Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva, jag vet bara inte hr jag ska skriva det. Hela mitt liv känns som en ångestfylld resa som jag motvilligt kämpar mig igenom.

Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.

Men det är klart att ingen fattar om man inte förklarar varför det känns så. Normalt sett så vill jag inte att människor ska få fundera så mycket kring vad jag känner men den här gången så orkar jag inte beskriva. Bilden ovan kändes bara som allting är. Hade det funnits en gul rostig berg och dalbana i rummet så hade nog allting varit perfekt.