Jag spenderar ganska mycket tid till att tänka på vad det är med mig som gör att jag inte riktigt tycker att jag räcker till för vardagen, antagligen mer än de flesta. Jag har en tendens att haka upp mig på allt från smådetaljer som hur människor uttalar vissa ord till att inte kunna lösa vissa problem vilket kan vara allt från att någon vägrar berätta något för mig som jag borde veta om till att jag inte kan komma på varför det inte är lika skönt att bli kliad på kinden som på huvudet.

Normalt sett så kan jag med viss övertygelse släppa saker och gå vidare, men i fallet Per så är det svårt. Jag vill veta varför jag är som jag är, jag vill veta vad jag kan göra för att må bättre och jag vill definitivt veta vad jag borde göra för att inte må sämre. Jag vill oftast inte veta vad andra tycker om mig eftersom jag lärt mig att när människor säger något så är det bara ord för dem medans det blir blodigt allvar för mig men sen också för att jag har en tendens att fokusera på allt det dåliga utan att ta in det bra.

Bara det i sig gör ju min vardag mycket längre och krokigare än den borde vara, jag vägrar lyssna på komplimanger men jag vill ha dem. Jag vågar inte tro på vad människor säger men jag önskar hela tiden att de ska berätta allt för mig. Egentligen så är det lite av en lögn. Jag tror på vad människor säger men jag är så rädd att de ska hitta på. Eller helt enkelt inte vara lika seriösa med vad de säger som vad jag är. När jag inser att jag blivit “lurad” så blir jag alltid lika sårad.

Nu hade jag tänkt ta en promenad, med lite tur så kliver jag inte ner mig i ett dike eller halkar ner i leran. Även om det skulle bli en intressantare historia då.

Låten Latenight Cab Driving av Trentemoller passar bra till huvudvärk och dåligt väder.

Någon dag ska jag lära mig att inte försöka skriva den “perfekta inledningen”, dels eftersom mina inlägg är långt ifrån läsvärda och intressanta men också för att det är helt omöjligt för mig att någonsin anse att något jag gör är perfekt. Som bonus ska jag, den dagen då jag lärt mig att jag inte kan skriva perfekta intron, även lära mig att inte missuppfatta saker. Jag kan vara enormt snabb och korrekt i att läsa människor runt mig och deras avsikter, men så fort det handlar om hur dessa personer relaterar till mig så blir jag en total känslomässig analfabet.

Jag läser helt fel, jag uppfattar allting med en vinkling som inte tidigare fanns och hela min bild av vardagen blir skev. Det är dock ett ganska bra tag innan jag kan lära mig att inte missuppfatta allting bara för att det isåfall blir mycket mera negativt för min del. Jag är nämligen väldigt bra på att leta upp saker i vardagen som kommer att ligga i min väg och därefter blåsa upp dem. För att göra dagarna lite extra utmanande och jobbiga, som om det behövdes.

Under de senaste dagarna har jag haft en konstig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt placera den. Då och då brukar jag få en känsla av att jag “väntar på något”, ungefär som att jag väntar på att livet ska börja igen så jag får stiga på. Fast nu känns det inte så, nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut. Inte som att jag väntar på att dö, det vore bara bisarrt och ganska jobbigt eftersom även om jag inte har mig själv som någon större favorit så har jag ändå tänkt leva ett bra tag till för det är ganska många saker jag vill se och vill visa.

Men (jag vet att man inte får börja meningar med ord som men eller och, men jag bryr mig inte. ok?) nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut, det är en otroligt konstig känsla. Jag har mål i livet, det är inte det men det känns som att jag just nu bara går på tomgång. Kanske för att nästa vecka har en potential att suga stenhårt, om jag får uttrycka mig så i ett försök att modernisera sättet jag skriver på. Nästa vecka, har jag redan börjat räkna ut.

Den kommer att kännas tom och ovan, ironiskt nog som när man flyttar till en ny lägenhet. Men det är inte för att jag flyttar som det kommer kännas tomt och ovant. Det är inte för att jag flyttar som det kommer vara svårt att få tiden att gå nog fort. Jag har tänkt ganska mycket på det här, men i stadier. Men det rör sig bara om en vecka, så det är ju inte ett helt liv, men ändå känns det drygt. Så pass drygt att jag försöker ignorera det så gott jag kan.

Hur som helst, klockan är 17:14 och jag ska se till att springa innan min huvudvärk exploderar till nästa stadie. Antingen är det här huvudvärk som kommer från det dåliga vädret eller så är det stresshuvudvärk, det bör vara vädret och det vore skönt om det vore det. Det var så längesen jag hade ont i huvudet av regnmoln.

Ovan kan man se ett klipp med Dana Bergquist som spelar på klubben Space i Miami. Det är en enormt bra remix av The Prodigys låt No Good. (rättare sagt en annan låt med Prodigys acapella) Jag har bara hört den i det klippet samt i en fem timmar lång spelning, så de gånger jag inte har tillgång till spelningen så brukar jag öppna klippet på YouTube och låta det spela i bakgrunden, mycket behändigt och dessutom bra när man bestämmer sig för att skriva längre blogginlägg. Då kan besökaren lyssna på det som man själv lyssnade på när man skrev!

I duschen började jag fundera, jag gör ofta det när jag duschar. Det slog mig hur opepp jag kände mig, på bara några sekunder så hade jag tappat all lust till att göra någonting någonsin och jag ville bara lägga mig eller sätta mig och låta tiden passera. Det blir så ibland när jag blir varse om hur fel jag ibland kan känna mig, hur det känns att jag inte passar in eller hur jag aldrig kommer att vilja anpassa mig. Alternativt, eh? Suck.

Jag blir så trött på hur många som går runt med dubbla agendor, med saker de gör och meningar de säger, utan att egentligen stå för dem eller ens vilja göra vad de gör. Det är då jag inser att jag också kan vara en sån, som säger saker för att passa in eller gör saker bara för att alla andra gör det. I mitt fall för att undvika snack men varför andra gör vad de gör vet jag inte, kanske njuter de av att leva dubbelliv. Jag lider.

Kanske beror det på osäkerhet och ovilja att tro på sig själv. Alla människor är osäkra och inte särskilt sällan heller, men desto mer sällan vill man erkänna att man kanske inte riktigt är säker på sig själv, att man inte vet var man har sig själv eller att man inte vet om man valt rätt väg att gå. Alla är osäkra. Jag med. Väldigt.

Jag antar att det skulle hjälpa i ett sånt här fall att ha en tro att luta sig tillbaka mot, något att förlita sig på som inte handlar om en själv. En person eller ett väsen som man innerligt hoppas ska lyssna. Jag har ingen tro men jag orkar inte hålla på och på ett något fjortsiaktigt sätt säga att jag är agnostiker eller ateist, jag har inte tid med sånt. Istället förlitar jag mig på mig själv, vilket naturligtsvis är en berg-och-dalbana utan dess like. (Don’t need no one)

Kanske måste jag bara lära mig hur jag ska hantera mig själv och hur jag ska utnyttja de tillfällen i vardagen som ges för att på mitt sätt bidra, smälta in, som det också kan kallas. Jag har inte kommit så långt, än.

Jag tror jag har magrat lite på överkroppen. Suck. Alltid på överdelen. Jag borde se över det där.

Lång dag idag. Började sex imorse och slutade ungefär halv fem i eftermiddags. Dock fick jag leva ut lite av mitt hat för Sverige i luncrummet i eftermiddags. Det handlar egentligen inte om att jag hatar landet eller människorna så mycket utan jag väljer att hata Sverige som symbol för alla konventionella handlingar man träffar på varje dag.

Som att människor kan gräva ner i sig i lycka över att diskutera hur bra det är att solen skiner den 14e April, för då kanske det är sol när de går på semester i Juli. Eller att bara mala på om vädret i övrigt, ut och för ut så snackas det om solsken, regn, vinterkyla, höstmörker och mörk asfalt. Ett annat exempel är helgen. Vad ska du göra i helgen? Vad har du gjort i helgen? Hur var helgen? Gjorde du något kul i helgen? Det är som att helgen är den enda tiden då människor kan företa sig att göra något som de i vanliga fall inte gör. Okej att folk inte super mitt i veckan (de flesta iallafall, tack och lov) men kom igen, veckan består av sju dagar och det är endast två dagar i veckan som det finns något minnesvärt att fira?

Det är egentligen inte själva vädret, semestrarna eller helgerna jag stör mig på utan det är bara så tråkigt att det finns fler människor i världen än man hinner lära känna och de har hur mycket potential att göra precis vad som helst men vad de helst pratar om är väder, semester, helgen, supa eller ändå hellre, vad de ska göra på jul eller nyår.

Eller så är det helt enkelt sånt man ska prata om och det är jag som inte passar in, den möjligheten finns absolut och om det är så, så antar jag att jag får fortsätta mitt livslånga hat. Dock lär jag inte frälsa några nya eftersom det är med lite finess och humor jag berättar det här (jag brukar ha svårt för att förmedla mitt riktiga humör i text) för personer och inte som meningar på ett papper, rakt upp och ner.

Det där med smärta är ett stort och jobbigt kapitel. För någon dag sedan då jag städade så hittade jag en karta Tramadol som jag sparat sedan min diskbråcksperiod. Jag sparade den av anledningar som jag inte helt har lyckats fundera ut. Mest antar jag att jag gjorde det för att påminna mig om att jag måste ta hand om mig själv ibland, att inte lyssna på sin kropp kan resultera i ett större lidande än lite förlorad stolthet.

Det är snart ett år sedan jag opererades och jag känner mig lite nervös. Smärtan kommer och går, inatt och idag har varit värre än på länge och jag hatar att påminnas om att jag inte kan göra allt jag kunde göra förr. Redan när jag gick i mellanstadiet så lärde en sjukgymnast ut hur man skulle lyfta och bära. Inget man lyssnade på, förstås. Fast nu är det lite annorlunda, jag måste lyfta (ursäkta uttrycket) som en kärring och jag om jag sover för länge en dag så känner jag inte bara av det genom att jag blir mosig i huvudet utan min rygg blir alldelens stel och tar timmar på sig att komma igång igen.

Jag vet inte, jag försöker att inte tänka på det så mycket men det gör ont precis varje dag och det är inte så att jag helt ändrat mig och nu reagerar på minsta lilla smärtimpuls utan jag trampar på som vanligt. Medveten om att det kommer att göra ont under så gott som varje dag, i hela mitt liv. Ena sidan av mig tycker att jag ska skärpa mig, jag kunde fortfarande ha varit sjukskriven (nej, det hade jag inte, jag hade inte orkat fortsätta så) med enorma smärtor men den andra sidan av mig noterar att jag inte är sjukskriven längre men att min vardag gör otroligt ont.

Det närmar sig oktober och då ska min kirurg och jag ha någon sorts telefonuppföljning på hur jag mår, hur det går och vad som kan göras. Allt det kändes bra tills jag träffade på honom på jobbet, det händer i snitt varannan vecka. Han är väldigt väldigt vänlig och trevlig, stressad men vänlig. Han frågade hur det var och jag berättade lite snabba symptom. För första gången sedan operationen (då han såg mina röntgenbilder och blev oroad för mig) så såg han bekymrad ut och sade att man kanske skulle tvingas titta på “alternativ”. Mer än så vet jag inte.

Det skrämmer mig, så klart. Men vad ska jag göra? Jag vet inte. Jag vill nog bara veta om smärtorna jag känner är normala och om man ska ha ont varje dag, eller om det är något som är fel. Han sade innan operationen att jag hade två diskbråck men vad jag vet så opererades inte båda. Äh, jag vet ingenting än och jag tänker inte grina ut det genom en blog.

Hur som helst så hittade jag min karta Tramadol. Jag tog upp den och höll den i min hand, vek kartan fram och tillbaka för att se om aluminiumfogarna höll. Jag har ett kort i min mobil på tomma tablettkartor som jag hade samlat under några månader, det var helt sjukt hur mycket tabletter jag åt. Äh. Det här var inget bra ämne att skriva om. Det gjorde mig ledsen.

Oavsett hur många gånger jag lovar mig själv att inte få någon sorts prestationsångest när jag ska skriva något om mig själv så infinner sig ändå känslan av “Nej, det blir inte bra. För kort. För enkelt. För tråkigt. Varför har jag ingen humor?”. Jag kanske borde börja läsa upp det jag skriver? Det är ju trots allt så att det skrivna ordet kan vara fint att se på men är så otroligt talanglöst när det gäller att framhäva en känsla.

Det är svårt det där, att beskriva något så att det inte framstår på fel sätt. Jag tänker alltid på hur omgivningen ska uppfatta det jag skriver, något som ofta resulterar i att jag struntar i att publicera hela inlägg. Men okej, när jag författar ner orden som cirklar i mitt huvud så är det oftast med en tydlig ironisk tongång fast lika ofta är den nästan desperat i sin strävan att framstå som önskvärd.

Jag skriver ofta långt, ofta alldelens för långt, i min förhoppning att cementera precis allt jag känner så att det inte kan missuppfattas men precis lika ofta som läsare tröttnar på att läsa meningar staplade på varandra så missuppfattas innebörden eftersom skummandet övergår till läsa-första-ordet-i-meningen.

Jag är en självkritisk person som nog aldrig kommer leva ett liv där jag kan sätta mig ner i en stol med min familj och säga “Åh, vad bra vi har det.”, det är inte så som jag är. Jag är sällan nöjd, jag strävar alltid efter något mer, oavsett om det handlar om ett reellt mål eller bara en liten förändring och därmed kanske även förbättring.

Alltför många kvällar har jag lagt mig och funderat på varför just den kvällen avslutades så dåligt utan att egentligen reflektera över att det inte är slutet på kvällen som är dåligt utan det är hur jag valt att spendera tiden som varit den stora boven. Mer om det i framtida inlägg. Äh, varför har jag världens största säng när jag ändå inte ligger i hela?