Hej rastlöshet.
Människor som vill att det ska gå lite långsamt, lite varsamt sådär.
Människor som går långsamt framför mig på ICA.
Människor som aldrig verkar ha sett en fjärrkontroll förut och inte kan trycka in en ny kanal utan att titta ner på fjärren och verkligen FUNDERA på var de borde trycka härnäst.
Länder som inte vill gå med på klimatförhandlingar bara för att de ÄR DUMMA I HUVUDET.
Känslan av att inte räcka till.
Att vänta på någon som sagt att "Jag kommer under dagen!" utan att ens ge en uppskattning om vilken tid det rör sig om.
När det bara är en person framför i kön på Posten men den personen måste naturligtsvis diskutera såväl portotabeller som förpackningsmaterial.
Jänkare som klagar på att de gått upp i vikt, fastän de druckit light coke och bara haft majonnäs på burgaren.
När jag inte får handla på impuls och känsla.
Gå inte.
Jag fick en knepig kommentar angående min lägenhet idag. I helgen lade jag upp några bilder på min lägenhet så att Moa skulle kunna se hur det blev när jag målat om lite och satt upp mina tavlor. Jag är nöjd men tydligen var inte tjejen som hade sett mina kort, helt nöjd. Varför skulle hon annars leverera kommentaren:
"Jaha, varför var du tvungen att lägga upp bilder på din lägenhet för?", tro mig, jag sökte verkligen efter ett glatt uttal eller en positiv inriktning i hennes kommentar men den fanns ej att finna. Istället var den lite lätt snorkig och krävande i uttalet. Jag svarade att jag hade lagt upp bilderna för att jag tyckte om min lägenhet och för att Moa skulle få se.
Då avslutade hon konversationen med kommentaren "Jaha, så DU är nöjd eller?", med samma snorkiga och nästan anklagande uttal. Kvar var jag med en viss irritation inombords, till viss del på grund av att jag de senaste dagarna varit enormt känslig för elaka kommentarer men också för att hennes kommentar var så värdelös och onödig. Varför hoppar hon på mig? Det är ju inte som att jag tvingar henne att inreda sin lägenhet likadant.
Angående alla kommentarer så funderar jag fortfarande över det, jag kan inte riktigt komma fram till varför det är så, varför jag tar åt mig hela tiden. Jag brukar verkligen inte göra det men de senaste dagarna har det varit lite av min grej och det är inte bara störande men det tar upp väldigt mycket tid.
Varje gång jag skriver att något tar upp onödigt mycket tid så funderar jag på vad jag egentligen vill använda min tid till och även om jag kanske inte har planerat full ut vad jag tänkt göra med mitt liv (det är bara djupt kristna som planerat sånt) så vill jag kunna göra annat än att ta åt mig av kommentarer som jag bör förvänta mig, eller åtminstonde bara acceptera och tåla.
Allt jag inte kunde viska i ditt öra, allt jag inte fick säga.
Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det "tajm för en Latte på schtään" men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: "Julafton imorgon. Kom över det."
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.
Are you gonna leave me now?
Det är konstigt att jag som så gärna vill veta allt om min omgivning för att kunna finnas där, för att hjälpa till och bara lyssna, inte kan applicera det på mig själv. Ibland räcker det med att någon frågar "Vad tänker du på, Per?" för att få mig tårögd av viljan att få berätta, ibland säger jag inte ett knyst fastän människor tjatar och tjatar. Det är konstigt, att jag som så gärna vill veta och delta vägrar låta någon annan få veta något om mig.
Fastän jag längtar efter det varje dag.
JAG. VILL. INTE. VETA.
Gud, jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att påpeka att när jag skriver "Gud" i mina inlägg så är det inte för att jag är kristen eller för att jag ropar på en högre makt utan för att det har råkat bli det uttryck jag använder ganska mycket just nu.
Hela dagen har känts kort och stundtals orealistisk, jag vill egentligen inte beskriva hur den orealistiska känslan fick mig att må för då känner jag mig bara dålig. Samtidigt har det känts som att mitt inre har arbetat i dubbel hastighet med att sortera tankar och känslor, ett sorterande som inte gör mig trött utan helt apatisk till andra människors påhitt. Förutom M-ihs då. När jag träffade henne idag så föll några stenar från mina axlar och jag kände hur jag slutade sortera, det var så skönt.
Jag lägger verkligen undan så många saker när jag träffar henne. Hon (som är världens finaste, jag håller på och övertygar resten av världen om det as we speak) heter egentligen Malin men jag tycker om att tänka på henne som "M-ih!", för det är så jag känner när jag ser henne. Och pratar med henne. Och tänker på henne. Och jag vet att man inte får börja meningar med och men jag vet också att ingen bryr sig.
När jag och Malin skildes åt så kände jag dels hur jobbigt det skulle bli sen eftersom jag har en tendens att sakna henne, mycket. Men jag kände också att jag inte ville åka hem, så jag begav mig naturligtsvis till metropolet i Umeå, även kallat Coop Forum. Där fann jag Extra pastiller med smak av Lakrits & Lime, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom Extra tog bort dessa ur sortimentet för ett antal månader sedan. Naturligtsvis såg jag inte förräns jag satt i bilen att de hade passerat sitt bäst före-datum och faktiskt, så smakade de riktigt dåligt.
Är det möjligt att halstabletter är en av de få saker som faktiskt får en dålig bismak när bäst före-datumet passeras med fem månader? Kanske.
Jag har en mängd tankar i huvudet, eller rättare sagt så har jag en mängd meningar. Jag tänker ganska ofta på engelska när jag tänker, det känns lite lustigt men också helt normalt för mig eftersom jag gjort det ända sedan jag började lära mig engelska. Då blir det ofta att jag tänker på vissa meningar som symboliserar vad jag känner.
För övrigt så buktar mina blodådror ut massor just nu, fastän jag inte gör något speciellt. Till och med två ådror som går upp över min högra biceps buktar ut massor och jag kan inte sluta fascineras av det. Något annat jag inte verkar kunna avsluta är det här inlägget eftersom jag suttit i 20 minuter och funderat på vad jag ska sluta med.
Jag kanske inte får plats.
Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.
Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.
Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.
Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga "Nu måste alla ha roligt!" utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.
Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.
Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.
Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga "lyckliga i alla dagar"-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.
Det känns nästan som det.
Det är konstigt hur saker färgas av tidens berömda tand. Jag hade i bakhuvudet en känsla av att jag hade skrivit ett inlägg om att jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte alls som jag hade väntat mig. Jag trodde det var betydligt mer målande och berättade varför jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte mer än så här:
| Jag hatar tårfyllda farväl eftersom jag aldrig känner att jag lyckas berätta allting som jag vill få säga. Jag hatar att klandra mig själv trots att jag vet att jag inte kan göra något åt situationen. Jag hatar att inte kunna lita på mig själv i situationer då jag vet att det inte är mig det är fel på.Jag hatar att behöva vara den som offrar sig. Jag hatar klyschor eftersom jag aldrig lärt mig hur man hanterar dem på ett bra sätt. Jag önskar för första gången något riktigt starkt men vet att jag inte kan göra något åt det. Jag vet att det färgar mig, jag vet att det förställer mig inför alla andra. Jag vet att det försvårar min vardag och gör det svårt för mig att se framåt. Jag vet att det kommer göra mig djupt olycklig. |
|
Jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket idag och varje gång jag kommer på att jag snart ska flytta så blir jag ändå mer ångerfylld. Det låter som att jag ska flytta till en annan världsdel, så är det såklart inte men det känns nästan som det.
Jag är på väg hem, jag vill inte ha någon bil. Jag vill vara hemma och det är dit jag är på väg.
Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera - i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.
Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.
Chips Kiesby, en gång för alla.
Det här inlägget från DN är så skumt.
DN skriver om ett test av olika chipssorter och tipsar om vilken chipssort man ska välja för att få i sig "minst mängd onyttigt fett". Det låter som en total motsägelse i mitt huvud. Chips innehåller så enormt mycket fett som det är och äter man såna mängder att man faktiskt försöker hitta en chipssort som är "hälsosammare" så tror jag att man bör fundera på att bryta sina kostvanor istället. Det är som människorna som när de ska köpa fryst pizza köper en fryst fullkornspizza, för att vara "lite nyttigare".
Jag antar att jag kanske är lite blåögd eftersom jag inte äter chips eller liknande men det känns ändå som att sila mygg och svälja kameler. Men visst, det finns olika sorters fett och man ska undvika mättat fett men, kom igen. Jag köper det inte. Om det fanns något intresse för människor att äta sundare men ändå äta chips, så skulle fler köpa lightchips, men det finns inget större intresse för såna produkter.
Det känns som att man börjar i fel ordning. Det är som att köpa lightläsk när man beställer en plusmeny med större pommes för att man tycker att "det jämnar ut sig i längden", vilket det inte gör. Nu säger inte jag att jag lever ett perfekt liv men jag tycker att om man äter såna mängder chips så att man börjat oroa sig för mängden fett man får i sig, då är det inte chipsen som är det största problemet.