Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Tänk dig att försöka förklara en känsla, ett direktiv ditt inre har – för en person som verkligen försöker förstå dig. Tänk dig att samtidigt som du söker efter orden så hinner du knappt nudda vid dem med fingertopparna så flyr de för livet. Medans så många i omvärlden, jag tror iallafall att ni är många, det fina med sin familj, huset där de växte upp eller hockeylaget de håller på så blir jag tårögd av chansen att få förklara varför jag tycker det som är trasigt faktiskt är vackert.

Bara för att det är övergivet så är det inte dött, bara för att det är förfallet så är det inte ett måste att riva och bygga nytt. Jag kan komma på mig själv att sakna något jag aldrig sett i verkligheten eller ens varit i närheten av. Jag kan sakna rikedomarnas bortglömda städer eller det giftiga byarna som vårat samhälle helst försöker sopa under mattan. Är det så här man känner när man säger “Jag vill bli kändis! Jag vill vara en del av kändisskapet!”?

Det hoppas jag verkligen inte. Mina tankar är för mig vackra, mina önskningar betydelsefulla och mina drömmar heliga. Att bli kändis genom Big Brother – är inte det.

Ett evigt förflyttande av känslor inombords, vad ska jag känna för att det ska passa in i situationen? Hur ska jag passa in? Varför hamnar jag alltid i situationer där jag ifrågasätter och skuffar undan mina behov framför allt och alla andras? “Nu finns det inte tid att känna så, jag får ta det sen. Det passar sig inte nu, Per.”

Det är lite roligt att spela med i hela charaden kring “Hej, jag har en 30-årskris” men på något sätt så slår det mig hela tiden att jag inte har en kris knuten till en viss ålder utan till en viss känsla. En känsla av att jag tar steg för steg mot ännu en dörr i mitt liv, dörrar som innebär förändringar eller förklaringar men bakom den här portalen så ryms inget annat än svärta från något mitt inre kokat ihop under tillåtelse från mig.

Att vara stilfull och försiktigt berätta med väl valda ord hur allting fungerar har gått från en svår möjlighet till en självklar omöjlighet. Hur ska lilla jag med ord kunna beskriva något som jag inte ens vet hur det ska kännas? Hur lever alla sina liv och hur ska det kännas? Hur känner ni? Domnar era händer bort när ni blir riktigt ledsna? Ser inte ni heller någon mening i att oroa er för vad bensinpriset kommer ligga på till sommaren?

Jag fungerar inte som alla andra men jag försöker vara precis som jag tror att alla andra är. Det fungerar inte. Inte i mig.

Jag frågar mina översta chefer hur de mår, jag ställer upp. Fixar och donar för att se till att de mår bra. Jag frågar vänner om de mår bra med ett stundtals lite dröjande uttal för att visa att det är en riktig mening och inte ett “tja, läget?”-kommentar. För jag vill veta.

Jag kan fråga människor jag inte känt särskilt länge hur de mår och prata med dem om deras problem i den utsträckning de önskar. Igår började jag fundera på hur ofta människor frågar mig hur jag mår – på riktigt. Hur många de är, när de frågar.

Tanken med det här inlägget är inte att värna om att vi ska tänka på varandra och bry oss om varandra, jag köper aldrig såna uttalanden utan bara en notering av att det är svårt att ställa krav på människor när man aldrig gjort det förut och det är svårt för många att pendla mellan olika roller. Allt från att prata med mig som förälder kontra min vän, eller chef kontra stöttepelare.

Ignorera mig inte. Jag är nog liten som det är.

Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

Snart är vecka 32 slut och jag både applåderar dess avslut men räds början av vecka 33. Många har säkert märkt av att jag inte varit så skämtsam, inte så sugen på att prata om allting eller “så skojjig” men ytterst få vet varför. Väldigt få. Det är nog viktigt att det är så eftersom det alltid gör så ont att känna hur människor man förlitade sig på bara finns där “när tiden finns till”, för att hitta på ett citat som passar in.

Jag vill fly, så gärna. Fly till en öde trakt där jag inte kan någonting. NEJ, det behöver inte vara Pripyat. Men någonstans där det inte finns krav på mig att passa in på samma sätt. Tänk att helt plötsligt befinna dig någonstans där du är utelämnad till ditt eget utforskande och dina egna instinkter. Tänk dig att få finna delar av dig själv som du begravt bara för att försöka fylla omvärldens krav på dig.

Det är 2010 nu, jag vet inte hur gammal jag blir men det känns som ett slöseri på tid att leva ett liv jag inte kan hantera. Det känns som ett slöseri att försöka passa in och göra saker på ett visst sätt när jag skulle må bättre av att göra det på mitt sätt.

Det är mycket som känns.

Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.

Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger “så här är det” (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.

Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur  man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert “Självklart skulle hon det!” men de känner inte min mor.

Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.

Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma – iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.

Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.

HEJ.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Idag är en jobbig dag fylld med gamla instinkter och viljor, jag byter frenetiskt låt för att försöka hitta musiken som beskriver mig för att jag själv kanske ska kunna förstå.

Som ett löv i vinden beskrev en människa sig själv idag, som ett löv som flög fram och tillbaka utan egen vilja. Jag tyckte hennes uttryck lät lite fånigt (det tycker jag fortfarande) men det finns en poäng i det.

Det är trist att alla mina inlägg på något sätt är negativa, otacksamma eller ledsna men det är just precis så det är och om det är något som är svårt att acceptera så kan jag nog inte göra så mycket åt det.

Jag är alldelelns för trött för att få fram något produktivt ur mig själv. Jag längtar efter det enkla och det utan tvång. Det avslappnade och det kravlösa.