Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.

När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.

Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.

Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara “rolig och underhållande” för alla.

Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.

Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.

Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.

… och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..

Jag har spenderat det mesta av dagen till att lyssna på Antiloops låt Signing Off. En låt de gjorde innan de blev jättekända och innan de blev jättedåliga. Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna och jag använder den så fort jag behöver plocka fram en viss känsla eller känner att jag behöver förstärka ett speciellt humör. Den är enormt värdefull för mig. Den är nästan sju minuter lång, trycker ni på play ovan så får ni höra den. Trycker ni inte på play så vet ni inte vilket humör jag är på.

Det har varit mycket jobb på sistonde men det har inte gjort något, jag tycker om att jobba och jag känner hur jag förfinar allt jag gör och blir alltmer effektiv. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka, vad ska jag göra sen? När det här blivit standard? Jag kan lära ut det till andra, men sen då? Jag antar att mitt inre försöker tala om för mig att skaffa en hobby. En hobby som inte inkluderar en laptop som kraschar så fort man ansluter skivspelarna. (jag vill inte prata om det, jag blev alldelens trött inuti av det)

Jag är mest förkyld i hela världen och har en helt enorm basröst, det sistnämnda är förvisso lite kul eftersom det är skönt att få ett annat röstläge någon gång men jag hatar att inte kunna springa. Jag har en helt enorm viktnoja just nu och det upptar så mycket av min vakna tid. Jag har funderat lite på vad jag tycker om att prata om på sistonde och jag har kommit fram till några saker jag inte tycker om att prata om. Sex är en sak jag inte tycker om att prata om, eller rättare sagt, jag finner det enormt ointressant att prata om.

Är det nu jag måste skriva två A4 med en “men asså, ja tycke ju oooom att haaa sex men de ä ju roligare åå haa sexx än å prata om de!”? Så här är det. Jag kan tycka att det är kul att komma med kommentarer i lunchrummet ibland eftersom hela världen verkar leva i någon sorts glasbubbla när det gäller sex där toleransnivån för ovanliga läggningar och speciella böjelser är enormt låg. Jag tycker om att försvara minoriteter. Men jag finner inget intresse i att diskutera ställningar, värdet i att ha sex i baksätet gentemot framsätet eller att låta tjejen komma först. Iallafall inte om det är med någon som jag inte har någon sådan relation till.

Jag är inte särskilt pryd, alls. Det är bara det att det fungerar bra att leka pryd när det gäller sex, så slipper man berätta för omvärlden att man inte är intresserad och att såna diskussioner bara känns platta och innehållslösa. Att prata väder är ungefär lika tråkigt. Bilar också, såvida det inte gäller att prata om bilar som man blir glad av eller som på annat sätt påverkar ens välbefinnande på en känslomässig basis men då helt utan ankytning till märke, kardanaxel, årsmodell eller om den har spoiler.

Dagens sämsta: Till Ålidhems Vårdcentral. Eller iallafall allmänläkaren Nils, som tydligen är min designerade läkare. Nils, du suger.
Dagens bästa: Alla sms.
Dagens mat: Broccoligratäng, medans jag fortfarande hade ett smaksinne.
Dagens besvikelse: Min jävla Macbook Air som inte pallar med två USB-enheter samtidigt.
Dagens musik: Antiloops Signing Off och Sashas Wavy Gravy.
Dagens känsla: Trångt.
Dagens irritationsmoment: Att tvingas respektera människor som är långsamma, rör sig långsamt, tänker långsamt, agerar långsamt och arbetar långsamt.
Dagens idé: Min impuls om att ta över VK och göra om den helt.

Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.

Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.

Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.

Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.

Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.

Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.

Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.

Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med “vid behov” är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.

Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.

Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.

Den vanliga stresshuvudvärken hälsar på mig idag, huvudvärk hela dagen och ingen träning på grund av att jag gick dit vid precis fel tillfälle. Fyra personer stod i kö och väntade på att få ta över något av banden som fanns, suck. Sånt gör mig så arg, jag går hem direkt det är så. Det finns inget som får mig att känna mig som ett boskap som att stå och vänta på att få springa på ett band.

Så jag valde att göra en visit på Maxi för att kunna skapa nya matlådor, det känns som att jag bor på Maxi och lever på matlådor. Så nu har jag gjort ugnspannkaka med egen sylt, sen blir det färsk pasta och efter det någon sorts kycklingkompott.

Enda anledningen till varför jag skriver det här är för att det är det enda som håller mig vaken just nu, fastän jag borde sova.

Jag borde sova.

Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.

Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.

Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga “lediga” dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.

Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.

När jag skulle sova inatt, som naturligtsvis inte gick som planerat, så låg jag och skummade igenom John Digweeds Wikipedia-artikel för att se om någon skrivit något nytt. Där stod det bland annat att han hade firat tio år med sin label Bedrock nu i oktober och då spelat ett set på nästan tio timmar. Jag suckade tungt inombords. Dock log jag lite av hur hela artikeln var skriven, förra gången jag läste den så var den ganska saklig och kort medans den nu var skriven av en person som helt klart var ett fan av honom. Det regnade inte komplimanger men man märkte på ordvalet att det fanns ett intresse och en viss beundran, en lätt nyans.

Idag var också en ganska bra dag, iallafall när jag satt och åt lunch. Jag satt och pratade med några stycken och valde att med pompa och ståt presentera gårdagens stora bedrift som involverade att min bil hamnade i ett mycket brant dike. Om jag hade varit någon som hade lätt för att känna att situationer blev pinsamma så skulle jag nog ha varit röd i ansiktet bara av att tänka på det men det känns mest komiskt.

Read the rest of this entry »

Dagens tredjeplats går till: Bostadens värdelösa internetbokning av tvättstuga. I de två tidigare Bostaden-ägda lägenheter jag bott i så har man brukat vad som kan kallas en tvättlista, ett ark vars mall säkert existerar i ett excelformat någonstans i Bostadens intranät. Där skriver man upp sig på lediga tvättider. Mycket enkelt och mycket användbart. Bostaden har även internetbokning av tvättstugor vilket låter otroligt schysst, då slipper man klä på sig och RÖRA PÅ SIG när man ska boka tvättstuga. Hyvens hyvens!

Men systemet är så värdelöst att jag får en stor klump av ångest i halsen varje gång jag ska boka tvättid. (nästan, iallafall) När du loggar in så kan du välja att boka en tid, men du kan bara boka en tid åt gången och vill du boka om så måste du först avboka din nuvarande tid för att sen se vad som finns ledigt. Det betyder att om du inte hittar någon bättre tid så kan du ha förlorat din tidigare bokade tid. HÄRLIGT!

Dessutom kan du inte komma in i tvättstugan på tider som du inte bokat, bra för de som tror att grannarna springer in i tvättstugan och pinkar i tvättmedelsfacket men omständigt för den som glömmer av tiden eller av någon annan anledning för förhinder och inte tar sig till tvättstugan under sin bokade tid.

Då får man vackert vänta tills nästa som bokat kommer, vilket kan dröja. Är det efter 22:00 så får du vänta tills nästa dag och sen får du HOPPAS att den som bokat faktiskt dyker upp. Du kan skriva en lapp och sätta på dörren men det är inget som skulle lugna mig. Att ringa kvartersvärden är ett sätt men vem vill betala utryckningsavgift under en helg? Suck.

Dessutom stör jag mig på den där soplådan för ludd, har inte Bostaden fattat vinken än? Ingen slänger bara ludd där, alla slänger tomma tvättmedelsförpackningar och sköljmedelsflaskor. Det finns ingen som läser skylten “OBS! ENDAST LUDD!” och faktiskt lyder.

Jag antar att Bostaden försökte stävja problemet genom att göra dessa lådor enormt små så att de “bara ska rymmas ludd” men eftersom människorasen är fruktansvärt envis och påhittig så hjälper det inte. Istället så är det som att hela hyreshuset formar ett outtalat garde som tillsammans hjälps åt att bygga små torn av gamla förpackningar där luddet används som fattigmansversionen av lim eller isolering.

Dagens andraplats går till: Alla hjärnlösa och motionslösa idioter som tror att man ska gå så långsamt man kan i trappan upp till receptionen på IKSU. Varför tror ni att de som är bakom er inte har bråttom? (som till en tvättid) Tror ni inte att det finns NÅGON som har lust att röra sig snabbare än SNIGELTAKT? Dessutom är det ALLTID dessa människor som fumlar med något i trappan och stannar av för att leta efter någon viktig nyckel/mobiltelefon/halstablett medans vi bakom blir ståendes medans ilskan växer. (nej, jag är svensk så jag säger inget. Aladdinask?)

Dagens FÖRSTAplats går till: BODYBUILDARE. De är snäppet värre än de som går långsamt i trappor eftersom de går långsamt ÖVERALLT. Eftersom de är så biffiga, eller iallafall trooor att de är så biffiga, så måste de gå långsamt och hålla ut armarna lite från kroppen. Fastän de kanske inte alls har nog med muskler för att det ska se trovärdigt ut. En annan anledning till att de går så långsamt är för att de absolut inte orkar gå snabbare, eftersom de bara bara tränar överkropp och inget annat. Härlig symmetri.

För att ytterliggare stärka intrycket av att de är fertila machomän så håller de mycket krampaktigt i sina vattenflaskor, för att visa hur bestämt de kan hålla i en vattenflaska. Antar jag. Jag har ingen vattenflaska med mig men när jag har det så håller jag i den precis som jag skulle hålla i allt annat, med den kraft jag behöver för att säkra att den stannar i handen. Men dessa kroppsbyggare tror att om de kramar sin stackars vattenflaska som det står Stadium eller Pripps Energy på, så framstår de som ändå mer pumpade. Tänk, då kanske ett litet blodkärl tittar fram!

Naturligtsvis går det inte att passera förbi när man hamnar bakom dem eftersom de inte kunde bry sig om något annat än sin egen fåniga spegelbild. Eller så är de helt enkelt alldelens för intelligensbefriade för att förstå att den där massan som ögonen sitter på går att vrida för att man ska se åt andra håll än rakt fram. Ändå bättre blir det när det är någon kille i mitten av 20års åldern, som gör allt detta. Han är i sina bästa år (enligt honom själv, naturligtsvis) och lyfter skrot ungefär 30 minuter i veckan. Det ger honom, återigen enligt honom själv, enorma biceps och därför måste han hålla ut armarna från kroppen när han går från gymmet

Tack till alla människogrupper som varit med i tävlingen som pågått hela dagen, dessa tre är korade som vinnare men vilken dag som helst så kan det vara dags för en ny version av “IRRITATION MED FINESS!”, ses då!