i ögonvrån, saker man hör medans man gör något annat eller personer som gör saker på ett visst sätt. Sånt funderar jag över, av ren nyfikenhet. Jag finner det betydligt mer givande att studera omgivningen och hur den utvecklas runt mig än att 06-15 tänka på fotboll och vad jag ska äta till middag. En grov generalisering förvisso men ni fattar vinken. Det var också idag som det cementerades ytterliggare att det finns så otroligt många ledartyper och att jag verkligen vill lära mig av alla för att se hur jag kan bli bättre och duktigare.

Fast just nu vill jag inte lära mig något, nu vill jag lägga mig och vila bort huvudvärken som attackerat mig hela dagen.

Jag har tänkt ganska mycket på min mamma idag. Alla tankar känns konstiga, distanta och som att de skadar mig.