Jag ska inom några minuter fylla i en undersökning kring min kropp, en som behandlar den fysiska delen. Hur jag mår, om jag har smärta någonstans, om jag kan förändra mitt synsätt på något osv. Normalt sett så älskar jag undersökningar där jag känner att jag kan delta och göra en skillnad men det är svårt när det gäller mig själv, att låta någon annan bidra med förändringen. Att släppa in någon annan, som man bara träffar en gång per vecka. Att hälsa denne person välkommen och dedikera sig när jag ofta tänker att jag bara är en siffra i statistiken.

Det är ganska ofta som jag tänker att jag bara är en del av den stora massan, att det jag gör sällan spelar någon större roll. Att det jag gör kanske ändrar utgången på något temporärt men det ger inte mig personligen något. Naturligtsvis har jag fel, det är bara det att man aldrig kommer ihåg det som är bra för en själv.

Dagens känsla: “det är något fel”
Dagens önskan: att jag hade tagit mig mer tid förut till att må bättre, så kanske jag inte hade varit så ivägen nu.
Dagens saknad: regn.
Dagens rädsla: mobilsvar.

lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker – det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.

Jag sätter medvetet alldelens för höga krav men inte för att jag tycker om tävlingen utan för att jag tycker om att pressa mig till det yttersta men ändå inte få det jag behöver. Som att jag litar på att någon annan ska ge mig det, vilket också är en fånig tanke. Om det är något jag lärt mig allt eftersom åren passerat är att människor alltid går, omvärlden passerar i raketfart och även om jag stundtals färdas i samma riktning så är det sällan människor finns kvar.

Eller så är det jag som går, i många fall är det nog det också. När jag blir sviken, utnyttjad eller märker att intresset för mig som människa inte finns där utan det istället bytts ut mot ett behov för något jag har. Att låna min bil eller att jag ska fixa något på jobbet. Sånt gör alltid ondare än vad folk kan tro, sånt får mig alltid att vilja dra mig undan i en förhoppning om att omvärlden ska följa efter och därmed motbevisa min lilla tes.

Men eftersom jag inte säger något så är det svårt för omgivningen att uppfatta den, det är iallafall vad jag tror. Jag är expert på det, att inte vilja göra någon stor grej av hur jag mår – även om det får mig att må så hemskt dåligt. Även om det får mig att bli alldelens illamående en hel dag. Även om det får mig att ha ångest i flera dagar.

Jag är trött. Mitt huvud är varmt, min näsa täppt och min arbetsroll är numera ett steg högre.

Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.

Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.

Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.

Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.

Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor – de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.

Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte “det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu.” men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös – så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.

Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.

Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›

Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra.
Sämsta: Se den länga texten ovan.
Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods.
Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik.
Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.

Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.

DU

• kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
• har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
• utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
• blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
• släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
• kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
• har förlorat mig.

Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.

ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.

ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.

Äckel.

Ikväll kändes det som en bra idé att väcka allting till liv igen. Tacksamt nog så var jag för trött och somnade på soffan.

Varför kan jag inte bara leva som alla andra, i något år? Så ser jag om det är värt det? Ni verkar ju vara så jävla lyckliga.

Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.

Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.

Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.

Tillbaka efter vad som till slut blev en precis likadan dag som alla andra. Ledsen för att göra er besvikna, jag kan inte producera några texter som på något sätt kvalificerar för annat än tragiskt staplande av ord i någon sorts förhoppning av att ni ska förstå hur jag mår. Det lustiga är att idag går det verkligen inte att sätta ihop meningar. Idag går det bara att skriva ner ord. Skriva ner ord och hoppas att någon ska bry sig.

Ensammen, besviken, obesluten, överbliven, udda, ojämn, strukturerad, uppgiven.

Ikväll hatar jag.

Människor som vill att det ska gå lite långsamt, lite varsamt sådär.
Människor som går långsamt framför mig på ICA.
Människor som aldrig verkar ha sett en fjärrkontroll förut och inte kan trycka in en ny kanal utan att titta ner på fjärren och verkligen FUNDERA på var de borde trycka härnäst.

Länder som inte vill gå med på klimatförhandlingar bara för att de ÄR DUMMA I HUVUDET.
Känslan av att inte räcka till.
Att vänta på någon som sagt att “Jag kommer under dagen!” utan att ens ge en uppskattning om vilken tid det rör sig om.

När det bara är en person framför i kön på Posten men den personen måste naturligtsvis diskutera såväl portotabeller som förpackningsmaterial.
Jänkare som klagar på att de gått upp i vikt, fastän de druckit light coke och bara haft majonnäs på burgaren.
När jag inte får handla på impuls och känsla.