All tid.
Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.
Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.
Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.
Radera alla spår.
Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?
Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att "strunta i allt" men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.
Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.
Gå inte.
Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:
"Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?", tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.
Då avslutade hon konversationen med kommentaren "Jaha, så DU är nöjd eller?", med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.
Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.
Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.
Upp till bevis.
Igår blev jag så arg. Det började med att jag blev irriterad. Jag blev irriterad på att jag aldrig får något gjort och hela tiden får anpassa mig efter en omvärld som inte verkar ta mig i första hand någon endaste gång. Den irritationen fanns hos mig hela dagen men som vanligt så fann jag inte peppen. Förräns på kvällen. Då blev jag arg, riktigt arg. Så ilsken på att jag går runt i MITT LIV och väljer att kväva det utan att riktigt veta varför.
Det handlar inte om några enorma insatser, det enda jag ville göra var att sätta upp några tavellister, några krokar samt borra upp mina tavlor men ändå har jag skjutit på det så länge av anledningar som inte ens förtjänar att nämnas. Så jag åkte till Maxi, lånade deras enorma slagborr (som får alla andra slagborrar att darra av skräck, har jag fått det berättat för mig) och spenderade de kommande två timmarna till att borra, borra fel, få slut på plugg, skruva och till slut äntligen bli klar.
Lyckan finns fortfarande kvar inom mig, det är så fint att se mig om i min lägenhet och känna att jag kommit ett steg närmare att faktiskt bo här, att inte känna som att jag är ett återkommande vänskapligt besök när jag står vid köksbordet.
Allt blir så jävla högtravande.
Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är "Varför då?" så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.
Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.
Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på "humör för beniko". Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.
Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.
Om jag inte är "hej, jag är glad och får alla på bra humör", vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så "speciellt". Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.
Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget "du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet". Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.
Tanken, konceptet och kvalificeringen.
Det har verkligen varit en sån där dag som inte alls blivit vad jag önskat men som heller inte blev något annat än vad jag kunde förvänta mig.
Jag klev upp klockan åtta och redan halv tio började jag vänta på att åka till jobbet, inte för att jag var exalterad över att jobba (jourkvällarna under sommaren består sällan av annat än spring till tomglasrummet och kundfrågor om var torkad frukt finns) men för att jag bara inte kunde ta mig för något. När jag väl kommer till jobbet så tar det ungefär två timmar innan jag är helt ensammen på min avdelning och normalt sett så är det inga problem men idag kände jag för att jobba med någon, någon som jag tycker om att jobba med. Som jag skulle kunna bolla lite idéer med.
Kvällen fortskred och mitt humör blev lite sämre hela tiden, inte som att jag var arg eller sur utan bara nere nere nere. Det gick inte att sätta fingret på vad som var fel eller vad som utlöste det, det började långt innan jag kom till jobbet, men det färgade hela min kväll och irritationen över att inte få något gjort byttes då och då ut mot enorm ångest över att inte räcka till eller ens känna som att man var värd något. Suck.
Ibland är det så jävla jobbigt att inte kunna stänga av, stänga av alla idiotiska tankar och impulser. Det är i såna lägen som jag gör allt jag kan för att inte börja fundera på vad andra tycker om mig, för om jag tycker så illa om mig själv så vill jag inte ens börja fantisera om vad andra tycker om mig. PuckSuck.
Helst av allt vill jag prata med Malin, hon är den som kan få mig på bättre humör bara genom att låta mig höra hennes röst och att svara på hennes frågor får mig att känna mig evigt intressant.
BRA.
Jag är så rastlös.
Jag är så rastlös att jag knappt kan sitta still. Jag har ingen aning om vad jag ska göra och jag har inte heller någon egentlig energi för att göra något. Jag har dammsugit och skurat lägenheten, diskat, städat toaletten och slängt soporna. Jag har ingen inspiration till att ta mig för något mer kreativt, herregud.
JAG ÄR SÅ RASTLÖS.
ursäkta, ursäktar, ursäktade, ursäktat.
Ibland krävs det så lite för att en dag ska ta en snäv vändning åt det sämre, eller bättre om man har sådan tur. Min gick från att ha varit riktigt riktigt bra (jag och Malin höll handen, då är allting automatiskt bra) till att bli mindre bra. Kort historia: IKEA ringde igår och ville leverera mina saker däribland min säng, på tisdag. Idag ringde de och hade kommit på att min säng tydligen ska utgå men att den ersätts automatiskt av en likvärdig. Men då fick jag ett mail i eftermiddag där de ansåg att jag skulle betala för sängen, när jag redan betalat för den första. Naturligtsvis har deras kundtjänst stängt eftersom det är röd dag idag.
Ibland blir jag så trött på sånt och det känns som att jag inte vill vara med något längre. Men visst, jag ska ringa imorgon och allt löser sig men varför kan inte bara saker fungera? Jag är fortfarande helt död i huvudet sedan natten. Oj, har jag inte berättat? (som att jag inte visste det) Jag hade en helt värdelös natt som har satt spår i allt som dagen har haft att erbjuda.
Jag försökte somna vid 12 inatt (enligt svenska grammatiska regler ska man inte skriva nummer högre än elva med bokstäver, konstigt) och drömde att jag mådde illa, riktigt riktigt illa. Sådär som att man är på väg att kräkas, så till den milda grad att kroppen oavsett om man vill eller inte börjar ta sig till närmaste toalett. Tänk er att ni har den känslan, fast ni sover. Så jag försökte desperat väcka mig själv för att förhoppningsvis inte behöva kräkas (jag har en enorm fobi mot att kräkas), när jag väl vaknade så kände jag att det hela bara var en alltför verklig dröm.
När jag somnar om så drömmer jag istället att jag faller handlöst, inte mot marken utan bara mot ingenting. Det är helt svart runt mig och jag faller lätt krökt, med ryggen först och det hisnar i magen. Än en gång tvingar jag mig själv att vakna bara för att notera att jag inte faller utan allting är i sin ordning. Då kände jag att det kunde vara en bra idé att förändra något i min omgivning, så jag slog av tvn som jag brukar ha som sällskap när jag ska sova samt att jag tog bort en kudde. Jag lade mig på sidan och somnade om.
Naturligtsvis fick jag inte sova. Denna gång drömde jag att jag höll på och kvävas och jag fick rejäl panik. Det kändes som att det tog en evighet innan jag lyckades få mig själv att vakna och jag vaknade helt förvirrad. Det kändes som om jag inte hade andats på länge men hade lyckats ta ett andetag just innan jag vaknade, så jag låg kvar alldelens förvirrad och funderade på om jag verkligen andades eller om allting skulle börja om igen.
Därefter drömde jag en sak till, dock minns jag inte vad det var men det har färgat hela min dag. Jag var helt slut i huvudet när jag vaknade och somnade om, vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Sen gick jag omkring hela förmiddagen utan någon energi i kroppen.
Herregud. När ska det här sluta.
Inte rätt plats för att spela tuff.
Förresten så har jag börjat fundera över det där med mobilsvar. Varför har jag det ens aktiverat? Det är aldrig någon som jag vill få meddelande av som faktiskt spelar in något. Idag var det min mor som hade lämnat ett meddelande och då blir jag alltid nervös, sen blev jag förvirrad och därefter irriterad.
För att vara en person med en i princip icke existerande familjerelation så får jag väldigt många störande meddelanden av dem.
Jag kanske inte får plats.
Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.
Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.
Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.
Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga "Nu måste alla ha roligt!" utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.
Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.
Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.
Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga "lyckliga i alla dagar"-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.