Rädsla i koncentrerad form.
Klockan var 10:14, det var en minut kvar tills mötet egentligen skulle ta sin början men jag hade redan börjat bli orolig för att jag var på fel ställe eller för att jag skulle vara bortglömd. Klockan 10:15 träffade jag Åsa som bad mig komma med in på hennes kontor, som jag av en ren händelse hade råkat titta in i. Jag lade märke till, när jag gick bakom henne, att hon antagligen måste ha barn eftersom hon inte verkade ha lyckats skaka av sig några extrakilon som i övrigt inte passade då hon verkade ganska tränad för sin ålder.
Jag spenderade några sekunder till en överläggning huruvida det var rätt av mig att bedöma någon som ville mig väl men jag kom fram till att min tanke inte var elak utan bara ett konstaterande. Tanken om att hon hade otroligt fula stövlar kanske var mer elak, men mest bara ett intryck.
När jag satte mig i stolen mitt emot henne så infann sig en lustig känsla av rädsla och obehag. Jag kunde inte luta mig tillbaka utan satt långt ut på stolen, ungefär som att jag ville vara redo att fly. Jag kunde inte luta mig bakåt, jag kunde inte korsa benen och jag visste definitivt inte vad jag skulle säga. Jag var där för att lyssna på vad hon hade att säga för jag kände mig så liten inför henne. Hon visste ingenting men jag kände ändå att hon kunde räkna ut mig.
Hon verkade känna sig lite osäker av att jag inte var så frågvis, hon försökte i beskriva vilka möjligheter jag hade men fiskade efter input från mig. Jag frågade inte så mycket utan väntade till slutet för att få praktisk information. Jag har aldrig känt så förut, det var en helt ny känsla. En känsla av totalt utelämnande samtidigt som mitt inre i panik bestämde sig för att helt sluta sig. Jag talade i metaforer för att försöka lura mig själv men ändå brast min röst.
Jag harklade mig irriterat men det gjorde bara det hela ändå mer uppenbart, att det gjorde så ont och att jag varit så exceptionellt nitisk på att stoppa undan allting. Jag pratade i metaforer och gjorde liknelser för att iallafall kunna klara mig igenom ett fåtal meningar, i de flesta så brast min röst men jag stakade mig målinriktat fram. Hon gav mig två möjligheter och jag hade redan bestämt mig innan jag gick, men hon ville att jag skulle ta en vecka på mig för att tänka igenom allting. Hon tyckte att jag kunde tänka över allting under påsken och vila mig.
Medans jag tog min jacka så log jag lite snett och berättade att jag skulle jobba hela påsken, såklart. Hennes bekräftande inandning förvånade mig, det var som att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera mig. Men hon verkade så genuin och trovärdig att jag kände mig ganska väl till mods när jag gick därifrån, även om jag var vettskrämd.
Vidare har jag haft en tanke i huvudet ganska länge som jag vill få ut och det är, att jag nog är en person som är ganska "dyr i drift" när det gäller att ha tålamod eller förståelse. Jag försöker bli bättre men det är.. svårt. Jag har saker jag gör och måste få göra, saker jag tänker och sätt att agera på som jag inte vill rubba på men som kanske är svåra att förstå. Men, ha lite tålamod. För jag vill ge så mycket.
Vilket misstag. Vilken flopp.
Jag har börjat inse att jag kanske än en gång måste byta adress på min blogg för att kunna skriva i lugn och ro, vilket inte riktigt var vad jag hade hoppats på. Jag tycker om miyato, miyato känns precis som jag är. Jag har identifierat lite med miyato.
Jag känner mig inte pepp för någonting. Jag blir inte peppad av utskällningar som levereras utan anledning, utskällningar som baseras på frustration och en oförmåga att förstå. En oförmåga att planera, fast inte från min sida. Det känns konstigt att veta så starkt för sig själv att man faktiskt inte har gjort så mycket fel, normalt sett så brukar jag känna en stark skuldkänsla så fort något gått fel och jag varit inblandad. Oavsett om jag hade något med det att göra eller inte.
Jag fick erbjudande i sista sekund om att vara ledig idag men jag tog det inte, jag hade redan ställt in mig på att jobba idag och allting som behövde göras så det var lika bra att gå till jobbet. Om det är något jag inte tycker om så är det misskötande av scheman och att tjata på folk om såna saker eftersom jag har halvsvårt att hävda min rättighet till att vara ledig som det är, jag vet det är lag på att man ska få vara ledig en viss tid bla bla bla.
Utbildningen igår gick inte som väntat, det kändes som om tusen missförstånd inträffade samtidigt vilket resulterade i mindre glada miner.
Där igen.
Trött. Helt slut i huvudet faktiskt. Har inte haft någon större motivation ikväll till att hålla mig vaken men har tvingat mig. Egentligen borde jag ha diskat och därefter ha lagt mig, min vecka kommer att bli hur lång som helst. Första dagen jag är ledig är på tisdag men det skulle inte förvåna mig om jag får höra en kommentar kring att jag borde jobba.
Just nu skulle jag vilja ha någon att krama för det kommer bli svårt att somna utan dåliga tankar.
Jag skriver bättre sen.
Kortet ovan blev en favorit hos mig direkt jag såg det, jag vet inte direkt varför. Jag tycker inte att religion är något fint och jag tycker inte heller att träkors är något vackert men den kändes bra. Något med den kändes bra. Min bildsamling skiljer sig lite från andras. Jag samlar inte på bilder av artister och band, bilar, datorer eller vackra solnedgångar vid sommarstugan. Jag sparar nästan aldrig bilder med människor i, jag tycker bäst om kort på speciella omgivningar som Amazonas fotat uppifrån eller en övergiven stad. Men ibland så följer kort med människor med.
Igår var en riktigt bra dag. Jag var väldigt glad och lätt i sinnet, det kändes som att jag kunde ta för mig av vardagen och verkligen visa mig själv igen. Jag har saknat den delen av mig själv så mycket. Jag hade förvisso enormt ont i ryggen men det gjorde mig bara stressad över att inte hinna jobba klart, det gjorde mig inte på dåligt humör. Igår var nämligen min enda möjlighet att kunna få tvätta på nästan två veckor och med tanke på att jag fyllde tre maskiner så var det dags.
Jag åt middag hos Tommy i lördags och det var hur bra som helst. Det var skönt. Jag "behövde" det egentligen inte, jag var inte särskilt påverkad av mitt humör men det var skönt att äntligen få träffa honom igen och träffa hans flickvän som jag faktiskt inte träffat i någon större utsträckning. Jag och Tommy pratade häromdagen om ett mindre maraton beståendes av Spider-Man-filmerna och jag ska nog påminna honom om det för att pejla när det kan finnas möjlighet.
Dock blev det inte så att jag steg upp 05 idag och åkte till jobbet för att jobba 06 - 20 som jag hade tänkt, min rygg gjorde så ont igår att jag förstod att jag bara skulle sänka min livsglädje under flera dagar om jag inte försökte vila. Däremot har jag en lång lista på saker jag måste köpa eller som jag iallafall vill ha, som jag hade tänkt att någon annan kunde köpa åt mig:
- En ny lägenhet. Det känns inte alls bra att bo här. Jag tjatar om det hela tiden.
- Nya glasögon. Jag tycker inte om de jag har nu, de är tunga och sitter dåligt.
- Service av min bil. Så att den där jäkla lampan slutar lysa.
- En CDJ-1000 till, det måste vara två.
- En ny klocka, har sökt men det är svårt. Jag är mycket petig.
- En Xbox 360, till. (ja, då har jag tre men det är viktigt.)
Äh, vi börjar så. Det var säkert något mer.
Jag orkar inte känna mer.
Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.
Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.
Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga "lediga" dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.
Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.
Jag vill ha en ny lägenhet.
Så var det över, igen. Jag känner mig som ett fån. Det är lustigt hur man kan tro och tro, vilja och tro sig veta utan att egentligen tänka efter. Eller reflektera.
Så här är det. Det är slut med Ida. Igen. Lustigt att säga, "igen". Jag har naturligtsvis inget större intresse av att kräkas ut hela mitt känslomässiga liv i min blogg, iallafall inte nu. Men det lär nog droppa in saker då och då, känslor och saker jag funderade över. Kontentan verkar vara att jag är kille och att hon inte är kär i mig längre, det är svårt att göra något åt något av problemen. Det kom egentligen inte som någon överraskning eftersom jag har haft det på gång i huvudet ganska länge och har sedan länge känt att det var något som var fel.
Därifrån kom också mycket av min magkatarr. Jag tror det gick ganska bra igår, jag kände inte riktigt för att gråta eftersom jag redan varit med om det en gång och för att gråten bara kom vid små utvalda tillfällen som stundtals kändes helt omotiverade. När Ida skulle gå så funderade jag på om jag skulle gråta eller inte och jag bestämde mig för att göra det. Dels för att det var sista gången som vi skulle kunna utbyta såna känslor med varandra men också för att jag skulle få ventilera någonting, jag är lite rädd för att jag stänger inne alltför mycket.
Anledningen till varför jag inte gråter så mycket är dels för att jag inte vill visa så starka känslor hur som helst men också för att jag hatar att bli snorig. Det är i min mening något av det värsta som finns. Hur som helst. Det är slut, jag är singel och just nu känns det inte så dåligt. Jag höll mig vaken till sent inatt för att jag skulle kunna somna så enkelt som möjligt men det var inte så farligt. Det jobbigaste är alla småsaker, men det går över.
Nu har jag däremot inte tid med det här något mer, jag måste gå och köpa porto för att skicka iväg en försenad Tradera-vinst och sen så ska jag ringa till annsofie. Bara min huvudvärk kan ge sig. Har jag nämnt det, att jag får migrän när jag är stressad? Det är en ond cirkel, jag får migrän när jag är stressad och när jag har migrän så blir jag stressad för jag vill att det ska gå över så fort som möjligt. Det är dock inte så farligt än, det bara maler i huvudet men jag antar att det lär bli värre.
Helt fel ordning.
Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de "häftigaste och coolaste bilarna". Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.
Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.
Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.
Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.
Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.
Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.
Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.
Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.
Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.
Att jag har haft ont i ryggen blir "det är ingen fara" fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen "det är okej" efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.
Analogue relaxation.
Så var det dags för den klassiska och återkommande känslan av att jag inte känner att jag kan skriva vad jag vill i min egen blogg. Hej, återkommande känsla.
De senaste dagarna har varit otroligt svåra och jobbiga utan att erbjuda något synsätt som skulle ge mig en föraning om att saker kan komma att bli bättre inom någon snar framtid. Till viss del så verkar jag ha slutat bry mig om saker som händer, kanske för att det är så mycket just nu. Jag känner mig lite bedövad och som att jag inte längre reagerar lika starkt på saker som händer utan jag noterar dem och sparar det till senare.
Ibland funderar jag på om jag är dålig på att uttrycka mig, om jag har svårt att förmedla vad jag känner och vad som händer mig till min omvärld. Ibland funderar jag på om det finns massor av människor som bara inte bryr sig och ibland funderar jag på om jag helt enkelt borde rädda mig själv. Ibland funderar jag på vad jag gjort.
Nåja, inget blir bättre av en massa bloggältande. Inte just nu iallafall. Det är -24 grader ute och jobbet kallar, även om jag på senaste tiden mest har velat vara hemma i ett försök att återfå lite energi.
Att våga ta tag eller släppa taget.
Naturligtsvis var det kallast i världen den dagen man steg upp tidigast i världen.
Jag har en Dagens Nyheter liggandes på mitt köksbord, den hade jag tänkt klippa sönder senare. Jag har en stor pärm i mitt vardagsrum som jag inte rört på flera år, tråkigt nog. Det står mycket enkekt "URKLIPP" på den och där tycker jag om att samla saker som jag vill komma ihåg.
Som en bild som jämför storleken på godispåsarna nu och hur de såg ut för tio år sedan, det är helt sjukt vilka enorma påsar vi har nu. Jag minns inte när de små påsarna försvann, de som var vita med ett tryck bestående av tre olikfärgade bollar.
Ett annat urklipp som jag brukar tänka på då och då är DNs recension av filmen Der Untergang med Bruno Ganz.
Den börjar med:
Berätta hur det var när ni svinade ner er totalt och dyrkade den där salivstänkande psykopaten. Hur kunde ni? Hur kändes det?
Så jag hade tänkt gå på jakt i ett nummer av DN senare, jag väljer alltid DN bara av den anledningen att den känns mest seriös och för att deras skribenter tilltalar mig.¨
Det är konstigt hur saker kan förändras så fort, hur en känsla av att man vill förmedla något helt kan dö ut och ersättas av en total olust till att skriva. Varje morgon, när jag åker till jobbet, så är jag fylld av tankar som jag verkligen vill skriva ner.
Det är tankar som jag skulle få ut något av att skriva ner men också för att jag tänker på dem ända tills jag fått skriva ner dem eller prata om dem, men det är svårt att blogga i bilen och när jag är hemma så är jag antingen inte i rätt sinnesstämning eller så har jag helt glömt bort vad jag tänkte.