Jag avundas människor i min omgivning fastän jag fått lära mig att det är fult att vara avundsjuk, fast kanske mer fel än fult om jag tänker efter. Alltför ofta känns det som att man har några stycken i sitt liv som man utan att veta det, delar sitt liv med. Som att ens känslor och upplevelser går i perioder, när jag mår bra så mår någon annan sämre och vice versa.

Iallafall så är det en av mina övertygelser jag använder mig av nu för att slippa känna mig så utlämnad. Det är en underlig och förvirrande känsla att vara 29 år men ändå känna att man inte har någon som helst förmåga att identifiera sig med varesig åldern som ett nummer eller som ett socialt krav. Jag fyller 30 i oktober, bara det är en konstig tanke. Inte att jag blir 30 (jag har nog redan haft min 30års kris tror jag) men att jag alltför länge varit så övertygad om att jag aldrig kommer bli 30. Jag blir alltid lika förvånad när jag känner hur övertygad jag är angående det.

Men det är antagligen bara en fix idé jag har, något mitt huvud har hittat på för att sysselsätta sig, visst? Det skulle vara en tröst om någon kunde berätta det för mig, med inlevelse och förståelse. Jag och mina krav på inlevelse och förståelse, suck och pust, när jag knappt kan tala med inlevelse och förståelse själv.

Dagens kritik: Mot mig själv, för att jag inte tar tag i saker som gäller mig själv.
Dagens energitjuv: Min hjärna.
Dagens maträtt: Chokladmousse med crisp, det fick bli mitt “äta innan middagen”-mellanmål när jag kom från jobbet.
Dagens saknad: Efter att hålla handen när man sover. Just det, då.
Dagens huvudvärk: Högre framdelen av huvudet samt vänster bakdel av huvudet. Snett över hela huvudet, mums.
Dagens musikval: Dana Bergquist senaste spelning. Åh Dana, kom till Umeå.
Dagens impulsönskan: Att åka till fyra städer på måfå och ta kort på människor.

Jag hade tänkt vara enormt ambitiös och klippa ut en bit av en låt som Digweed spelade för att ni dels skulle få höra vilken enormt bra låt det faktiskt är (prove me wrong) och dessutom för att ni ska höra vilken underbar röst människan Digweed har, men, det är mycket jag tänker och det är sällan jag lyckas förverkliga allt.

Jag skyller på att jag har haft huvudvärk sedan klockan åtta imorse och därför inte är helt pepp på att göra något som faktiskt kräver något större engagemang. Ikväll har jag hittils spelat spel och skrivit en längre text om vad jag tror att jag behöver i vardagen och det är väl ungefär där jag stannar för kvällen.

Just nu önskar jag mig julledigt och en ny upptäckt. Vad önskar du dig?

Gud, vilken lång dag. Vilken påfrestande dag. Vilken prövande, just det, dag.

Imorse var jag väldigt driftig och effektiv, för att spara tid så såg jag till att köra bort halva soffan och en massa annat gunk innan jag började jobba. Då sparade jag ju in lite tid tills på kvällen då jag skulle göra klart allt. Men jag tänkte inte riktigt på att en av mina tabletter tog slut igår, ett sorts kosttillskott som ska se till att hålla mig vaken.

Jag blir otroligt trött av mina mediciner, så trött att jag kan somna bara jag lutar mig bakåt och blundar. Men jag har klarat mig från det genom att äta detta eminenta kosttillskott som innehåller mer koffein än vad man antagligen bör äta, iallafall om man är gravid eller har hjärtproblem. Men igår tog tabletterna slut och jag fick inte nästa sändning förräns idag. Vilket innebar att jag hade en helt enooorm abstinens från klockan 10 till 21-ish.

Abstinens som i att jag dels knappt kunde hålla mig vaken, jag hade ingen energi i kroppen och jag hade en kolossal huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre in på dagen jag kom. Vid 15-tiden så trodde jag inte att jag skulle kunna vara kvar på jobbet och när jag var på väg hem så fick jag snabbt avsluta samtalet med Malin eftersom jag fick såna problem med att hitta orden eftersom det gjorde så ont.

Men eftersom jag tidigare på morgonen hade börjat flytta delar av soffan (som jag sover på eftersom jag glömt att beställa en säng, bra Per!) så var jag ju tvungen att flytta resten av prylarna. För den som inte vet så är det inte precis en trevlig upplevelse att bära tunga otympliga möbler när man har förstadiet till migrän. Att försöka balansera in en 42″s Plasma TV var inte heller särskilt kul men det är färdigt nu.

Varför bad jag inte någon hjälpa mig, kanske ni undrar? För att jag är en av världens tjurigaste personer och dessutom får jag ofta för mig att jag ska klara av saker. Som nu, då kom jag på att jag banne mig skulle klara av flytten alldelens själv och UTAN att låna ett släp. Det enda jag hade gjort var att jag hade lånat min fars bil som är marginellt större. Jag fick skruva isär ganska många möbler för att lyckas med min uppgift men nu är det gjort och jag känner mig faktiskt lite nöjd.

Mest nöjd är jag nog för att det inte blev så mycket snack. Om jag hade bett min far om hjälp så hade jag fått hjälp och jag hade säkert varit mycket tacksam för det (även om jag har så enormt svårt att tacka för saker bara för att jag tycker jag verkar så dum när jag säger tack) men i mitt huvud är en flytt inte särskilt speciell. Det är en utmärkt anledning till varför folk ska få gå hem tidigare från jobbet eller slippa vissa uppgifter men det är trots allt bara en flytt av möbler och inredning från punkt A till punkt B.

Jobbigt blir det om man flyttar till ett gammalt hus utan hiss och med mycket snäva trappuppgångar, men det gjorde inte jag. Jag flyttade till ett hus byggt 2006 med en stor välskött hiss och en bred korridor fram till min dörr. Därför känns det inte som att det är så speciellt att flytta, för jag hade ju inga sensationellt tunga eller stora möbler att ta med mig. Värre är det för människor som äger gigantiska akvarium, men de får skylla sig själva.

Så. Allt är färdigt nu. Kvällen har bestått av huvudvärk och en hel del flackande humör. Jag har tänkt mycket på Malin och det har varit enbart mysigt och bra men sen har jag tänkt en hel del på mig själv med den kommande tisdagen i fokus och det har inte varit fullt lika mysigt. Men helt plötsligt ringde Malin och då blev min kväll mycket bättre. Hennes röst får mig att bli lugn och gör det lättare att kontrollera alla tankar.

Men. Dags att sova för om fyra och en halv timma får jag äta gröt och det vill jag inte missa för allt i världen.

Jag tål inte människor som inte vågar göra saker själv men försöker överdriva situationen så fort någon annan gett dem början. Det kan handla om vad som helst. Skälla på någon, laga mat eller argumentera för något. Människor som man märker inte har någon egentlig åsikt om någonting utan bara följer dit den för närvarande starkaste människan går. Sånt gör mig illamående och irriterad. Ibland blir jag förvånad och ibland måste jag sätta emot, bara för att vara jobbig.

Den här dagen går i samma fotspår som många andra, jag har en övergripande känsla av att inte riktigt passa in. Som att jag är delen som alltid blir över när man bygger en IKEA-möbel, trots att den blir över så fungerar allting bra ändå. Dålig liknelse kanske men den blir inte lättare att hantera för det. Jag blir samtidigt så frustrerad och arg på känslan av att vara helt utestängd från andras tankar, det hjälper såklart inte med att fråga varför jag inte känner att jag passar in men ändå återkommer jag till den frågeställningen gång på gång.

Vissa dagar är bättre än andra, nu har jag haft några stycken i rad där det känns som att jag får anstränga mig för att prata om saker som folk vill höra eller beskriva saker med ord som jag egentligen inte använder bara för att min omgivning ska fokusera på det jag vill att de ska fokusera på och inte hur jag ser på saker. Dessutom, för att göra dagen ändå mera njutbar, så sov jag enormt dåligt inatt och vaknade mitt i natten av impulsen att jag verkligen måste skaffa nya kuddar. Det var aningens förvirrande att 04:00 känna att man ville gå och köpa nya kuddar.

Dessutom hade jag en mardröm och jag minns, som vanligt, inga detaljer men den lade lite av grunden för början av den här dagen. Jag har en stark känsla av obehag och besvikelse i mig, fast inatt så gjorde jag inte bara andra besvikna utan jag blev besviken själv också. Jag hatar den känslan. Appropå känsla så hittade jag ett gammal inlägg som till viss del passar för dagen:

Mina fingrar är blöta från frosten på glassförpackningen. Det var inte glassens fel att jag försov mig och sov till 14:00 istället för 10:19, det var faktiskt Postens eftersom jag insåg när jag vaknade 10:19 att de inte levererade på lördagar och bestämde då för att somna om. Det var skönt att sova men jag är stressad inuti för att det känns som att jag inte kommer hinna få något gjort. Sen har jag, naturligtsvis, huvudvärk.

Det känns konstigt att känna sig tom. Ibland gör jag det, känner mig totalt tömd på känslor och tankar. Ibland när jag kör till jobbet så känns det som att jag lever i en annan sorts verklighet än många andra. Folk skyndar ut med sina hundar som de inte har tid att ta hand om, människor går hand i hand och ler tyst medans de försöker att inte kliva i vattenpölar och jag sitter bakom min ratt medans jag stödjer upp huvudet med min vänstra hand. Jag gör ofta det när jag är bekymrad.

Vad är du bekymrad över, Per? Det är väl det som alla vill veta men jag vill inte nödvändigtsvis berätta det eller ens veta, om jag inte redan vet. Det vore mycket skönare att börja från andra hållet. Vad känner du just nu, Per? Hur menar du med bekymrad och liten? Hur då? Jag hatar att behöva hävda mig när jag pratar om mina känslor, den delen av mig själv som jag vill att folk ska lyssna till. Kanske inte förstå men lyssna till. Men vad gör det, imorgon är det söndag och sen är det en ny vecka.

Jour på julafton och nyårsafton. Det gör inte så mycket egentligen men på ett sätt suger det. Jag funderar på var allt fint tagit vägen, jag letar i mina bildkataloger och hittar gamla favoriter på områden och landskap som imponerar på mig men i bakhuvudet så tänker jag hela tiden att det bara är snyggt på kort och inte i verkligheten. Än en gång inser jag att det jag skriver gör sig bättre i talad form.

Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.

Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.

Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.

Så var det över, igen. Jag känner mig som ett fån. Det är lustigt hur man kan tro och tro, vilja och tro sig veta utan att egentligen tänka efter. Eller reflektera.

Så här är det. Det är slut med Ida. Igen. Lustigt att säga, “igen”. Jag har naturligtsvis inget större intresse av att kräkas ut hela mitt känslomässiga liv i min blogg, iallafall inte nu. Men det lär nog droppa in saker då och då, känslor och saker jag funderade över. Kontentan verkar vara att jag är kille och att hon inte är kär i mig längre, det är svårt att göra något åt något av problemen. Det kom egentligen inte som någon överraskning eftersom jag har haft det på gång i huvudet ganska länge och har sedan länge känt att det var något som var fel.

Därifrån kom också mycket av min magkatarr. Jag tror det gick ganska bra igår, jag kände inte riktigt för att gråta eftersom jag redan varit med om det en gång och för att gråten bara kom vid små utvalda tillfällen som stundtals kändes helt omotiverade. När Ida skulle gå så funderade jag på om jag skulle gråta eller inte och jag bestämde mig för att göra det. Dels för att det var sista gången som vi skulle kunna utbyta såna känslor med varandra men också för att jag skulle få ventilera någonting, jag är lite rädd för att jag stänger inne alltför mycket.

Anledningen till varför jag inte gråter så mycket är dels för att jag inte vill visa så starka känslor hur som helst men också för att jag hatar att bli snorig. Det är i min mening något av det värsta som finns. Hur som helst. Det är slut, jag är singel och just nu känns det inte så dåligt. Jag höll mig vaken till sent inatt för att jag skulle kunna somna så enkelt som möjligt men det var inte så farligt. Det jobbigaste är alla småsaker, men det går över.

Nu har jag däremot inte tid med det här något mer, jag måste gå och köpa porto för att skicka iväg en försenad Tradera-vinst och sen så ska jag ringa till annsofie. Bara min huvudvärk kan ge sig. Har jag nämnt det, att jag får migrän när jag är stressad? Det är en ond cirkel, jag får migrän när jag är stressad och när jag har migrän så blir jag stressad för jag vill att det ska gå över så fort som möjligt. Det är dock inte så farligt än, det bara maler i huvudet men jag antar att det lär bli värre.

Äntligen har jag nått stadiet, stadiet av viss meningstorka i huvudet och ändå större kreativitetsproblem när det gäller att skriva något. Jag har liksom väntat och funderat på när det skulle inträffa, det var ju bara en fråga om tid men jag hade svårt att förutsäga när det skulle inträffa.

Men jag ser på det som en gammal vän som hälsar på, helt plötsligt står han där och bjuder in sig själv på en tidsmässigt obestämd visit. Nu är han här och kanske är det han som gav mig den enorma huvudvärken idag också, just då utbildningen tagit slut så kände jag hur mitt huvud började göra ont och istället för att lägga sig på en bra nivå så ökade det för varje minut som gick. I bilen hem började jag få nästan panikliknande känslor, det gjorde så ont och det kändes inte som jag skulle kunna fortsätta köra.

Den har däremot lagt sig på en mer hanterbar nivå nu efter att ha varit riktigt intensiv när jag telefonerade förut, jag fick massera tinningarna med ena handen som jag samtidigt använde som ett sorts skydd mot det lilla ljuset som fanns i sovrummet. Just nu vill jag mest bara äta (hej, jag är alltid hungrig) och se någon riktigt söt kärlekskomedi, något i stil med Love Actually.

Nej, det är dags för mig och min skrivkramp att lägga sig för natten. Vi har mycket att uträtta i form av idétorka och skrivkramp imorgon.