Jag kommer åter igen till slutsatsen att mitt liv inte är 100% dåligt, som jag ibland trott. Jag har lärt mig se nyanser i vardagen, känna skillnader och göra skillnad på saker och ting själv. Även om jag målar fan på väggen ibland och tror att allt är över bara för man har en dålig dag så blir jag bättre.

Det om något är en bedrift. Iallafall för att vara mig, en ständigt cynisk person som tror det absolut värsta om människor och omgivningen hela tiden. Jag får tvinga mig själv att se saker ur ett helt (för mig) onaturligt perspektiv, något som ger mig stort nöje eftersom jag tycker om att utmana omgivningen med att inte alls vara som man vant sig.

Men det var det där med att trivas, det går ganska bra men det finns saker kvar att göra. Det låter ju jävligt pretentiöst att springa omkring och tro att jag ska ta ansvar för allt jag gör men jag strävar hela tiden mot någon sorts jämvikt i mitt liv och det är otroligt motsägelsefullt eftersom jag helst av allt gör saker själv, är själv, skriver själv, lyssnar på musik själv osv.

Mycket själv i mitt liv. Det kommer nog från barndomen och sitter djupt. Ibland känns det som att tiden för att ställa saker och ting tillrätta är på väg att ta slut men det är såna gånger som jag blundar, andas in och tar an min egen djävul barhänt.

Okej, så var i tankarna var jag sist jag skrev? Just det, Kiev. Tjernobyl. Katastrof. Got it.

Just nu plågas jag av krämpor påkallade från ett avslutande av en medicin, en av de mer beroendeframkallande varianterna som just nu yttrar sig i enorma huvudvärksattacker, muskelspasmer, frossa och lite problem att sätta ihop ord stundtals. Suck, inte vad jag kände för just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det skulle passa med såna symptom men absolut inte nu, inte nu nu nu.

Jag har stor lust att göra något annat, det går inte att förändra världen ensammen men att förändra och förhoppningsvis förbättra mitt liv, det kan jag göra. Det bästa är att det handlar inte om några stora förändringar eller svåra beslut utan man kan börja lite försiktigt och ta det därifrån. Just nu skulle jag nog vilja förändra den delen av livet som är mellan sömnen och privatlivet.

Appropå sömn så läste jag igår igen att man spenderar en tredjedel av sitt liv i sängen och varje gång jag hör det så får jag lite ångest över hur lite pengar man lägger ner på sängar och madrasser. Fast är det verkligen det jag kommer ångra när jag ligger på min dödsbädd eller är det något mera handgripligt som att jag inte tog bättre hand om mig själv eller att jag inte såg klart alla Family Guy-avsnitt jag påbörjat? Antagligen det om Family Guy.

Jag återkommer med en (försenad) rapport om Kiev!

Wow. Ett ord jag oftast använder i positiv bemärkelse men nu är det ett.. wow. Eller likväl ett “fan”. Skrivandet, meningen och livet. Fast egentligen borde ordningen vändas på. Livet, därefter kommer meningen och lite skrivande därtill. Jag känner mig otroligt trött och ovillig att göra något, så har jag känt flera dagar men har verkligen “ryckt upp mig” (tycker ni om det, nudå? va? nu slipper jag kännas jobbig) och engagerat mig i något annat än mitt inres frätande mörker.

Jag sålde min iMac. Folk trodde att jag skulle köpa en PC, knepigt. Jag köpte en ny, bättre iMac som gjorde mig lycklig på det där speciella sättet som Apples produkter gör mig lycklig. Ungefär som människor som shoppar kläder så shoppar jag annat. Så ofta jag kan ska det vara en Apple-symbol någonstans. Hittade ett iPhone-ställ igår format som Apples äpple, underbart.

Jag har ett konstigt jobb. Jag tror att jag har makten att göra en skillnad och att bidra med en förändring men ändå känns det som att agendan jag ska följa är så precist skriven att den inte lämnar utrymme för någon kreativ vinkling. I mitt huvud avslutas alltid meningarna i agendan med punkt, aldrig ett frågetecken. Ibland vore det skönt med ett frågetecken som inte involverade att få en punkt på slutet utan istället “…”

Jag ska inom några minuter fylla i en undersökning kring min kropp, en som behandlar den fysiska delen. Hur jag mår, om jag har smärta någonstans, om jag kan förändra mitt synsätt på något osv. Normalt sett så älskar jag undersökningar där jag känner att jag kan delta och göra en skillnad men det är svårt när det gäller mig själv, att låta någon annan bidra med förändringen. Att släppa in någon annan, som man bara träffar en gång per vecka. Att hälsa denne person välkommen och dedikera sig när jag ofta tänker att jag bara är en siffra i statistiken.

Det är ganska ofta som jag tänker att jag bara är en del av den stora massan, att det jag gör sällan spelar någon större roll. Att det jag gör kanske ändrar utgången på något temporärt men det ger inte mig personligen något. Naturligtsvis har jag fel, det är bara det att man aldrig kommer ihåg det som är bra för en själv.

Dagens känsla: “det är något fel”
Dagens önskan: att jag hade tagit mig mer tid förut till att må bättre, så kanske jag inte hade varit så ivägen nu.
Dagens saknad: regn.
Dagens rädsla: mobilsvar.

Det gör ont i mig när det känns som att jag sårat någon jag håller av genom ord avsedda för någon helt annan. Klumpigt gjort, Per. Dumt gjort, Per. Det finns många sätt att uttrycka det på. Förlåt är ett.

Det här är ett forum för mig, jag kommer sällan skriva namn på någon förutom mig själv och tankarna jag delar med mig kommer aldrig att bli helt levande förräns ni frågat mig vad jag menade. Ibland kanske jag inte ens kommer ihåg vad jag menade. Ibland kanske jag inte kan formulera det i fler ord i huvudtaget utan det måste få vara som det är.

Just nu känner jag mig gråtfärdig. Tisdagsångesten har attackerat mig sedan flera dagar tillbaka och jag känner för att fly bort från människor som gör skillnad på person och person, fly bort från den omvärlden där jag placerats bara för att jag råkade bli svensk. Fly bort från den historia jag har bara för att jag, liksom alla andra, inte fick möjlighet att välja föräldrar. Skulle du ha valt andra föräldrar? Om du fick slå tärning om det, skulle du ha tagit chansen?

Jag är lärd sedan tidigt att det alltid kan bli värre så jag skulle inte ha tagit chansen. Idag fick jag kommentaren att det alltid var lätt om man ville flytta hem igen, det var ju bara att flytta hem till familjen. “Vilken familj?” sade jag instinktivt utan att tänka mig för. Det hela skämtades ganska fort bort med kommentarer om att jag skulle ha gjort mig opopulär hos min egen släkt vilket var ganska skönt. Ibland går det inte att hålla tillbaka och då är det tur att få vet någonting i huvudtaget. Då går det alltid att skämta.

Hela morgonen gick jag runt och tänkte på nattens drömmar. Jag minns dem såklart inte nu mer än känslorna kring dem. De gick från ansvarskänslor och förväntningar jag inte kunde uppfylla till att jag var den minst viktiga människan som gick att finna inom en 30 mils radie.

Dagens ord: Avsky.

Idag vill jag inte prata om någonting. Jag vill slippa berätta och analysera, jag vill vara precis så utmattad och trött som jag känner att jag är. Det vore en dröm att få vara precis så tråkig och nästan meningslös som jag känner att jag är just idag. Slippa underhålla och vara rolig, undkomma att alltid vara glad och ha något att säga. Att bara vara tyst, precis hela eftermiddagen och kvällen. Inte säga ett ord och inte känna att det blev konstigt på grund av det.

Det låter som ett ilandsproblem och det är väl antagligen det, om man nu måste jämföra allt med svält och krig men eftersom det (ännu) är så långt ifrån min verklighet så slipper jag jämföra mot det. Det som är mest aktuellt i mitt liv är inte svält och krig utan relationer och jobb, mat och välmående, framtid och dåtid.

Just idag är jag helt utmattad, jag vet inte vad det är men min kropp har definitivt slut på energi. Jag har ingen ork och det har varit på håret att jag kunnat hålla mig vaken. Jag har ingen lust att säga något men vill så gärna att människor pratar till mig, kring mig, vid mig. Men inte med mig.

Wow vad mitt liv har förändrats. Jag har fått en ny befattning som innebär väldigt mycket ansvar, väldigt många fler uttalande arbetsuppgifter och ett krav på väldigt mycket mera tid. Egentligen så gjorde jag väl det mesta innan men nu finns det på papper att det är jag som får gå direkt till fängelse utan att passera Gå om någon får en pall i huvudet.

Jag har börjat gymma istället för att bara springa, vilket är något jag aldrig trodde skulle hända. Nu är jag ingen som gymmar åtta timmar om dagen men att jag ens kan tänka tanken är ett stort steg.

Ballerina Choco är för övrigt världens godaste kaka, om de bara vore nyckelhålsmärkta.

Det är svårt att förlika sig vid tanken på att det finns människor som vill en väl, vilket är lite väl underligt med tanke på att jag gör allt jag kan för att försöka övertyga min omgivning om att jag vill väl och att de måste försöka ha det så bra de kan, helst med min hjälp. Jag har funderat sedan igår på vad jag skulle skriva, på något sätt kändes det som att jag återvände till bloggandet efter flera års uppehåll och ville därför skriva något “bra” och något “representativt” men jag återkom hela tiden till känslan av att jag bara ville skriva det jag kände. Det är väl så det ska vara, right?

Våren har på allvar börjat komma, det töar och har sig. Det ger mig ångest och har alltid gjort, alltid ångest av våren och alltid lite lätt oroad inför sommaren. Precis som att människor tycker det känns jobbigt att det blir höst och mörkt så tycker jag att det känns påfretsande att det blir sol, sommar och allt vad den säsongen kan innebära.

Ibland slås jag av en förvåning över hur människor lyssnar på mig, jag antar att jag stundtals är lite för van att inte våga lyssna och lita på andra människor fullt ut och tror därför att omvärlden är likadan. Jag blir alltid lite irriterad och ledsen när någon inte lyssnar på vad jag säger och tar det som sanning men samtidigt börjar jag bli van att människor man talar med kan ha svårt för att lita på ord och gärna vill se handling. Det är något som rör till det ibland, jag antar att kontrollfreaket i mig själv inte riktigt kan komma överrens med tanken på att inte kunna veta allt eller kontrollera allt.

Jag stör mig på min dröm jag hade inatt, jag drömde verkligen bara om stora möten om försäljning, marginalprocent, marginalkronor, antal poster osv. Marginalprocenten var 18.3% och på väg upp men vi låg kort på marginalkronorna, något som alla ansåg krävde en insats (alla ville att vi skulle sälja kaffe billigt) medans jag satt lätt nedsjunken i min stol och djupt bekymrad. Så brukar det vara, jag blir alltid en sorts vågmästare som vill att människor ska motivera sina åsikter eller sitt agerande först.

Men jag stör mig på drömmen för jag hade så gärna drömt något fint eller till och med något fult och jobbigt bara för att få lite distans. Jag vet att jag jobbar ganska mycket men jag har också ganska klara gränser för mig själv vad jag vill och inte vill göra, vill jag inte jobba extra så gör jag absolut inte det och blir jag less någon gång när jag jobbar över så åker jag hem. Sover jag så vill jag med största sannolikhet drömma om något skruvat och konstigt, inte marginalkronor..

Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker – det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.

Jag sätter medvetet alldelens för höga krav men inte för att jag tycker om tävlingen utan för att jag tycker om att pressa mig till det yttersta men ändå inte få det jag behöver. Som att jag litar på att någon annan ska ge mig det, vilket också är en fånig tanke. Om det är något jag lärt mig allt eftersom åren passerat är att människor alltid går, omvärlden passerar i raketfart och även om jag stundtals färdas i samma riktning så är det sällan människor finns kvar.

Eller så är det jag som går, i många fall är det nog det också. När jag blir sviken, utnyttjad eller märker att intresset för mig som människa inte finns där utan det istället bytts ut mot ett behov för något jag har. Att låna min bil eller att jag ska fixa något på jobbet. Sånt gör alltid ondare än vad folk kan tro, sånt får mig alltid att vilja dra mig undan i en förhoppning om att omvärlden ska följa efter och därmed motbevisa min lilla tes.

Men eftersom jag inte säger något så är det svårt för omgivningen att uppfatta den, det är iallafall vad jag tror. Jag är expert på det, att inte vilja göra någon stor grej av hur jag mår – även om det får mig att må så hemskt dåligt. Även om det får mig att bli alldelens illamående en hel dag. Även om det får mig att ha ångest i flera dagar.

Jag är trött. Mitt huvud är varmt, min näsa täppt och min arbetsroll är numera ett steg högre.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.