Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

HEJ.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.

Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.

Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.

Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.

Det går inte att beskriva och det går inte att visa, egentligen vill jag att du ska känna allting. Ta din hand och sätt den mot mitt bröst, känn hur min ansträngda andning förmedlar desperation och uppgivenhet i ett. Nästan som en fas av olja och vatten lever mitt inre sitt eget liv.

Det är en sån dag, idag. En sån dag då jag desperat försöker finna en väg ut ur den grop jag grävt åt mig själv, en dag då jag vill bryta med alla och gå vidare. Vidare till vad? Gå? Hur? Rymma, springa, ge mig av, inte se tillbaka. Vad finns det att se tillbaka mot? I min enfald önskar jag att jag ska kunna se tillbaka på människor som sträcker sig efter mig. I själva verket är det så att människor jäktar från mig medans jag sträcker mig efter dem.

Min middag består av en avokado, jag har redan ätit så mycket bröd och kaffe på jobbet. På lunchen petade jag i min så kallade lunchlåda. Jag åt minimajsen och vattenkastanjerna, därefter blev jag illamående och distant. Jag märkte hur jag fastnade med blicken och antog att det var dags att göra något annat. Det är väl lika bra att fastna med blicken i en bunt papper med siffror så att jag får något gjort än att jag stirrar på konstläder i 20 minuter.

Idag känns det svårt och meningslöst. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det på något annat sätt. Det sista någon sagt till mig idag var “Per, du ser ledsen ut.” och det stämde såklart men vad skulle jag göra? Helst av allt ville jag att hon skulle krama mig och säga “Kan du inte berätta varför, berätta en liten detalj så kan vi sätta oss och låta det andra komma ut?” men det gick såklart inte.

Ibland är det bara en sån dag då varken jag kan eller vill räcka till.

En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.

Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.

Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.

Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.

Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.