Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Det är en dålig period just nu. Mitt humör är lågt, min humor saknas och jag har svårt att hitta nya infallsvinklar på problem jag vill lösa eller funderingar i vardagen. Ibland känns det som att jag bara flyter med för att det är det enda valet jag har. Jag har svårt för att fokusera på dokumentärer och tänker helst medans jag lyssnar på musik blandat med skvalet från vinden som vägrar lägga sig så fort jag ska cykla någonstans.

Man kan nog säga att det är en dålig period. Men samtidigt inte. Samtidigt är det min bästa period någonsin, om man struntar i tiden då jag är ifrån Malin. Bara att sitta bredvid henne förändrar hela mitt sätt att tänka och känna. Det är en helt enorm upplevelse som jag har svårt att förstå.

Det som står på schemat idag är ett försök till löpning (det går halvdåligt just nu, skyller på sommartrötthet) samt grötätande. Jag har ätit sallad och rotfruktsgratäng men jag saknar min gröt, konstigt nog. Jag förstår inte varför men jag har liksom vant mig vid att äta gröt i tid och otid (hej magkatarr!) så jag saknar den så fort jag äter något annat, det är en helt galen känsla som däremot driver fram ganska många skratt i lunchrummet, något jag märkt att jag mår ganska bra av.

Tyvärr så ter sig inte mina ord sig så väl i text idag så jag avrundar här med en förhoppning om att ni vill läsa nästa inlägg när det kommer.

Jag söker det perfekta introt och har gjort det sedan 19:30 men ger till slut upp för att istället påbörja allting med en summering av mitt misslyckande.

Idag fick jag ett paket. Det var från PC City och innehöll tre stycken högtalare och en förstärkare. Jag har nämligen tröttnat på alla hemmabiopaket som innehåller minst fem högtalare och en subwoofer samt meter på meter av kablar. Jag vill inte ha kablar överallt, jag vill ha det snyggt. Dessutom har jag aldrig haft ett vardagsrum som varit nog bra för att surroundljud skulle ge något. Så nu fick det bli ett paket med väldigt bra ljud som har två högtalare och en subwoofer, tack tack.

Mindre tack tack blev det när paketet väl levererades idag och det vägde 27 kilo. 27 kilo, för tre högtalare och en förstärkare? Dessutom i en otymplig förpackning. Det gick, jag spände alla muskler jag hade för att inte lyfta med ryggen och bestämde mig sen för att det SKA gå och det gick, men hela tiden undrade jag vem på Sony som hade fått i uppdrag att designa systemet.

Jag ligger och funderar över när jag ska bli trött och om jag kommer att få drömma lika bra inatt som jag gjorde natten mot idag. Det är knepigt det där med drömmar, oftast minns jag ingenting och när jag väl minns dem så är det sällan något bra utan det handlar så gott som alltid om att jag gör någon besviken eller att jag misslyckas med något (hej taskig självbild, heh) men ibland verkar det som att huvudet lyckas. Verkligen lyckas.

Kanske är det ett tecken på att man verkligen vill något, verkligen saknar något. Verkligen önskar något. Jag har inte tänkt skriva ner hela min dröm men den handlade om mig och Malin, det enda vi egentligen gjorde var att kramas och jag talade om för henne att hon inte bara dög utan att hon var perfekt. Det var fint att inte bara tänka det utan även att drömma det.

Nu har jag bestämt mig för att bli trött och somna till “Really Big Things” på Discovery, programledaren är i sig ganska stor och stundtals sådär barnsligt förtjust i stora maskiner på ett sätt som smittar av sig.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)

Men (jag vet att man “inte får” börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig “udda”, samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.

Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man “inte får” börja meningar med och, sug.

Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.

Klockan är halv sex och jag har inte riktigt landat från vad som har varit en omtumlande dag, omtumlande på det mest positiva sätt som går. Jag har spenderat fem timmar med Malin och det kändes så bra. Annars brukar jag ha en förmåga att få för mig att jag inte passar in eller att jag till slut tröttnar på människan, men inte med Malin. Det är lika underbart som det är svårt att förstå, jag trodde inte det var möjligt.

Det var bara en halvtimme sedan vi skildes åt men jag längtar redan efter henne och trots att jag bara ska ligga och halvslumra i soffan för att smälta middagen så önskar jag att hon var vid min sida. Alltid.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det, det är dåligt med ord men definitivt inte tomt inuti. Allt kändes helt plötsligt så svårt. När jag kom hem så byggde jag snabbt upp en svårgenomtränglig mur av idiotiska tankar och infall, så var hatet där igen. Fan. Jag måste skärpa till mig.

Snart ska jag tralla iväg och springa igen, jag känner inte alls för det men måste. Jag är egentligen alldelens för trött och utmattad för det, mina ben värker mer än vad de någonsin gjort och de värker på ett nytt sätt. De gör ont för att jag saknar energi, inte som att jag tränat för mycket och är alldelens mör av överbelastning men för att jag inte har tillfört dem nog mycket energi. Förlåt, ben.

Varje gång jag skiljs från Malin så känns det som att jag sliter bort en del av mig själv. Varje gång jag träffar henne är det som att jag får tillbaka den delen och jag klarar galant av att inte tänka på när det är dags att slita bort den igen. Jag vill så gärna vara nära henne hela tiden.

Det får jag inte riktigt än, till att börja med så kan ikea få leverera min säng. Efter många om och desto fler men så kom de med möblerna igår, förutom sängen. Som skulle komma imorgon. Fast när ikea ville boka leverans så var det helt plötsligt fredag som gällde. Så jag antar att de kommer på fredag och jag antar även att de då levererar något helt annat än vad jag ska ha, eftersom det verkar vara helt jävla omöjligt för mig att få min förbannades jävla säng. Ja, jag är frustrerad.

Egentligen så känner jag bara för att rymma härifrån en stund, det blev så mycket när jag kom hem. Allt, för mycket. Det är konstigt att saker kan komma över en så fort och ibland utan vad som tycks vara en godtycklig anledning, den här gången ingen anledning alls. Det bara blev grått och svårt.

M-ih.

Det finns tankar jag inte ens får tänka.

Jag har bestämt det. Jag får inte tänka på vissa saker, jag får inte utforska vissa impulser och jag får inte uppmuntra dem. Det är lite som när man var liten och föräldrarna sa att man inte skulle tänka på hur stort universum var för då blev man galen. Ungefär så, fast universum är mig själv och istället för galen så är det bara.. dåligt.

Det har varit en jobbig dag, en intensiv dag. Som vanligt så märker jag inte förräns jag kommer hem hur trött i huvudet man blir av att jobba 11 – 22:30, jag känner hur jag försöker varva ner och göra något annat men det är nästan omöjligt att inte tänka på morgondagens monsterpass. 11 – 22:30 är inte humant. Nej, jag får inte särskilt bra betalt för det. Ja, jag gör det frivilligt. Ja, jag har påtalat det orimliga arbetspasset för ledningen.

Mest jobbig var den för att jag har haft en ganska dålig relation till mig själv på sistonde med väldigt mycket negativa tankar och väldigt få sätt att få uttrycka det på. Minst jobbig blev den då jag fick träffa Malin. Bäst var det när vi skulle gå på fika och jag hade spenderat mer än en timme med mig själv och mina värdelösa tankar om livets överjävlighet, det tog inte mer än fem minuter innan det började lägga sig. När jag är med henne så känner jag hur jag verkligen fokuserar på oss och inget annat, det är så skönt.

Det är som att jag får ta en paus, som att jag slipper vara med mig själv. Eller, jag slipper vara med den dåliga delen av mig själv iallafall. Som ännu ett plus så har Malin enormt fina händer så jag vill hålla dem hela tiden.

Jag ligger på soffan (eftersom jag inte har någon säng än och inte kommer ha det förräns tidigast torsdag) och halvtittar på någon UFC-sändning. Jag har såna problem att somna, så fort jag lägger mig och släcker så går det inte att somna men om jag tittar på tv eller sitter vid datorn så håller jag på att somna hela tiden. Det är enormt irriterande, det stör minst sagt min dygnsrytm.

Ibland har man saker inom sig som man vill berätta, jag hoppas jag kan göra det snart.