Jag vet att jag är din reserv.
Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.
Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger "så här är det" (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.
Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert "Självklart skulle hon det!" men de känner inte min mor.
Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.
Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma - iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.
Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.
Inget att oroa sig för, det går nog över, ska du se.
HEJ.
Det var ett tag sedan.
Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: "livet kom i vägen". Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.
Att använda "bara" i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.
På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.
Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.
Inget jag vågar visa.
Idag är en jobbig dag fylld med gamla instinkter och viljor, jag byter frenetiskt låt för att försöka hitta musiken som beskriver mig för att jag själv kanske ska kunna förstå.
Som ett löv i vinden beskrev en människa sig själv idag, som ett löv som flög fram och tillbaka utan egen vilja. Jag tyckte hennes uttryck lät lite fånigt (det tycker jag fortfarande) men det finns en poäng i det.
Det är trist att alla mina inlägg på något sätt är negativa, otacksamma eller ledsna men det är just precis så det är och om det är något som är svårt att acceptera så kan jag nog inte göra så mycket åt det.
Jag är alldelelns för trött för att få fram något produktivt ur mig själv. Jag längtar efter det enkla och det utan tvång. Det avslappnade och det kravlösa.
Min objudne vän som alltid tar för sig.
Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.
Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.
Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.
Jag vill ha dig i mitt liv, Per.
Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.
På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.
Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.
Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.
Alla hemligheter.
Om ett hemligt men självklart behov.
När jag tittade igenom mina dagböcker så fann jag följande, som kändes ganska talande:
Allt jag sökte stod du för, allt jag behövde kunde du ge
Varje gång jag sträckte mig efter dig så fanns du inte där, när jag försökte tala så lyssnade du inte
På ren automatik klandrar jag mig själv för dina brister, varje ord jag inte får yttra är mitt fel
Jag behöver berätta allt, jag behöver få yttra alla ord
Inuti mig själv rasar en våldsam strid mellan mina känslor och begär
För var minut som passerar känns det lite svårare, för varje dag som går lite mer hopplöst
Jag har inte fått ta ett riktigt tag om verkligheten, kanske är det därför jag inte kan hålla kvar mitt grepp
Utåt försöker jag att inte ta upp plats men inuti är det snart fullt
Utan någon som lyssnar eller skriker vet jag inte vad som händer
När jag saknar, behöver eller stödjer så står jag ensammen
Det är din tur att jaga nu.
Ibland måste man våga ge upp, ibland måste man våga släppa taget. Det är två saker jag försöker komma ihåg den här veckan och det går förvånansvärt bra. Men egentligen så vill jag inte, såklart. Egentligen så vågar jag inte utan jag provar mig fram, jag provar att utmana mina tankar med motivet att "jag får se hur det går".
Läskigt.
Egentligen är jag kanske ganska feg. Ganska löjlig. Ganska jobbig. Det gör alltid lika ont att höra någon berätta det, det får alltid mina armar att domna litegrann. Det får mig alltid att rysa till inombords men inte på det där bra, ljuvliga sättet utan det kalla och ogästvänliga.
Hur ska det här gå?
Tiden, känslan och begäret. Sopa det inte under mattan.
En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.
Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.
I dina ögon är jag en av alla reserver.
Det är knepigt hur fort humöret kan förändras, hur snabbt allt kan vända för att bli dåligt och hur snabbt det kan vända tillbaka igen. Däremot verkar det ta lite längre tid för mig att vända tillbaka till den sidan som är bra och med en vänligare framtidstro. Jag vet inte varför det är så och jag vet ingen som kan berätta för mig varför det är så heller, fast egentligen känns det ganska struntsamma varför.
Sedan jag postade musikklippet så har jag verkligen saknat att spela skivor, jag har ingen plats för utrustningen så det är egentligen ingen anledning till att fundera mer över det men det är något jag saknar. Om jag någonsin lyckas få tillbaka mitt lugn så kommer jag definitivt att skapa mig plats, någonstans. Det var så kul och så förlösande, att få vara så fokuserad under en stund och inte missa ett enda taktslag.
Ibland kan man inte "rycka upp sig".