Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.

När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.

Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.

Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara “rolig och underhållande” för alla.

Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.

Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.

Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.

… och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..

Jag gör såna nybörjarmisstag med min löpning hela tiden, jag fattar inte hur jag aldrig kan lära mig. Den här gången så bestämde jag mig för att ge mig av till gymet vid 15-tiden, vilket är en bra tid med tanke på att man är där före alla bufflar som vill lyfta skrot inför alla bimbos kommer och man hinner gå innan alla bimbos som vill se bufflar pumpa skrot kommer.

Vad jag inte tänkte på var att min kropp går efter ett numera mycket intränat schema vilket säger att vid 15:30 vill jag ha mat, annars dör jag litegrann inombords. Om jag är hemma så äter jag middag då och är jag på jobbet så måste jag stämpla ut och äta NÅNTING bara för att inte sakta tyna bort. Men 15:30 idag så stod jag på bandet och sprang som bäst när min mage glatt meddelade att det skulle bli kramper och stark smärta den resterande tiden av löpturen.

VARFÖR kan jag inte lära mig? VARFÖR glömmer jag bort sånt här hela tiden! Om jag var en gnällspik som lipade varje gång jag fick en sticka i foten så hade jag säkert lärt mig första gången det hände men det här händer så ofta att jag tappat räkningen. Det här är dessutom bara ett av alla olika sorters nybörjarmisstag jag gör.

Hur som helst så har jag jouren i helgen, jag mer eller mindre tvingade min chef att ge den till mig. Inte för att jag ville jobba (ojämna helger är mina jourhelger och så vill jag ha det) men för att han inte skulle klara av det eftersom han är mer eller mindre sjukskriven. Det verkade som han hade tänkt köra en fuling och säga till mig dagen innan att han inte kunde jobba men jag underlättade för både honom och mig själv genom att befria honom från sin helg utan att han behövde be om det.

Så. Imorgon börjar jag 14, lördag och söndag börjar jag 11 men det är sällan man orkar stämpla in 11 på lördag eller söndag då man jobbat till 22:30 dagen innan.

Jag har spenderat det mesta av dagen till att lyssna på Antiloops låt Signing Off. En låt de gjorde innan de blev jättekända och innan de blev jättedåliga. Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna och jag använder den så fort jag behöver plocka fram en viss känsla eller känner att jag behöver förstärka ett speciellt humör. Den är enormt värdefull för mig. Den är nästan sju minuter lång, trycker ni på play ovan så får ni höra den. Trycker ni inte på play så vet ni inte vilket humör jag är på.

Det har varit mycket jobb på sistonde men det har inte gjort något, jag tycker om att jobba och jag känner hur jag förfinar allt jag gör och blir alltmer effektiv. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka, vad ska jag göra sen? När det här blivit standard? Jag kan lära ut det till andra, men sen då? Jag antar att mitt inre försöker tala om för mig att skaffa en hobby. En hobby som inte inkluderar en laptop som kraschar så fort man ansluter skivspelarna. (jag vill inte prata om det, jag blev alldelens trött inuti av det)

Jag är mest förkyld i hela världen och har en helt enorm basröst, det sistnämnda är förvisso lite kul eftersom det är skönt att få ett annat röstläge någon gång men jag hatar att inte kunna springa. Jag har en helt enorm viktnoja just nu och det upptar så mycket av min vakna tid. Jag har funderat lite på vad jag tycker om att prata om på sistonde och jag har kommit fram till några saker jag inte tycker om att prata om. Sex är en sak jag inte tycker om att prata om, eller rättare sagt, jag finner det enormt ointressant att prata om.

Är det nu jag måste skriva två A4 med en “men asså, ja tycke ju oooom att haaa sex men de ä ju roligare åå haa sexx än å prata om de!”? Så här är det. Jag kan tycka att det är kul att komma med kommentarer i lunchrummet ibland eftersom hela världen verkar leva i någon sorts glasbubbla när det gäller sex där toleransnivån för ovanliga läggningar och speciella böjelser är enormt låg. Jag tycker om att försvara minoriteter. Men jag finner inget intresse i att diskutera ställningar, värdet i att ha sex i baksätet gentemot framsätet eller att låta tjejen komma först. Iallafall inte om det är med någon som jag inte har någon sådan relation till.

Jag är inte särskilt pryd, alls. Det är bara det att det fungerar bra att leka pryd när det gäller sex, så slipper man berätta för omvärlden att man inte är intresserad och att såna diskussioner bara känns platta och innehållslösa. Att prata väder är ungefär lika tråkigt. Bilar också, såvida det inte gäller att prata om bilar som man blir glad av eller som på annat sätt påverkar ens välbefinnande på en känslomässig basis men då helt utan ankytning till märke, kardanaxel, årsmodell eller om den har spoiler.

Dagens sämsta: Till Ålidhems Vårdcentral. Eller iallafall allmänläkaren Nils, som tydligen är min designerade läkare. Nils, du suger.
Dagens bästa: Alla sms.
Dagens mat: Broccoligratäng, medans jag fortfarande hade ett smaksinne.
Dagens besvikelse: Min jävla Macbook Air som inte pallar med två USB-enheter samtidigt.
Dagens musik: Antiloops Signing Off och Sashas Wavy Gravy.
Dagens känsla: Trångt.
Dagens irritationsmoment: Att tvingas respektera människor som är långsamma, rör sig långsamt, tänker långsamt, agerar långsamt och arbetar långsamt.
Dagens idé: Min impuls om att ta över VK och göra om den helt.

Fan fan fan fan.

Det blev bara 1.5 mil men jag har en ursäkt som iallafall i mina öron känns trovärdig och godkänd. Min mage krampade ihop efter åtta kilometer och jag fick hoppa av en stund för att det skulle lägga sig. Sen fick jag vålda för att kunna fortsätta men efter 1.5 mil så fick jag ge upp, smärtorna kom och gick. Jag hatar det där, att inte matcha in ätandet mot löpningen. Men det är så olika så det är så svårt att få det att klaffa varje gång.

Det bästa med att hämta någon på flygplatsen är om man har möjlighet att göra det på sin lediga dag, sluta inte läsa nu för jag är inte ironisk. Det jag menar är att om man gör det på sin lediga dag och har lite tid över tills man ska dyka upp så blir det som en liten utflykt nästan och man kan njuta av tiden man har ledigt innan. Jag kan bli apatisk och bara sitta och vänta på att åka till flygplatsen men idag så kände jag hur det bara kändes bra. Att det inte blev som något jag väntade på att tvingas göra utan något jag väntade på att få göra.

Nu ska jag fortsätta beskåda fina CCCP-prylar på Tradera medans jag väntar på att mina fingrar ska värma upp sig själva.

———

Men eftersom Tradera är helt dött för mig så kan jag passa på att uppdatera det här istället. Jag kan med lätthet säga att det här har varit min bästa helg på länge. Jag har mått bra, varit på enormt bra humör och har märkt hur mycket jag egentligen påverkas av att alltid ha ont. Men jag har försökt att inte fundera så mycket, jag har försökt att bara vara istället eftersom jag har känslan av att jag inte vet hur länge det här varar och då vill jag ta in allt jag kan från det.

Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.

Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.

Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.

Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.

Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.

Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.

Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.

Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med “vid behov” är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.

Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.

Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.

En kort stund funderade jag på att skriva ett Shakespear-citat som rubrik, eftersom jag lyssnat på en kvinna föreläsa om kärlek och hur intressant fenomenet är ur en kemisk synpunkt. Hon citerade bland annat Shakespear (antagligen för någon sorts intellektuell bonuspoäng) och en kinesisk poet. Den kinesiska poetens dikt var dock bara två rader så det finns en viss risk att hon försökte verka lite alternativ när hon citerade honom.

Jag var ledig igår, jobbar kväll idag och är ledig imorgon. Jag vill inte jobba idag. Jag vill inte inte inte inte. Inte alls. Jag är trött i huvudet och mina ben värker från gårdagens löpprestation som var allt annat än lugn. Jag kände direkt jag ställde mig på bandet att det aldrig skulle gå, men eftersom det då kom två stycken och ställde sig på banden runt på sidorna av mig så fick jag en sån där löjlig “jag måste visa dem hur bra jag är!”-instinkt, så jag fortsatte. Något jag lärt mig under tiden jag sprungit, men som jag glömde igår, var att aldrig springa alltför tätt inpå att jag ätit och absolut inte när jag börjar bli hungrig. Då börjar min mage krampa ihop och det blir svårt att stå upp.

Ni förstår vad som hände. Efter 36 minuter och då endast med tio minuter kvar (jag springer nästan alltid 46 minuter, ibland 47 om jag varit långsam, det är så lång tid det tar för mig att springa en mil) så började min mage göra ont. Jag reagerade inte så mycket från början eftersom jag bara minuterna innan hade fått någon sorts energiboost och kände att “fan, jag kommer nog att kunna springa i maxfart idag!”, men det dröjde inte länge förräns Mr Magvärk ringde på. Det gjorde så enormt ont, det stack i magen och det kändes som att någon högg mig i njurarna.

Så jag fick, tragiskt nog, hoppa av och vila en halv minut innan jag kunde fortsätta. Fortfarande med smärta i magen men med betydligt mindre. Så istället för att springa en mil så blev det 1,2 mil, för att jag skulle “jobba in” de ynka hundra meter som passerade medans jag stod och var blödig. Förhoppningsvis lärde jag mig att kontrollera mitt ätande lite bättre när jag ska springa, jag hade rent generellt legat ganska dåligt till på kaloriintaget igår så jag kunde väl inte förvänta mig annat men jag förväntade mig inte en sån enorm smärta.

Hur som helst, struntsamma. Jag har jour ikväll och jag hade jour i helgen. Det gör inte så mycket, jag hade hellre haft jour nu i helgen som kommer men det är bara en önsketanke. Jour på onsdagar är väldigt annorlunda från helgjouren. Det är samma ansvar men betydligt mindre fokus på just ansvarsbiten eftersom det egentligen bara är en vanlig kväll, fast man jobbar till 22:30 istället för 21:00. Några fåtal gånger har jag fått ta hand om upprörda kunder som velat skicka brev med stämningar eller så har de velat predika om Maxis undergång.

Under helgjourerna så har det varit betydligt fler incidenter med kunder som jag fått tala tillrätta, personer som av en eller annan anledning velat polisanmäla butiken eller någon medarbetare i butiken. Oftast löser det sig på plats med en inte alltför irriterad kund men någon gång har jag fått avvisa personer som uppfört sig direkt olämpligt. Det mesta som jouren på onsdagar handlar om är att hjälpa kassörerna och kassörskorna när de saknar priser samt att se till att tomglasautomaterna inte blir fulla.

Mitt huvud gör ont, jag har druckit alldelens för lite de senaste två dagarna och jag vill se en katastroffilm imorgon. Det var så längsen. Jag kan alltid se filmen Volcano med Tommy Lee Jones om jag inte hittar någon annan, eftersom det är något av en favoritfilm hos mig, men det skulle förstås vara bra med en ny film. Jag har så svårt att sitta still och bara se på film eller tv numera men jag hade tänkt göra ett försök. Bäst vore det att hitta en film som ger mig den där matiné-känslan, som att jag bara vill ligga kvar under filten för evigt och att filmen aldrig ska ta slut.

Den vanliga stresshuvudvärken hälsar på mig idag, huvudvärk hela dagen och ingen träning på grund av att jag gick dit vid precis fel tillfälle. Fyra personer stod i kö och väntade på att få ta över något av banden som fanns, suck. Sånt gör mig så arg, jag går hem direkt det är så. Det finns inget som får mig att känna mig som ett boskap som att stå och vänta på att få springa på ett band.

Så jag valde att göra en visit på Maxi för att kunna skapa nya matlådor, det känns som att jag bor på Maxi och lever på matlådor. Så nu har jag gjort ugnspannkaka med egen sylt, sen blir det färsk pasta och efter det någon sorts kycklingkompott.

Enda anledningen till varför jag skriver det här är för att det är det enda som håller mig vaken just nu, fastän jag borde sova.

Jag borde sova.

Min första lediga dag på en vecka och under den veckan så har jag jobbat kväll fyra dagar, tre av dessa till 22:30. Att jobba så mycket kväll fuckar med mitt huvud, jag hinner absolut ingenting eftersom jag inte är redo att somna förräns vid 12-snåret och vill gärna sova till åtta eller nio. Sover jag till nio så har jag då två timmar på mig att vakna, äta och “ha ett liv” innan det är dags att gå till jobbet igen. Sen blir dygnsrytmen helt knäpp. Men det är värt det, när jag väl stämplar in så är jag så nöjd.

Att alltid jobba 6-15 är för mig ett straff som inte ens Gud skulle dela ut, att gå till jobbet och jobba samma tider är avskyvärt. Det kan vara en faktor till att jag jobbar över så mycket som jag gör, jag vill inte känna mig bunden till ett schema och jag vill inte uppleva samma sorts kunder och sysslor varje dag. Jobbar man kväll, helg eller ändå bättre kväll på helgen så är det helt andra sorts kunder inne, det är andra saker som måste göras och det är andra människor som jobbar.

Men det fuckar ändå med mitt huvud och idag kände jag hur gärna jag ville vara ledig. Jag chockade några av mina närmaste arbetskamrater för någon dag sedan då jag pratade om att ta en veckas ledigt och åka iväg någonstans. De tyckte inte att det var likt mig och det kan jag hålla med om att det inte är, men just nu känns det som att jag har så mycket att reda ut med mig själv och så mycket jag vill åstakomma på jobbet men jag behöver kanske få lite perspektiv på vad jag egentligen vill göra. Att öka försäljningen med fem procent? Att skapa ett vattentätt system för att planera exponeringar? Eller bara trivas? Vem vet.

Jag träffade min gamla chef idag, hon är numera butikschef på Plantagen och det var skönt. Jag insåg först då hur mycket jag saknat henne och hur mycket hon egentligen finns i mitt bakhuvud, i mina drömmar gällande vad man skulle kunna förändra och förbättra. Tillsammans hade hon och jag varit ett enormt bra arbetslag med helt andra problem än de jag ställs inför idag, problem som skulle ha varit påfrestande och prövande men ändå enklare att definera än idag då allting handlar om relationer.

Igår var första dagen på fyra dagar som jag skulle få ge mig till iksu för att springa, om jag hade orken. Jag hade jobbat till 17:30 och ville egentligen inget annat än att få somna på soffan och glömma allt som gällde nyckeltal, budget, planering och lägsta nivåer. Men istället så tänkte jag på låten Pushing too Hard och valde att se hur långt jag kunde gå. Så jag åt middag och så fort jag fått i mig sista tuggan så ställde jag mig och diskade, för att inte bli så enormt trött av maten. Därefter begav jag mig till iksu, tungt är bara förnamnet.

Huvudet gjorde ont, jag kände mig stundtals yr och matt. Fast jag visste att det skulle gå bort bara jag kom dit och om det inte fungerade så var jag villig att erkänna mig besegrad, jag ville bara se hur mycket jag kunde pressa mig. Så jag hade jobbat en vecka i sträck, suttit på världens längsta ledningsmöte och därefter sprang jag lite mer än en mil. Trött i benen var jag men förutom det så var det inget, endorfinerna tog hand om både huvudvärk och yrsel. Jag är lite nyfiken på var min gräns ligger.

Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.

Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.

Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga “lediga” dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.

Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.